JANINAS

Nästa vecka har Milou funnits hos oss i fyra månader och jag kan nu konstatera hur det är att ha tre barn.

Jag ska inte ljuga, i början var det faktiskt riktigt jobbigt. Men det berodde nog mycket på att jag var deprimerad. Graviditeten gjorde mig deprimerad men jag insåg det inte. När jag tänker tillbaks på hur jag upplevde förlossningen så märktes det klart och tydligt att jag var i ett annat sinnestillstånd då än de tidigare förlossningarna. Jag orkade inte på samma sätt, upplevde smärtan så mycket mer slukande än de tidigare gångerna, då jag haft mer kämparglöd.

Ut kom hon ändå och jag var lyckligast på jorden. Svävade på rosa moln det första dygnet. Sen var det dags att åka hem, och jag kände redan när Daniel hämtade oss från BB och hade med sig Nicolina och Joline hur irritationen växte i rasande fart. Det är största kännetecknet när jag mår dåligt, jag blir irriterad på allt. Allt känns jobbigt och jag orkar inte ta ansvar över något. Jag kände mig förstås som världens sämsta förälder, och den känslan gjorde inte situationen enklare. Flickorna ville se på och gosa med sin nykläckta lillasyster men jag ville att de skulle lämna henne (och mig) ifred. Ville bara åka tillbaks till BB där jag fick vara ensam med min bebis. Blev nästan rädd för mig själv och hur jag kände, hade jag blivit ett monster? Jag ville inte hem till vardagen.

De första veckorna var kaos. Jag ville inte erkänna vilka känslor jag hade (läs mer här), men det märkte nog familjen. Jag orkade inte leka med barnen och kunde inte ta de enklaste beslut. Jag accepterade att jag behövde hjälp på traven och började äta min depressionsmedicin igen. Några veckor senare var den trötta och deppiga mamman borta och jag var mig själv igen. Som jag saknat mig själv!

Lite över en månad har jag mått bra. Livet är härligt igen! Jag orkar och VILL leka med barnen igen. Hemmet är inte längre stökigt jämt, jag bakar med jämna mellanrum och känner sån otrolig kärlek till barnen och livet igen. ”Det är väl inte så konstigt att känna så när man är 22 år och har tre barn..” var det nån som tyckte när jag avslöjade lite av hur jag mådde i början, precis som att ”du får skylla dig själv”, typ. Men det var ju absolut inte barnen eller åldern som var anledningen. ALLA kan må dåligt oavsett var de befinner sig i livet, och för mig var det graviditeten och möjligen förlossningsdepression som var orsaken. Det är hemskt att vilja vara ensam dygnet runt när man är nyförlöst och redan har två barn som behöver kärlek, men det är långt ifrån ovanligt. Det är inget man är stolt över.

Nu rullar vardagen på riktigt bra. Det är inte svårt att ta hand om tre barn, men visst kräver det mer planering och tålamod. Jag upplever att Joline är den svåraste biten i vardagspusslet. Hon kan ännu inte fixa allt själv (som t.ex. att torka sig ordentligt när hon varit på pottan) och hatar när jag sätter hennes behov på andra plats. När jag ammar, byter blöja, eller gör annat med Milou som jag inte kan avbryta och Joline behöver mig blir det knepigt. Hon får lov att vänta och då blir det gnäll, vilket förstås är jobbigt att lyssna på. Dagarna går snabbt numera men jag är så glad över att jag vill stiga upp på morgonen och att jag inte längre längtar efter kvällen när jag står och fixar frukost åt barnen.

I det stora hela går allting som på räls nu och jag känner mig stark och självsäker i min roll som trebarnsmamma.