Innan det var bestämt att jag skulle flytta kände jag mig kvävd. Jag kände att jag behövde en förändring. Gnistan mellan mig och Daniel hade varit borta ett tag, och det blev inte bättre av att jag blev deprimerad. Jag visste att ifall vi skulle kunna fortsätta va lika lyckliga som förut, om vi skulle kunna gå framåt behövde vi ta en paus. Jag behövde känna något nytt. Kasta om livet och testa på andra rutiner. Jag ville att Daniel skulle få en annan syn på livet, inte ta det jag gjorde hemma för givet. Jag ville inte heller ta det Daniel gör för givet. Jag ville bevisa för mig själv att jag inte är beroende av någon annan, att jag kan klara av vardagen på egen hand.

När man är ensam är man mycket klarare i huvudet. Man tänker på saker som man vanligtvis inte tänkt på, och man (i alla fall i mitt fall) läker mycket effektivare.

Jag hade inte ens hunnit flytta före det började vända. När det var bestämt att jag skulle flytta, jag hade hittat en lägenhet och flyttdatumet var bestämt, då började det märkas hur stark vår kärlek är. Vi ville spendera all ledig tid tillsammans och verkligen uppskattade varandra mycket mer än vi gjort den senaste tiden.

De första dagarna efter flytten var jobbiga, men vi visste båda två att flytten var nödvändig. Hur fel det än kändes så var det rätt. Efter sex år var det dags att byta kapitel, prova något nytt. Det var en utmärkt tid att stanna upp och känna efter. Vi valde att avbryta förlovningen för att riktigt på riktigt stå på egna ben och känna oss självständiga. Något som vi nu i efterhand ångrar båda två. Men ändå känns det på något sätt som rätt val.

Det känns som en evighet sen jag flyttade, trots att det bara gått lite mer än en månad. Vi är tightare än vi nånsin varit känns det som, vi känner oss oskiljaktiga. Man kanske kan tycka att pausen gått lite väl snabbt, men vem sätter gräns på hur länge det borde ta innan gnistan finner sin väg tillbaka? För det var ju trots allt det som var grejen med allt det här, att vi skulle finna gnistan igen. Kärleken har ju alltid funnits där.

Jag har alltid varit min egna psykolog, jag känner efter väldigt noga, ibland för noga. Jag finner lösningar och ser till att det jag vill få sagt blir sagt, och att det som måste göras blir gjort. Nu mår jag bra. Daniel mår bra. Vi är oförskämt lyckliga faktiskt.

Att ha varit tillsammans i nästan sex år, förlovade i nästan fem, och att sen ta en paus och efteråt fortsätta som ”ett vanligt par” känns inte som vi. Vi har ju aldrig gjort slut, därför känns det konstigt att vi skulle börja om från början. Vi förlovade oss för att vi ville gifta oss en dag, tills den dagen kommer vill vi förbli förlovade. Det är inte viktigt för alla, men för oss är det en självklarhet. Därför har vi valt att sätta på oss ringarna igen, men denna gång vänder vi blad. Vi har varit förlovade så länge redan, vi är stora nu. Vi vet vad vi vill. Därför är bröllopet inte bara en dröm längre, utan en plan. Vi tänker oss att på vår 10-årsdag, då smäller det.

Alla får tvivla, alla får stanna upp och ta en paus. Det är hur man väljer att fortsätta sin väg som är avgörande för hur framtiden blir.  

Vilken tur att vi inte orkade åka tillbaks till Vasa i tisdags, för igår på dagen fick jag ett samtal från ett företag som jag sökt arbete hos (mest på skoj faktiskt) i januari. Mannen jag pratade med lät väldigt positiv och ikväll ska jag på intervju till Jakobstad. Försöker tänka positivt, skulle jag få detta jobb så skulle det inte endast innebära en lön, utan även möjligheten att gå merkonom vuxenutbildningen även om jag inte hittar läroavtal. Har jag ett jobb vid sidan om, så har jag råd att ta praktik. Och det vill jag verkligen! Då blir jag färdig på max 2 år istället för 3 år som det skulle ta om jag gick yrkesutbildningen för ungdomar.

Nicolina åkte iväg med Daniel imorse när han stack till jobbet vid 6:30, han släppte av henne hos min mamma för idag ska ju de åka med båten över till Sverige. Klockan 08 vaknade jag ordentligt utvilad och insåg att Joline inte vaknat en enda gång inatt. Det var så tyst, och jag blev nästan lite orolig. Det är ju så ovanligt att hon sover så bra och så länge! Så jag smög upp och tittade till henne, där låg hon i fotändan och suttade på underläppen. Jag gick och la mig i sängen igen och petade på telefonen tills hon vaknade en halvtimme senare. Även hon utvilad och glad.

Efter frukosten gick vi ut på en härlig långpromenad. Jag känner verkligen hur humöret stigit de senaste veckorna, jag känner mig lycklig. Får jag bara det där jobbet så skulle mitt liv ta en helt ny, oplanerad, positiv, vändning. Nu ser jag fram emot framtiden!

”Hej!
Jag måste bara skriva till dig att du är en så himla fin människa, jag beundrar dig verkligen.

