Kontroll

Nu har vi nyss varit på kontroll till sjukhuset. Joline har gått upp 100 gram sen vi åkte hem så det var jättebra :) De går ju alltid ner lite i vikt efter att de föds, så hon hade gått ner från 3800 g till 3580 g under första dygnet, men nu så väger hon då 3680 g. Allt annat var också okej, navelstumpen håller på att lossna så den gissar jag faller bort nångång under morgondagen.

Just nu sover båda ungarna och Daniel är iväg till affären och handlar lite smått. Josefin och Jakob ska komma hit och hälsa på så småningom, så jag tänkte baka en kladdkaka att bjuda på.

Nu ska jag plocka undan lite grejer och sen borde det snart bli dags att dra fram bröstet igen :)

Såhär glad blir man av att få ligga i storasysters famn :)
Syster/moster Jenny är den skickliga fotografen som lyckades fånga ögonblicket på bild.

2011-10-30 kl 13:46:41 | Läs kommentarer (38) | i Vardagen

Svar

Varför åka hem så tidigt? vid mitt bb måste man vara 3 dagar så de kan följa med lite. det säkra före det osäkra.

- På sjukhuset där jag födde har de så att man efter 24 timmar får åka hem, om allt är OK med bebisen. En läkare undersöker och har bebisen minsta lilla fel så måste man stanna kvar någon dag till, man blir inte hemskickad om inte barnet är fullständigt friskt. Det är många som vill åka hem så snabbt som möjligt, många trivs inte i sjukhusmiljö och det är svårt att få vila när man delar rum med någon annan som också har en nyfödd bebis som kanske gråter mycket. Inget ovanligt alls med det. Det är olika på alla sjukhus och 3 dygn är ingen garanti för att bebisen kommer klara sig bättre hemma än om man åker hem efter ett dygn.

Hur kommer du att göra med domän nu när bebbe 2 är ute? Kommer du ha kvar gamla eller köpa ny domän?

- Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Bloggen har blivit ganska stor och jag är ju känd som ”nicolinasmorsa”, så det skulle bli förvirrande om jag plötsligt böt adress. Samtidigt vill jag byta eftersom jag är så stolt över att vara både Nicolinas och Jolines morsa. En ny adress skulle dock inte bli ”nicolinasochjolinesmorsa.com”.

Underbart!! En perfekt förlossning! En sak lämnade jag att undra över i och med att vi kommer att vara i samma situation i februari, nicolina sov då ni for till bb förstår jag. vaknade hon i nått skede av att hon hörde att du hade ont och isf hur reagerade hon? Kom någon dit mitt i natten med nicolina ifall om hon skulle ha vaknat?

- Nej hon vaknade inte, för jag andades bara genom värkarna och även om vi pratade högt så är Nicolina väldigt svårväckt. Som jag skrev i förlossningsberättelsen så kom min syster Josefin hit och sov här när vi skulle åka in.

Stort grattis till eran tjej! :)

Jag undrar hur ni uttalar Joline?

- Som det uttalas på engelska, alltså ”Jåoliin”. Uttalet ser dock mycket brutalare ut när man försöker skriva det ;)

Alltså vad är sannolikheten att ni namnger ert barn med ett namn jag har tänkt ut i flera år redan åt mitt blivande barn? Nåjåå, eftersom jag inte har något barn ännu, kan hända jag aldrig får några eller bara får pojkar kan ju åtminstone en liten människa glädjas åt att ha (enligt mig) världens finaste namn. I annat fall kan det ju faktiskt få finnas fler Joline på denna jord. Så stort grattis åt er lilla krabat!

- Jag vet inte riktigt hur jag ska ta den här kommentaren? Vi har haft det namnet i bakfickan redan från när jag var gravid med Nicolina, så det är ett väldigt omtyckt namn av oss också. Självklart får du döpa din dotter till det om du får en i framtiden, det finns redan många med det namnet och ingen har väl rätt att ”äga” ett namn som redan finns? Så tack och varsågod!

Har Nicolina träffat sin lillasyster än? :-) eller har ni haft ”egentid” första dagarna? Förstår att Nicolina är hur glad som helst! :-)

- Nicolina träffade Joline redan på BB, och hon har nog varit här hemma sen vi kom hem :) Förstås med undantag då hon var på kurs med sin moster Jenny igår på förmiddan.

2011-10-30 kl 10:03:39 | Läs kommentarer (15) | i Frågor och svar

Gullunge

2011-10-30 kl 07:45:30 | Läs kommentarer (24) | i Vardagen

Läget just nu

Godmorgon världen!

Andra natten gick lika bra som första, förutom att mina bröst gjorde mer ont inatt än igår. Mjölken har verkligen runnit till ordentligt nu och jag ser för tillfället ut som Pamela Anderson :) Jag hade mjölk så det räckte och blev över med Nicolina och denna gång är det likadant, så skönt!

Eftervärkarna fortsätter att plåga mig varje gång jag ammar. Livmodern drar ju ihop sig snabbare i samband med att man ammar, och ju fler barn man får, desto värre blir eftervärkarna. På sjukhuset ger de värkstillande medicin om man vill ha, den medicinen skulle jag gärna tagit med mig hem.

Och annars då? Joline har sovit tätt intill mig inatt igen, och imorse när Daniel gått upp med Nicolina tänkte jag att lillan också ville vara vaken en liten stund, men hon somnade bara om efter att jag ammat henne. Jag var så hungrig så jag steg upp och sa åt Daniel att han fick fortsätta sova tills båda ungarna är vakna, så just nu är det bara jag och Nicolina som är uppe.

På tal om Nicolina. Det är många som undrat över hur hon tagit den nya rollen som storasyster, och hittills har hon tagit det både bra och dåligt. Vi kan säga såhär, när Joline ligger ner för sig själv är det jätte roligt att ha en lillasyster men när jag eller Daniel har Joline i famnen så är plötsligt Nicolina en bebis också :) När jag ammar Joline vill Nicolina också vara i min famn, och när hon inte får det så vill hon sutta på Daniels bröst istället, haha!

Men allt är ju så nytt ännu så man måste nog ge Nicolina lite mer tid att vänja sig. Det kommer nog bli bra! :)

Nu har Joline vaknat så nu är det dags att dra fram bröstet igen.

2011-10-30 kl 06:55:40 | Läs kommentarer (2) | i Vardagen

Förlossningsberättelsen

Allting började kanske med att jag faktiskt mådde bra hela onsdagen (26.10). Jag hade sovit bra på natten och jag hade stor matlust hela dagen. Inget illamående alls, och pigg var jag. Det la jag inte märke till speciellt mycket då, men nu i efterhand har jag tänkt på det. Min kropp visste förmodligen vad som var på väg att hända långt före jag själv märkte något :)

Daniel var hemma från jobbet den dagen eftersom han hade inbokat ett möte klockan 13 med en lärare från hans skola. Vi tog det lugnt hela dagen och njöt av att vara tillsammans, efter att Nicolina sovit middag gick vi ut på promenad till en lekpark, sen efter kvällsmaten åkte vi till affären och handlade mat. Precis som vilken dag som helst. Visst hade jag rätt så regelbundna sammandragningar, men det hade jag ju haft hela veckan så det var inget som tände några varningslampor.

21:30 gick jag och la mig. Jag tänkte att det var bäst att försöka komma i säng så tidigt som möjligt de sista dagarna före babyn kommer. En annan tanke var faktiskt att ”det skulle vara häftigt om det satte igång någon natt helt av sig själv, men det kommer det såklart inte göra för mig”. Så jag gick och la mig, utan några känningar alls.

23:30 vaknade jag av att jag var lite kissnödig, jag låg kvar och försökte somna om. Då kände jag att jag fick ont i ryggen i samband med varje sammandragning, men jag tänkte att det bara var förvärkar. Jag blev mer kissnödig så jag steg upp och gick på toaletten. När jag satt där kom en värk som var så kraftig så jag var tvungen att andas igenom den, sen märkte jag att jag hade blodblandade flytningar. Jag gick för att väcka Daniel och berätta läget, och när jag kom till sovrummet fick jag en värk igen som var lika smärtsam, jag satt på sängen och andades igenom den också, la klockslaget på minnet och när nästa värk kom var det bara 2 minuter sen den senaste. Nu var klockan 00:22.

Jag tyckte allt kändes så overkligt när det gick så snabbt så jag hade svårt att tro att det faktiskt var på allvar. Jag bad Daniel ringa förlossningen och fråga vad vi skulle göra, men han tyckte att det var onödigt för han såg ju hur ont jag hade. Så han ringde till min syster som skulle komma hit över natten och ta hand om Nicolina, och sa att det var dags.

