Jag har inte varit mig själv på sistone, jag har inte känt den där bekanta känslan på över ett år. Glädjen som jag kände i stort sett dagligen förut. Glädjen över livet. Det har hänt mycket som fått mig att känna mig väldigt ensam, jag har varit väldigt ensam och suttit alltför många kvällar hemma. I stort sett alla kvällar, och dagar.
Jag har tappat bort mig själv och det har bara gått neråt. Det går fortfarande neråt. Jag har blivit någon jag inte känner igen. Hjärtat bultar snabbt, händerna skakar och fötterna hålls inte stilla när jag skriver det här, inuti känner jag panik. En panik som jag känt varje dag de senaste månaderna. Det är så sjukt alltihop egentligen, jag har känt så många känslor hittills i mitt liv och trott jag visste vad ångest var förut, men nu vet jag. Det är när jag varje morgon blir orkeslös bara av tanken på att stiga upp och göra allt som jag gjorde igår, igen. Att ligga med gråten i halsen varje kväll innan jag somnar och bara vilja stiga upp igen, klä på mig, och gå.
Vissa dagar är bättre, men ångesten och tomheten finns alltid där.
Jag älskar de små liven som ligger i sovrummet bredvid mer än ett hjärta klarar av, men jag måste även ta hand om och älska mig själv. Det är något jag glömt bort, jag sätter inte mig själv i första hand och oftast sätter jag mig själv inte ens på tredje plats. Jag har varit så upptagen med att sköta allt annat så jag har inte lagt märke till kaoset inom mig.
Det har högst troligen inte synts utifrån, och nu känns det verkligen som att jag klär av mig naken inför alla er för jag är inte den typen som visar såna här känslor åt egentligen någon, jag skäms även om jag vet att jag inte har något att skämmas för. Jag är ingen wonderwoman även om jag och många av er vill tro det ibland. Nu orkar jag inte längre låtsas som att allt är fine, och jag hoppas att min lilla berättelse kan hjälpa någon annan som går och funderar samma sak. Är jag deprimerad eller är det såhär det ska kännas? Det är inte såhär det ska kännas.
I förrgår fick jag nog. Jag sökte hjälp. Jag är sjuk. Nu har jag ett par jobbiga veckor framför mig. Med depressionsmedicin och psykolog. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå såhär långt, sånt här händer inte mig tänker jag. Jag önskar att det inte skulle hända mig. Men skadan är skedd för länge sen. Allt jag kan göra nu är att ta tag i allt och gräva mig ut.
Du verkar vara en helt underbar tjej som verkligen förtjänar att må bra! Jag har själv haft ett helt liv med depprissioner, självskadebeteende och ätstörningar. Inte lätt, men med rätt hjälp, egen vilja att bli frisk och självklart att prioritera sig själv också så kommer det att lösa sig. Det är svårt nu när man har barn för jag känner väldigt mkt skuld om jag gör något för mig själv. Kanske du också gör, jag vet inte. Men sådana tankar måste bort. Hoppas du börjar prioritera dig själv också. Som du själv sa så blir man också en bättre mamma. Stor kram från mig och lycka till! / Sara
Starkt av dig att våga berätta öppet om hur du mår! Att erkänna att man inte mår bra kan vara ett stort steg i ett tillfrisknande?! Jag kan definitivt inte säga att jag känner igen mig, däremot slog det mig för ungefär en månad sedan att wow, jag mår bra! Och den känslan fick mig plötsligt att inse att första fyra månaderna efter grabbens födsel varit mycket tuffare än jag vågade erkänna. Det värsta med det är att det idag känns som att jag inte har något minne från de månaderna. Jag kan inte säga att jag MINNS hur det var att hålla honom första gången, hur det var att hålla honom nära nära stora delar av dagen. Det gör mig lite ledsen att inte minnas våra första månader ihop, men samtidigt är jag mest bara tacksam över att få må bra idag. Det som nog blev min räddning var att jag började planera mina veckor och se till at jag kom hemifrån alla dagar. Träffa vänner, gå på familjecafé/ babysim osv. Bara någon timme hemifrån alla dagar gör stor skillnad, så jag hoppas innerligt att ni kan lösa bilsituationen och du kan börja ta dig iväg med barnen lite av all den tid din sambo jobbar. Kämpa på nu, snart är det också din tur att mår bra!
Hoppas att du klarar av att ta dig ur det. Har också varit väldigt väldigt sjuk, är fortfarande deprimerad men graviditeten lade det i skymundan och nu när jag precis fått min lilla tjej så vet jag inte vad jag känner längre. Är jag deprimerad fortfarande eller är det bara nybliven mamma-stress ? Känner glädje blandat med sorg och nedvärderande tankar om mig själv om vartannat.
