vimedbarn.se

Bloggbarnet

Jag har suttit och kollat igenom mitt arkiv både på Youtube och Videofy. Jag tycker det är så häftigt att Nicolinas liv finns dokumenterat i både film och text ända sen hon låg i magen! Första filmen är på min mage när hon sparkar i vecka 36. Den har blivit sedd över TVÅ MILJONER gånger! Helt galet! Efter det har det fortsatt (med en lite mer normal statistik, hehe) med bebisjoller, första stegen och en maaaassa spex. Hon har alltid älskat att stå framför kameran och har alltid något att berätta eller visa.

Ändå har jag alltid trott att det är något som skulle växa bort. Visst, det kan det fortfarande göra men jag trodde inte hon skulle va villig att synas såhär mycket på bloggen ännu som (blivande) sexåring. Jag har alltid tänkt att jag kommer lämna bort henne från bloggen när hon blir såhär stor, att det kommer kännas onormalt men faktiskt så skulle det kännas mer onormalt att inte skriva om henne. Genom tiderna har det skrivits huuur många blogginlägg och artiklar som helst här och där som handlar just om att ”blotta” barnen på bloggar och internet, hur respektlöst det är när de är så små att de inte kan välja själva. Att vi vuxna heller inte skulle uppskatta ifall våra mammor dokumenterat vår barndom öppet för alla. Men alltså helt ärligt, jag tror Nicolina skulle bli sur om jag slutade skriva om henne. Hon har vuxit upp med bloggen, facebook och de senaste åren även instagram, att vara en liten kändis hör till den hon är. Själv skulle jag ÄLSKA att hitta en blogg som min mamma skrivit när jag var liten!

Bloggen är alltså något helt naturligt för henne, en självklarhet. Det har börjat visa sig allt mer i vardagen nu när hon påpekar vissa saker jag gör, och man märker att hon förstår hela dethär bloggtänket. Som idag t.ex., när jag fotograferade min Onemeal burk (utan att berätta varför) så frågade hon ”mamma, vill du bli världens bästa bloggare?”, och när det kom på tal att jag ska på Bloggjulfest nästa fredag och hon sa att hon ville följa med, så svarade jag att det är bara för bloggare och inga barn får följa med. Då utbrast hon ”MEN JAG GÖR JU SÅNADÄR VIDEOBLOGGAR SOM JAG LÄGGER UPP!!”, då kände jag mig riktigt dum. Hon ser ju faktiskt sig själv som en bloggare hon också, en videobloggare! Men tyvärr är hon ju ändå en väldigt liten sådan ännu som inte har åldern inne för såna fester.

Det fick mig att börja fundera på hur det kommer bli när hon blir större, om hon själv kommer börja blogga. Hon börjar ju skolan nästa höst och mittiallt är det hon och jag som bråkar om datorn. Jag tror inte att bloggandet hinner ”dö ut” innan hon är så pass stor att hon kan börja blogga på riktigt, och jag kan nästan slå vad om att hon kommer börja med det eller nåt liknande. Hon har en bra start redan och jag tvivlar inte på att hon kommer gå långt ifall hon siktar på det.



Dejt med jeppisbrudarna

Okej! Dethär inlägget skulle kommit upp för flera timmar sen men Milou har inte varit samarbetsvillig så att säga, så det tog sin lilla tid innan jag hade tid att sätta mig ner och skriva klart, men nu så!

Igår var ju jag och Milou då till Jeppis och hälsade på Carro och Lo. Det var efterlängtat och jag såg verkligen fram emot att äntligen komma oss iväg! Väl där kändes det som att träffa en gammal god vän, som om vi känt varandra hela livet fastän vi bara träffats en gång förut. Det var bara att fortsätta där vi slutade sist, fast nu hade vi ju en massa nya roligheter att prata om och planera förstås. Det klickar så bra mellan mig och Carro och det är ju SÅ det ska vara! Det är precis som hon skriver, att vi är väldigt lika på många sätt, så inte så konstigt då att vi har så roligt tillsammans. Ni kan läsa hennes gulliga inlägg om dagen HÄR.

Och så måste jag bara lägga till en bild som hon taggade mig i på fejjan igår kväll, haha! Jag skrattade högt och rått när jag såg den..


Postad i Vardagen | KOMMENTERA

När man inte hinner äta

Tittar in här snabbt för att tipsa er om en grej!

