Tusen tack för alla fina kommentarer på förra inlägget! Det känns skönt att det inte bara är jag som känner mig ensam, men samtidigt känns det ledsamt att det verkar vara så vanligt. Många verkar tycka samma sak, att det är svårt att skapa äkta kompisrelationer nuförtiden. Varför är det så? Varför var det så mycket lättare att lita på andra när man var liten? Fast när man tänker efter, så blev man sårad väldigt ofta som barn. Kompisarna gick bakom ryggen på en och man böt gäng nästan lika ofta som man byter strumpor. 

Alla ni som vill träffas på riktigt och umgås, ni ska veta hur tacksam jag är! Det vore jätteroligt om vi kunde träffas :)

Nu har Joline somnat så jag ska joina henne. Är riktigt trött och har huvudvärk, det får ja alltid när jag har varit nedstämd en dag. Godnatt, vi hörs imorgon! ♥

Jag är lite sorgsen idag. Det kan faktiskt bli väldigt jobbigt, men jag vill inte prata om det så ofta som jag tänker på det. Jag vill inte att någon ska säga att det är mitt eget fel, för det är det inte, det är väldigt komplicerat. Man får ju inga nya kompisar när man bara är hemma, och mammagrupper skulle jag inte kunna gå till varje gång som de hålls, eftersom Daniel tar bilen till jobbet och jobbar tre skift. Och vi vet väl alla hur det blir med hon som kommer när hon kan. Det är helt enkelt inte värt energin när det ändå slutar med några bekanta som man hälsar på i butiken.

Jag vill kunna bjuda hit någon. Någon som är intresserad av att lyssna på mitt skitprat och någon som vill ha tjejkvällar. Någon jag efter ett tag kan slappna av med och ringa till när jag känner för det. Jag saknar en orsak att sminka mig och färga utväxten, att kunna fråga ifall Daniel kan ta hand om barnen eftersom jag ska in till stan på en fika, att skratta åt saker någon (annan än Daniel) berättar, att någon påpekar att jag har en ny tröja och undrar var jag köpt den.

Sen säger mitt andra jag att jag låter patetisk, och att jag inte borde skriva sån här desperat skit här, för det ser ut som att jag bara ber om allt det där. Men det gör jag inte, det är bara såhär jag känner idag.

Jag är bara så grå och osminkad hela tiden, och det känns inte alltid bra. 

Alla borde ha en Joline! Hon måste vara den gladaste babyn på denna planet. Man behöver inte göra annat än kolla på henne och le, så ger hon ifrån sig världens smile och avslutar det med ett litet glädjetjut. Pratar man med henne så håller hon på tills man slutar, hon kan hålla på hur länge som helst! Och hennes ögon, åh hennes ögon, de går inte att beskrivas. De har underbar färg, underbar form, men djupet är helt magiskt. 

Vi har helt dissat all sorts utevistelse idag. Temperaturen var inte precis lockande, och det är så otroligt jobbigt att klä på oss alla tre. Joline skriker för hon hatar att bli påklädd, Nicolina gnäller för att hon blir påklädd först och hinner få varmt, och jag gnäller för att jag blir svettig redan innan jag hunnit klä på mig själv. Så jaa, idag sket vi i det helt och hållet.

Istället har vi pysslat. Nicolina har gjort två halsband åt sig själv och jag har hjälpt till, Joline satt snällt och kollade på. Sen har vi storstädat hela lägenheten, så nu är den ren och fin!

Kvällen ska vi ägna åt .. jaa vi har faktiskt inga planer ännu. Nu ska jag i alla fall ta upp Joline och ge henne mat, hon låter inte så värst glad just nu.

Ser ni vilken skillnad det är nu? Visst liknar de varandra men absolut inte lika mycket som i början! Ibland kan Joline se precis ut som Nicolina gjorde, t.ex. när hon ligger på mage eller i profil, men på de flesta bilder så ser man jättestor skillnad nu.

Det är så spännande att jämföra och se hur de ändras hela tiden :)

Tangled var länge min favorit bland animerade filmer, men den ersattes direkt jag såg Despicable me. Den kom visserligen ut redan 2010, men i alla fall! Den är så genomtänkt, inte nån meningslös skit som många andra filmer nuförtiden. Och om inte för annat så kan man ju se filmen bara för Gru‘s accent.

Den ska ni absolut se om ni inte sett den ännu!