Här är allt som vanligt. Har börjat märka mer och mer att det är ju såhär jag faktiskt mått varje dag den senaste tiden. Jag har viftat bort allt det senaste året men nu när jag inte försöker hålla tillbaks känslorna längre och allt blivit mer påtagligt, så blir jag så förskräckt över hur skit jag kunnat må utan att ens bry mig. Kanske har jag brytt mig, men jag har varit för rädd att inte bli tagen på allvar.

Dagarna flyger iväg utan att jag ens känner mig närvarande. Jag ser och hör allt, men jag känner ingenting. Jag gör det som ska göras, fast allt som förut bara gick i farten känns jättejobbigt nu. Nu förstår jag vad folk menar när de säger att de känner sig fast i en kropp de inte känner igen. Utsidan känner jag igen, men insidan är någon helt annan. Jag kan skämta och skratta men klumpen i magen finns alltid där, och alltför ofta bryter jag ihop och bara gråter.

Jag blir så arg när jag ska behöva må såhär, men jag vet inte hur jag ska bli mig själv igen. Jag vet att det kommer bli bra till sist, men just nu är alla dagar svarta som natten och det är så himla tungt.

Jag har inte varit mig själv på sistone, jag har inte känt den där bekanta känslan på över ett år. Glädjen som jag kände i stort sett dagligen förut. Glädjen över livet. Det har hänt mycket som fått mig att känna mig väldigt ensam, jag har varit väldigt ensam och suttit alltför många kvällar hemma. I stort sett alla kvällar, och dagar.

Jag har tappat bort mig själv och det har bara gått neråt. Det går fortfarande neråt. Jag har blivit någon jag inte känner igen. Hjärtat bultar snabbt, händerna skakar och fötterna hålls inte stilla när jag skriver det här, inuti känner jag panik. En panik som jag känt varje dag de senaste månaderna. Det är så sjukt alltihop egentligen, jag har känt så många känslor hittills i mitt liv och trott jag visste vad ångest var förut, men nu vet jag. Det är när jag varje morgon blir orkeslös bara av tanken på att stiga upp och göra allt som jag gjorde igår, igen. Att ligga med gråten i halsen varje kväll innan jag somnar och bara vilja stiga upp igen, klä på mig, och gå.

Vissa dagar är bättre, men ångesten och tomheten finns alltid där.

Jag älskar de små liven som ligger i sovrummet bredvid mer än ett hjärta klarar av, men jag måste även ta hand om och älska mig själv. Det är något jag glömt bort, jag sätter inte mig själv i första hand och oftast sätter jag mig själv inte ens på tredje plats. Jag har varit så upptagen med att sköta allt annat så jag har inte lagt märke till kaoset inom mig.

Det har högst troligen inte synts utifrån, och nu känns det verkligen som att jag klär av mig naken inför alla er för jag är inte den typen som visar såna här känslor åt egentligen någon, jag skäms även om jag vet att jag inte har något att skämmas för. Jag är ingen wonderwoman även om jag och många av er vill tro det ibland. Nu orkar jag inte längre låtsas som att allt är fine, och jag hoppas att min lilla berättelse kan hjälpa någon annan som går och funderar samma sak. Är jag deprimerad eller är det såhär det ska kännas? Det är inte såhär det ska kännas.

I förrgår fick jag nog. Jag sökte hjälp. Jag är sjuk. Nu har jag ett par jobbiga veckor framför mig. Med depressionsmedicin och psykolog. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå såhär långt, sånt här händer inte mig tänker jag. Jag önskar att det inte skulle hända mig. Men skadan är skedd för länge sen. Allt jag kan göra nu är att ta tag i allt och gräva mig ut.

Året började med en ny tatuering för mig och mjölkprovokation för Joline. Jag lärde känna Carro, som blev en av mina närmaste vänner. Jag klippte lugg och trivdes inte alls. Sommaren blev kort och kall men vi njöt till 100% av de få dagarna som var varma. Vi besökte Mumindalen och Wasalandia i juli. I augusti kom Melina till världen och plötsligt var Hanna tvåbarnsmamma hon också. I oktober blev Joline sjuk och fick vätskebrist, då sov jag en natt på sjukhuset med henne medans hon fick dropp. Jag hade suktat efter en förändring hela året så till slut färgade jag håret rött och trivdes/trivs jättebra. Vi köpte radhuslägenhet som vi flyttade in i 1 december. Joline fyllde 1, jag fyllde 21, Daniel fyllde 23 och Nicolina fyllde 4. 

Ikväll ska vi fira årsskiftet i lugn och ro här hemma med barnen. Vi har köpt chips och popcorn, så ska vi väl se nån barnfilm och skjuta raketer. Det är första gången vi gör det med Nicolina så hon längtar jättemycket. Just nu är hon över hos grannen jag berättade om igår, hon har en katt som Nicolina säkert är helt förtjust i. Nån dag ska jag baka något riktigt smarrigt som hon får ta med till sin nya kompis!

La ihop lite bilder från det gångna året, fanns så många fina men här är några favoriter i alla fall.