Jag har haft fullt upp hittills idag. Det började med att vi försov oss och vaknade 9:20 (Nicolina börjar förskolan 9), jag antar att gårdagen gjorde alla extra trötta. Daniel förde Nicolina till förskolan och jag började städa som jag höll på med framtill klockan 13 när jag hade inbokat en jobbgrej här hemma (som för övrigt gick suveränt!).

Klockan hann bli 15 innan vi var färdiga och då hade jag inte hunnit äta någon lunch. Jag har lovat att gå till butiken med barnen och köpa godis innan kvällen så jag har varken tid eller ork att ställa mig vid spisen, och inte har vi något i kylskåpet som går snabbt att tillreda heller. Och vad gör jag sånahär gånger då, när jag inte har tid att äta men är hungrig och behöver något ändå?

JO jag blandar en sånhär…

Fitnessguru‘s onemeal! En shake ersätter en måltid och funkar kanonbra som t.ex. lunch eller mellanmål. Den innehåller den näring som kroppen behöver och mycket protein. Just nu har jag med smaken madagascar vanilla, men nästa gång kommer jag nog beställa double chocolate. Vanilj är inte riktigt min grej när det gäller drycker. Ni kan läsa mer om produkten HÄR.


En heldag i Jeppis

Nu ska jag och Milky snart brumma iväg mot Jeppis. Det blir en heldag med Carro & Lo! SOM vi väntat och längtat! Senast vi skulle dit hade vi ju inga vinterdäck ännu och det hade snöat, och så skulle vi väl dit en gång efter det också men då höll bilen på att dö. Men nu! Nu kan inget stoppa oss.

Ikväll är det ju dessutom VIP kvällen som Carro ordnat med Homefun så vi slår två flugor i en smäll och får leka med tjejerna först och sen gå på bloggevent. Now that’s niiice. Nicolina och Joline ska hänga hos min mamma sålänge = alla nöjda.

Ska försöka va flitig med kameran så har jag något att visa sen. Vi hörs!


Postad i Vardagen | KOMMENTERA

Dagens jobbiga fråga

Jag och Carro började ikväll prata om en grej som jag faktiskt inte tänkt så noga på förut, dethär med att donera sitt barns organ ifall ett sånt beslut skulle bli aktuellt. Det gör ju ont bara av att tänka på det! Men som förälder måste man fundera även på såna svåra beslut. Förmodligen bättre att man gör det förr än senare. 

Det var på Nyhetsmorgon i måndags som man kunde lyssna på när två föräldrar berättade om hur det gick till när de blev tvugna att ta det tunga beslutet. Lilla Kevin var bara 6 månader när han dog (ajaj det gör extra ont  i mammahjärtat när man har ett barn i samma ålder..), och de valde att donera hjärta, njurar och lever.

Tänk att 90 000 människor dör i Sverige varje år (säkert ungefär samma statistik i Finland), och bara 150 personer donerar. Tänk vad många liv man skulle kunna rädda om ALLA som dog var donatorer! Jag har inget emot att själv bli organdonator, jag har flera gånger tänkt att jag ska ta reda på var man ska anmäla sig, men att anmäla barnen har jag faktiskt inte alls tänkt på. Det är något jag inte VILL tänka på.

Men om jag nu en dag befinner mig i den mardrömmen och måste besluta, så skulle jag nog göra det (är rätt säker på att Daniel känner likadant). Min första tanke var NEJ! Inte MITT stackars barn! Men efter att ha tänkt igenom det hela lite mer, så kom jag fram till att när det skulle bli aktuellt så har det värsta redan hänt. Kroppen är redan död och kommer ändå bli uppskuren på obduktionen. Kroppen är bara ett skal, och jag kommer inte på något sätt kunna behålla barnet längre eller mer om vi istället bränner eller begraver alla organ. När vi isåfall bränner upp alla fungerande organ så dör förmodligen flera barn samtidigt, och vi skulle kunnat rädda åtminstone ett av dem. Skulle det va tvärtom att någon annans barn skulle dö och mitt barn var döende och behövde få det andra barnets organ, skulle jag va evigt tacksam ifall de valde att donera. Det skulle ju rädda vårt barns liv!

Hur ser ni på dethär? Och vet ni var vi finländare kan anmäla oss och våra barn?

HÄR kan ni se klippet från Nyhetsmorgon.