Vi packade det sista i BB-väskan och jag ställde mig på alla fyra på golvet emellanåt, jag hade så jäkla ont och visste inte om det kändes bättre att stå eller sitta ner under värkarna, vad jag än gjorde kändes det omöjligt att göra något som kunde lätta på smärtan.

Vi åkte iväg 01:40, fick svänga om när vi kommit halvvägs eftersom jag kom på att vi glömt rådgivningskortet. Vilken tur att vi bor endast 5 minuter från sjukhuset!

När vi kom fram till sjukhuset fick jag lägga mig ner och ta CTG-kurvan. Sammandragningarna blev bara kraftigare så att ligga där stilla i 15 minuter kändes förjävligt.

Mellan värkarna kunde man i alla fall skymta glädjeruset i mig :) ÄNTLIGEN var något på gång!

När 15 minuterna hade gått kollade hon hur öppen jag var. ÅTTA centimeter, jag slog alltså mitt eget rekord kan man säga. När jag skulle föda Nicolina var jag nämligen öppen 6-7 cm när vi kom in.

Jag fick genast byta kläder och gå in till förlossningssalen. Då kändes det som att jag hade värkar mest hela tiden.

20 minuter senare satt jag på huk på golvet med huvudet mot väggen. Jag skrek åt Daniel att ringa på klockan, nu ville min kropp börja krysta. Barnmorskan undrade om hon skulle ta hål på hinnorna, men det ville inte jag, just då. 30 sekunder senare ändrade jag åsikt.

Hon tog hål på hinnorna och jag kände genast hur det började trycka på ännu mer, FÅR JAG KRYSTA NU?! ropade jag och barnmorskan kände efter hur öppen jag var, 10 centimeter – fritt fram att påbörja det sista skedet.

Utan varken smärtlindring eller dropp började jag krysta. Eftersom allt hade gått så snabbt så var krystvärkarna lite väl svaga för att hjälpa mig till 100%, men jag kämpade på ändå med Daniel vid min sida. Han var ett så otroligt bra stöd! Så lugn och peppande ♥

Efter 20 minuter kom hon ut. Daniel klippte av navelsträngen.

Vilken lycka! Så älskad och så efterlängtad. Hon var 50 cm lång och vägde 3800 g. Hon började genast sutta på sin hand, efter 17 minuter ammade jag henne för första gången. Hon förstod precis hur hon skulle göra, och jag låg och ammade henne i 80 minuter. Jag sprack inte det minsta denna gången heller, så jag slapp bli sydd.

Sen fick Daniel äntligen hålla henne. Här sitter han och skriver ett meddelande till sina föräldrar.

Daniel åkte hem kring 06. När han kom hem vaknade Nicolina. Fyra timmar senare kom de till sjukhuset och hälsade på. Nicolina ville genast ha lillasyster i famnen :)

Första mötet ♥

Vi bad om att få tidig hemgång, så dagen därpå fick vi visa upp Joline åt läkaren, och hon fick godkänt på alla plan.

Förlossningen tog sammanlagt 3 timmar och 47 minuter. Vi fick en helt underbar dotter som hittills har varit en riktig ängel. Hon är så fin och jag är alldeles störtförälskad i henne. När jag ser på henne och tänker på att det är hon som legat i min mage hela tiden, är det svårt att hålla tillbaka glädjetårarna. Tänk att man aldrig kan föreställa sig hur underbart ens eget ofödda barn kommer vara. Jag kunde inte vara lyckligare! ♥

2011-10-29 kl 18:58:40 | Läs kommentarer (47) | i Andra graviditeten

Första natten hemma

.. gick riktigt bra. Joline sov lugnt hela natten och vaknade bara för att äta ungefär 5 gånger. Efter varje gång hon ätit somnade hon genast om. Jag låg i sängen och ammade och somnade med henne vid bröstet till sist, Gud så härligt det var att vakna upp och ha henne så nära, utanför magen :) ♥

Så i och med hur bra natten har gått så är jag relativt pigg idag. När lillan vaknade för att äta imorse passade jag på att genast göra dagliga tvätten och böt om från pyjamas, sen var hon faktiskt vaken en timme ungefär. Då låg hon i pappas famn och njöt så länge jag åt frukost. Just nu ligger hon här bredvid i sin vagn och sover, Nicolina är iväg på en kurs med syster/moster Jenny så hon kommer hem först klockan 13.

Jag ska börja skriva förlossningsberättelsen redan idag har jag tänkt, jag är så ivrig att berätta :) allt är så tydligt så jag behöver inte mer tid att bearbeta allt.