Kan inte du skriva ett inlägg om hur du hade velat att livet såg ut om du inte haft 2 (3) barn idag? Om du tycker det känns jobbigt att tänka bort barnen kan du väl skriva om hur du föreställt dig livet/drömde om det mellan typ 18-24 när du var 17 blev gravid med Nicolina? Menar de flesta 17åringar drömmer om studier, roliga jobb, resor, fester osv i sina unga vuxenår och barn ännu inte kommer på tanken. Vad hade du för drömmar innan din första graviditet? Kommer någon av dom bli av ändå?
För det första så var jag 16 när jag blev gravid, fyllde 17 en månad innan jag födde :) Dethär är nog något som många undrar tror jag, för trots att många säger att de vill bli unga mammor så tror jag nog de flesta har andra drömmar som tar över eller som läggs på hyllan. Det är där som ”det normala” och jag skiljs åt. Jag hade inga drömmar, inga realistiska i alla fall. Jag visste inte vad jag ville ”bli”. Hela mitt liv kändes helt meningslöst och jag saknade något att brinna för. Det var hösten 2007 (då jag var 15) när min ena klasskompis blev oplanerat gravid som jag (och Daniel) började längta efter samma sak. Jag var inte intresserad i det ”vanliga” livet utan ville ha något större och för mig mer meningsfullt. Jag ville bli mamma.
Jag minns knappt tiden före jag blev gravid, det känns som att mitt liv började den dagen jag blev gravid. Jag hann aldrig drömma om varken studier eller jobb. Jag var nog rätt deprimerad och allt kändes bara jobbigt. Min pappa dog plötsligt på hösten när jag var 15 så det bidrog nog till mycket nedstämdhet och brist på ork att leva. Jag visste som sagt inte vad jag ville göra när jag blev stor och funderade nog inte på det så mycket heller. Enda jag minns från tiden innan jag blev gravid var att min pappa dog i augusti. Då flyttade jag från internatet till Daniels lägenhet för jag ville inte bo med främlingar just då. Gick på ”Yrkestian” vilket inte var en riktig utbildning utan endast ett år som bestod av att man testade på olika yrken för att sen bestämma sig för vad man ville studera. I januari hoppade jag av skolan helt för jag hade inte blivit ett dugg klokare och tyckte det var slöseri med energi och tid. Bodde med Daniel i Vasa på veckorna och hemma hos mamma på helgerna (och Daniel hos sina föräldrar. Våra föräldrar är grannar.) Festade varje helg. Dämpade min saknad efter pappa med att shoppa. Är man inte myndig när ens förälder dör får man barnpension varje månad så jag hade gott om pengar för att inte ha några större utgifter.
Jag har svårt att föreställa mig nu såhär många år efter hur jag riktigt tänkte, i vilka tankebanor. Nu när jag ser tillbaka tycker jag det finns mycket jag skulle kunnat göra istället för att skaffa barn, men där och då var det allt som jag kunde tänka på. Jag minns att jag satt vid min pappas grav vid flera tillfällen och grät och sa att jag ville han skulle ge mig ett tecken på att mitt liv var värt något, att han skulle ge mig något att leva för. Låter säkert löjligt för många men hur en femtonåring känner när hon mist en förälder vet bara hon. Jag kände mig helt tom och vilsen.
I mars 2008 blev jag gravid. Innan jag ens fått plusset började jag känna mig annorlunda. Lyckligare. I början av april plussade jag och svävade på rosa moln. Skickade ett textmeddelande åt Daniel som var i skolan och han blev lika glad som jag. Efter den dagen var jag inte samma människa längre. Jag blev starkare för varje dag och la all min fokus på det kommande barnet och det nya livet som medföljde. Jag längtade så efter Nicolina, all min kärlek fanns hos henne. Man kan säga att hon räddade mig.
Hur jag skulle levt mina sista tonårsår utan barn kan jag inte ens föreställa mig, men det skulle förmodligen bara gått neråt. Jag tror starkt på att min mening med livet var just att få barn väldigt ung, för det har bara gått uppåt sen dess. När jag ser tillbaka finns det inget jag ångrar, inget jag önskar att vi gjort annorlunda. Vi har tagit hand om vår familj och allt ansvar som vi fått på köpet. För mig går inte livet ut på att få en fin utbildning och ett välbetalt jobb, visst vill jag också ha lön men det är inget jag lägger på första plats. För mig är det inte viktigt att sitta i skolbänken i 10 år för att kunna försörja familjen, det kan man göra bra med mindre. Det är ju vi levande bevis för.
Och det var väl kanske just därför jag befann mig i en sån mörk plats i livet just då när alla andra börjat studera och provade sina vingar. Jag ville bara rymma från allt för inget kändes rätt. Det som ”de flesta” drömmer om i tonåren visade sig vara det som jag drömmer om som vuxen istället. Barn och jobb bytte plats i mitt livspussel helt enkelt. Utbildning och jobb var inget jag drömde om som ung, men däremot är det något som jag börjat drömma om de senaste åren. Att resa är inget vi skulle haft råd med som 16-18 åringar, det tar vi sen när barnen är större och vi har hunnit jobba oss upp till en fin lön.
Livet är kort och jag ville inte spara det bästa till sist.
Stolt 16 åring med liten bulle i ugnen
Hej! Jag vill börja med att tacka för en fin blogg!!
Jag har en fråga som jag hoppas du kan svara på, om det inte är för personligt! :)
Jag är 21 år och längtar efter barn! Min vän har nu blivit gravid och är i v. 8. Jag är så oerhört glad för hennes och hennes killes skull. Men jag undrar mycket över hur kompiskompisrelationerna påverkas av att en av vännerna får barn. I början var jag fast besluten om att den blivande mamman är den som är rädd att förlora vänner. Jag vill finnas där som en riktig vän för henne under och efter graviditeten och har inga planer på att ”överge henne” för att hon inte kommer kunna umgås på samma sätt längre. Det gör mig ingenting för jag är lite av en lugn person som gillar hemmakvällar, långpromenader och zoo-besök ;) Haha. Skämt åt sido så börjar jag nu istället bli orolig för att hon kommer välja bort mig istället och vilja umgås med andra som har barn. Önskar du ville berätta eller om du till och med vill skriva ett inlägg om hur du uppfattade vänskapsrelationerna under och efter graviditeten. Finns det något man kan göra för att visa att man finns där för personen och finns det något man verkligen bör undvika att göra eller säga? ;)
Jättetacksam för svar!
Kram ♡
JANINA SVARAR: Det jag tycker du ska göra är att fortsätta som vanligt bara, föreslå att ni träffas och ring henne nu som då och fråga hur hon mår, visa att du finns där helt enkelt :) När man är gravid är man oftast mycket känsligare och uppskattar extra mycket att ha vänner som visar att de bryr sig. Sen när babyn är född så är det bara att fortsätta höra av dig lika ofta som du gör nu, på så sätt märker hon ju att er vänskap inte har ändrats och att du är lika intresserad att fortsätta umgås och då kanske mer på hennes villkor eftersom hon har en liten som kräver mycket tid och uppmärksamhet.
Förmodligen vill hon börja umgås med andra mammor också men att ”byta ut” gamla vänner mot nya känns bara fånigt tycker jag :) Ifall hon inte kan tänka sig att fortsätta umgås med dig bara för att du inte har barn så är det hon som är en dålig vän.
Det blir nog bra ska du se! Prata med henne om detta ifall du känner dig orolig. Kram!
Åh vad fint! Kul att läsa, min mamma var 15 när hon blev gravid med mig och födde mig en månad efter hon fyllt 16 :) Super söta barn har du!
jävlar vad bra skriver. sitter och lipar! du är bäst! :)
JANINA SVARAR: Haha ååh, TACK! :)
Mycket kloka ord där i slutet! Varför i hela världen skulle man vänta med det bästa till sist?! :D
Hej Janina!
Älskar din blogg och har gjort från första stund när jag hittade den. Vad fint du skrivit, men jag måste fråga, jag och min sambo försöker få barn och har försökt nu sedan jag slutade med p-piller oktober 2012 utan resultat. Tänkte fråga om du har några bra tips på hur man lättare blir gravid? Skulle uppskatta svar antingen här eller att du mailar mig.
Kram på dig
JANINA SVARAR: Hej och tack! :) Nej vet du jag har nog tyvärr inga tips på sånt. Det har gått så snabbt för oss så vi har inte ens hunnit börja fundera på olika knep, men har du kollat så du vet när du har ägglossning? Sånadär test går ju att köpas, så det skulle jag satsa på ifall ni inte gjort det redan! Lycka till! Kram
Jättebra skrivet av dej och du verkar vara en super mamma, håller med Jenny att din blogg lyser upp ens vardag och gör den mkt roligare! God fortsättning till er alla! :)
Helt underbart att läsa, du är så himla fantastisk! Blev ju riktigt tårögd men d blir ju lätt så med en liten i magen. ;D Stort lycka till å jag älskar din blogg! KRAM
Så himla söt bild på dig som sextonåring!
Så häftigt! Grät en liten skvätt så fantastiskt! Det här ska spridas! Endel ska helt enkelt ta livet ”i en annan ordning”, man måste sluta se på tonårsgraviditeter som ett problem. Kan ju bevisligen vara det bästa!
vilket bra inlägg! vill bara säga att jag tycker du är stark och det är bra att du gått din egen väg och inte följt andras! när jag läser din blogg om din familj och ditt liv kan jag inte själv vänta tills jag får barn:) de e en väldigt fin familj du har som du ska vara stolt o glad över!
måst ännu påpeka att du liknar Avril Lavigne på bilden sjuukt mycke! kämpa på o hoppas illamående går om snart!:)
Blir helt tårögd av att läsa det här inlägget! Som fler redan skrivit så verkar du vara en fantastisk mamma och jag blir verkligen imponerad över hur moget du resonerar. Det är inte många i din ålder som har en sådan självinsikt som du har. Lycka till med allt! Kram
Det där var bland det vackraste jag läst på väldigt länge!
så kommer en följdfråga på det…:)
jag förstår av din berättelse, som för övrigt är väldigt berörande, att nicolina var ett efterlängtat och älskat litet barn men var hon planerad? Försökte ni aktivt bli med barn?
Det är så intressant ditt/ert liv så du anar inte. Kanske du ska skriva en bok!? :)
JANINA SVARAR: Nej vi försökte inte bli med barn. Vi hade oskyddat en endaste gång (avbrutet) och då lyckades hon bli till :) Så det var nog ytterst liten chans att jag skulle blivit gravid men ändå kändes det inte alls som en chock! Häftigt när man blickar tillbaks på de senaste sex åren :)
Hej, jag har en fråga som poppade upp under tiden jag läste detta inlägget. Var Nicolina planerad? Om inte, var ni skyddade? :) Man får lite den uppfattningen om att hon var planerad. :)
JANINA SVARAR: Nej det var hon inte! Vi hade oskyddat (fast avbrutet) sex EN gång, och då blev jag gravid. Tror starkt att det var ödet ;)
ett riktigt intressant inlägg måste jag säga. När man läser det känns det nästan som om det var meningen, att du var född till att bli en ung mamma, vilket du visat tydliga tecken på med tanke på hur mogen och ansvarsfull du är :)
JANINA SVARAR: Tack snälla!
vilket fint inlägg! o tänk vilken tur att he bleiv som he bleiv :) har allti tyckt att ni har sköjt e superbra för att ha fått bån i såde ung ålder. it na sånde som far ut å festar på häljan å lämnar hejm båni osv. finns jo mang toko skräckexemplar jär runtomkring… keep up the good work!
JANINA SVARAR: TACK! :) Jaa var å ein me sett, tycker he e så synd att e finns så mang som setär oss adär unga föräldrar i dåligt ljus. Men tur att folk kan sii skillna på människona! :)
Hej!
Är en läsare som inte känner dig i verkliga livet och som aldrig ens träffat dig utan bara ”känner” dig genom bloggen och jag måste bara säga att du verkar vara en sån underbar och stark person! Jätte kul att kika in på din blogg nu som då och läsa om er vardag. :)
JANINA SVARAR: Tack fina du! <3 Själv brukar jag kika in på din blogg emellanåt och förundras över hur vacker du är! Så härligt med folk som vågar va lite ”annorlunda” (häromkring ska man väl helst inte synas alltför mycket..suck..) och göra det man brinner för. Gillar din stil och att du satsar så mycket på fina outfitbilder, du är en inspiration!
Åh så fint skrivet!! Alla är så olika och vi gör olika val här i livet och så måste det få vara. Jag vill jättegärna ha barn snart och längtar varje dag men har ingen att skaffa barn med.
Jag diggar verkligen din blogg och all den kärlek som finns i er familj lyser verkligen igenom i allt du skriver!
Jag hoppas du har orken och lusten till att fortsätta blogga för du gör ofta mina dagar ljusare.
Ta hand om dig och din fina familj, hoppas verkligen att illamåendet släpper snart!
Många kramar!! //Jenny
JANINA SVARAR: KÄRLEK TILL DIG! Det är p.g.a. såna som du som gör att jag fortsätter ha motivation att hålla igång bloggen! :)
Vilket fint inlägg :)