Nicolina vloggar om kärleken

Det är så roligt att se hur kär Nicolina är! Varje dag när vi går hem från förskolan berättar hon om hur mycket hon tycker om Matheo, undrar hur han kommer se ut när han blir stor och fantiserar om att de ska gifta sig och skaffa barn när de är 30 

 


En annan synvinkel på amning

Alla vet nog att jag är FÖR amning. Alltid varit. Har alltid producerat mjölk som en kossa. En mjölkmaskin. Jag tycker bröstmjölk är bäst, och älskar att amma. Älskar att känna mig lite speciell när jag kan ge något åt min baby som ingen annan kan. Älskar att man ser på hennes kroppsspråk att hon vet vad som kommer hända när jag lägger henne i amningsläge och se hur ett lugn, en trygghet infinner sig i hela hennes lilla kropp. Jag tycker det är supermysigt.

MEN…

Nu har jag börjat känna något som jag faktiskt inte känt förut (som jag kan minnas). Hur mysigt, praktiskt och billigt det än är så känner jag en liten längtan efter att sluta. Jag har alltid varit säker på min vilja att sluta och har slutat när jag fått den känslan, men nu är det mer så att jag önskar att jag hade en vettig orsak att sluta som skulle få mig att helt på riktigt vilja sluta. Som det känns nu så vill jag både sluta och fortsätta.

Varför vill jag sluta då? Jo för att…

Ja alltså nu när jag börjat jobba lite smått igen och även börjat på med andra projekt som kräver att jag är borta någon timme rätt ofta så känns det lite krångligt med amningen faktiskt. Ifall Milou sover när jag far iväg och hinner vakna och va hungrig innan jag kommer hem så måste ju Daniel ge ersättning, och då när jag kommer hem och vill amma så är hon redan mätt. Så det gäller inte bara såna gånger när jag är borta flera timmar åt gången utan varje gång jag ska iväg så måste jag tänka efter och planera efter amningen.

Men så kommer vi då till den andra delen av mig som inte vill sluta, och det är för att…

There. Beslutsångest deluxe. Magkänslan säger mig att jag kommer sluta riktigt snart, men jag är så otroooligt rädd för att ångra mig. Dethär är nog sista bebisen i vår familj (jag vågar inte bli gravid igen och gå igenom ännu ett helvete) så om jag ångrar mig är det något jag aldrig får uppleva igen. Ifall man inte förstås får ställa upp och jobba som mjölkkossa på bb om man blir sugen? Höhöhö.

Jag önskar i smyg att min mjölk tar slut av sig själv, eller att Milou skulle börja föredra flaskan framför bröstet. Så skulle jag slippa avgöra. BLEH!

Ni som slutat amma av annan orsak än att mjölken tagit slut, barnet börjat rata bröstet eller annan vanlig orsak, vad fick er att sluta amma?

Oavsett när jag slutar så vet jag ju att det blir förr eller senare. Troligtvis kommer jag ha lika mycket beslutsångest oavsett när jag slutar, för när jag tänker på hur det skulle kännas ifall vi planerade skaffa fler barn i framtiden skulle jag nog inte alls ha lika svårt att släppa taget nu. För det är inte själva amningen jag har svårt att släppa taget om, det är spädbarnstiden. Hon blir ju inte större bara för att jag slutar amma, men det band som vi haft sen hon föddes (sen vi fick reda på att hon låg i magen egentligen) finns ju inte längre när hon slutar amma och det bandet kommer jag aldrig ha med någon igen. Då är jag bara ”lika bra som pappa”. Förstår ni hur jag menar?


Bor du i närheten av Österbottens bästa byOravais och är sugen på lite fredagsmys nu kommande fredag, så föreslår jag att ni anmäler er till Kaffestugan’s evenemang Fredagsmys!

Det blir underhållning av André Linman (från Sturm und Drang) och mingel med trevliga bybor. På menyn står grisfilé med kantarellsås och hasselbackspotatis. Till efterrätt serveras limepannacotta. Och vem är det som serverar er då? Jo ingen mindre än MIN STORASYSTER JOSEFIN! Glöm André och åk dit för att se på Josefin istället! Hehe.

Pris: 30 euro
Anmälan görs till kaffestugan på tel 06-3850366


Postad i Vardagen | 1 KOMMENTAR
stats
bloglovin bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi