Det här med att få barn är ju en stor grej, många anser att livet blir tyngre och att det är ”slut på det roliga”. Vissa lyckas på något sätt leva vidare på ungefär samma vis, fast med barn.
Jag tycker något däremellan. Det är lagom. Livet ändras på de flesta sätt men det roliga tar inte slut, man kan inte leva vidare på samma sätt men man kan fortfarande se till att få en helg nu som då när man är utan barn och gör sånt som andra utan barn gör. Då är det roliga mer uppskattat, om man minns hur man gör vill säga.
Det är där det knepiga tar plats. Livet blir till en helt annan grej, man stiger liksom ur kroppen och slutar tänka på sig själv, man börjar springa efter någon annan och ser till att den får mat, slipper magknip (man försöker i alla fall), tvättar rumpan, torkar näsan, får tillräckligt med sömn, vaknar i rätt tid, lär sig gå, prata, bli tröstad när den slår sig, får frisk luft, roar den, listan kan göras hur lång som helst. Men i varje fall måste man alltid finnas där, ifall barnet behöver en. Man anpassar sig själv efter den lilla människan.
Dagen handlar egentligen inte om vad man ska hitta på, utan vad man ska göra för att tillfredsställa barnets behov. När ska vi gå till parken, när passar det bäst för barnet att vi åker till affären, vilken tid ska jag lägga barnet och när kommer den vakna imorgon bitti isåfall?
Sen när den där omtalade helgen kommer när man ska få vara ensam, ha barnvakt, när man kommer hem till en tom lägenhet med endast leksakerna utspridda, ingen unge som leker med dem, vad gör man då? Var ska man börja söka efter sig själv? Det tar en tid innan man förstår att man kan göra vad som helst igen, men då finns det så mycket som man KAN göra att det till sist blir så att man inte gör något alls. Men att få se på tv och äta godis i vardagsrummet är tillräckligt för mig.
Tillbaka till första raden. Jag kan ju inte låta bli att skriva så här mycket och inte ha någon mening som talar för endast unga mammor. Vi tar det där med att det är slut på det roliga när man får barn, att man ska passa på att leva livet (resa, festa, bla bla) före man skaffar barn. Det jag skulle vilja få svar på när någon säger så, är när jag svarar: Är det inte roligare att spara ”det roliga” till sist?
Hon jag har lämnat kroppen för ♥
Jag har aldrig hört någon säga att livet tar slut när man får barn. Men jag har hört många som säger att man ska göra vissa saker innan man får barn, just för att det kanske inte är lika lätt att göra det sen.
Men om nu folk uttrycker det som att "livet tar slut när man får barn" så tror jag dom gör det för att få unga tjejer att tänka efter. Är man ung har man kanske inte hittat sig själv än, vissa tonåringar kan ju knappt ta hand om sig själva, så "hur skulle dom kunna ta hand om ett barn" tror jag att många tänker. Många kanske inte heller inser vad det innebär att ha ett barn, hur livet förändras och vad man måste "avstå" från.
Jag är inte emot unga mammor. Jag blir lika imponerad varje gång jag läser om unga tjejer som klarar av att ta sitt ansvar för det lilla livet dom tagit in i världen. Och du verkar absolut vara en av dom :) Men jag tror inte att alla klarar av det lika bra tyvärr.
måste bara kommentera för nån som inte har barn :)
Vissa vill(även jag) ha en bra ekonomi o bygga hus/köpa bostad före man skaffar barn. Allt handlar inte om att livet tar slut utan mera att man vill vara förberedd.
Jätte fin blogg :)
Jag har aldrig tyckt om att resa så det är inget jag direkt vill göra så mycket och aldrig tänk på. Och festa kan man ju göra någon gång när man har barnvakt, även om inte det blir så ofta. Fast att se sitt barn växa upp det är ju en otrolig sak att vara med om, för mig gör det inget att det blev lite tidigare en vad jag tänk mig :)
Så bra skrivet! Känner igen mig på flera av punkterna. Som t.ex. så sa en vän till mig när jag först berättade att jag var gravid "Nämen härregud, va ska du jär? E ji som slut på allt he roliga fö tiin däjl nutå? Känner int du att du sko vill hinn jär najnting innan du får na bårn?" etcetc.. Hon reagerade ungefär som att jag skulle gett ett cancerbesked. Och let's face it, man uppskattar helt klart den egna tiden med partnern på ett annat sätt än tidigare. Man kunde nog inte föreställa sig hur mycket mer man uppskattar det förrän man väl är i den situationen själv :)
Det är faktiskt konstigt hur ett litet barn kan ändra ens liv och hur man ser livet. Det är faktiskt som du säger, man uppskattar det roliga mycket mer när man har fått barn. Jag själv var party prinsessan #1 före Yasmine men nu har jag ingen behov av att festa varje helg utan sitter hellre hemma och göra absolut ingenting när jag är barnledig. Hoppas förstås att ingen missförstår mig nu för visst tar jag till vara de gångerna också med att gå ut med kompisarna och entra en fest. Men å andra sidan så klarar jag mig långt utan att dricka alkohol, kanske det också beror mest på att jag får världens hemskaste huvudvärk dagen efter eller vad vet jag. Nu vill jag inte heller låta som värsta tanten heller för barnsinnet har jag kvar och det är jag tacksam över. Jag håller faktiskt med om det du skrev, det roliga hinner man med och det roliga finns ju i vardagen också. Jag tror att man faktiskt uppskattar livet mera när man får barn. Men så är det ju var och ens beslut det där att skaffa barn oavsett åldern.. Nå, tillbaka till det roliga, jag själv tycker inte att det roliga ungdomslivet tar slut bara för att man får ett barn i ung åldern, det är bara hur man prioriterar. Jag prioriterar Yasmine först men visst kan jag säga att jag hinner med roliga ungdomliga grejer ändå! :)
Håller med totalt och känner igen mig i det du skriver :) Det stör mig dessutom som fan när folk säger att livet tar slut när man får barn. HUR kan det ta slut, det är ju då det börjar! Och dessutom, resa osv som folk pratar om. Varför kan man inte resa med barn? För mig känns det självklart att vi kommer resa med barnen. Jag betvivlar att jag hade haft roligare utan dom:) Och man kan resa själva på kortare weekends osv också när barnen blir lite större. De tar inte skada av att sova hos mormor & morfar eller farmor & farfar ett par dagar eller en helg :) Och dessutom är mina barn stora nog att sköta sig själva när jag inte ens är 40 år så då kan jag leva livet och då har de flesta andra (i min ålder) barn i 10-årsåldern:) Det blir vad man gör det till med barn. Går man in med inställningen att livet är slut så blir det nog lätt så. Går man däremot in med inställningen att inget är omöjligt så tror jag man kan göra precis allt man vill :) Vill man göra något speciellt som inte passar barnen så finns det ju oftast anhöriga som mer än gärna passar barnen, så vart tar det stopp? I det egna huvudet kanske :)
Skönt att höra att illamåendet är lite bättre iaf och att ni snart passerat den magiska veckan :) Härligt!