Nu vet jag inte hur du fick din depression, om det har kommit utav att vara mamma, jag fick ju min tidigare, av andra anledningar och har försökt bli av med det i så många år att jag knappt har hopp om att slippa det längre, så kom graviditeten och gjorde så mycket mer än någonb psykolog eller avdelning någonsin kunnat göra. Jag hoppas att din depression är lättare att bli av med än min.. och att din behandling kommer ge resultat.. det är ett helvete men det är bara att fortsätta kämpa! Om du vill ha någon att prata med som inte känner dig så får du gärna prata med mig :)
Hej Janina! Jag har läst din blogg i flera år och jag kan börja med att säga att det är den enda ”mammabloggen” jag läser just för att jag tycker den är speciell och intressant :)
Jag är 24 år och har inga barn så vi är inte direkt i samma livssituation eller så, men jag ville ändå lämna en kommentar…Jag fick min första depression som 10-åring, och i samband med det också svår panikångest. På dessa 14 år har jag varit till otaliga psykologer, kuratorer, läkare osv. Jag har tidvis mått bättre, tidvis sämre och jag började med medicin som 19-åring. Medicinen har faktiskt hjälpt mig mycket, allting har blivit lite stabilare sen det, även om den inte är nån lösning i sig så är den definitivt en hjälp. Livet har stundtals varit väldigt rörigt för mig, jag har t.ex. fått byta utbildning flera gånger för att hitta nåt jag klarar av, fått bo hemma hos min mamma en period när mitt psyke typ hade kollapsat och jag inte har kunnat hantera ångesten och paniken. Jag har haft väldigt svårt att acceptera att jag troligen största delen av livet kommer att leva med återkommande depressioner och panikångest, men jag har ändå lyckats skapa ett bra liv åt mig idag vill jag påstå. Bor med min pojkvän, studerar och arbetar, har vänner och intressen som alla andra.
Nåja, nu var ju inte poängen kanske att dra min livshistoria men jag tänkte ändå ge ett exempel på att fast man största delen av livet dragits med depressioner, gett upp många gånger och varit nära att hamna på psyket så blir det alltid bättre i något skede! Fast jag vet precis att när man är längst ner så kan folk säga vad det vill och man tror ändå inte på det. Men jag håller tummarna för dig och önskar verkligen att du ska börja må bättre! Medicin och någon form av samtalsterapi hjälper ju de allra flesta förr eller senare :) Kom ihåg att vi är många som har dragits med liknande saker, även om ingen har varit i exakt samma situation, så du är inte ensam!
För det första, starkt gjort att be om hjälp. Inte alla som klarar det! Jag har själv haft deppressioner, har dock klarat mig ur dom på egen hand även om det antagligen hade gått bra mycket fortare om jag tagit hjälp. Väntar just nu på en tid hos psykologen här för att reda ut mitt inre kaos, inte för att jag mår katastrofdåligt i dagsläget men mycket outrett inom mig.
Sista året jag var sambo hade jag panikkänslor dagligen, kände mig kvävd. Kunde gråta mig till sömns och vara helt apatisk på dagarna. Orkade ingenting, ville inte göra nånting, kände mig själslös. Jag var mamma och sambo men jag hade ingen egen person. Jag har aldrig varit så vilsen i mig själv, jag kände bara hur jag var någon jag inte ville vara. Det var så illa att det gick ut över barnen och allting i min närvaro, jag orkade inte med dom till slut och gjorde allt för att undvika en heldag ensam med dom. Låter hemskt, och det var det. När jag flyttade själv kändes det som att jag äntligen kom upp till ytan, det var tufft de första två månaderna med känslor hit och dit om hur misslyckad man var som splittrade familjen osv. Men jag fick insikt, jag hade inga känslor kvar för honom och jag levde ett liv jag inte ville leva.
Idag har jag barnen nästan heltid (de är hos pappa varannan helg) men känner mig tusen gånger gladare och lyckligare. För varannan helg är jag bara mig själv och då är jag 23 år, inte mamma och ingenting annat. Jag har lärt mig att släppa på kontrollen, vi går ut nästan varje barnledig helg eller så gör vi andra kul saker. Jag vågar mer och har lärt mig ta lite risker i livet, när jag inte har barnen så har jag inget ansvar. Jag kan vara ute till 03, jag kan sova bort en hel dag och jag träffar vem jag vill när jag vill. Den helgen klarar jag mig på i två veckor till nästa gång. Och jag har så mycket mer energi åt barnen när det bara är vi tre. Jag har lärt mig släppa hemmet med, jag kan strunta i disken om jag känner för att se på tv istället. Det är okej om det blir färdigmat nån gång när man inte orkar och vad spelar ett stökigt hem för roll om man mår bra och får vara med sina fina barn? Har varit ett fruktansvärt kontrollfreak.
Säger inte alls att du ska separera. Det var det som fick mig att hitta mig själv. Du kanske behöver nåt helt annat, det gäller bara att komma på vad DU behöver för att må bra. Jag har alltid sett mig själv köpa hus på landet och bo där med min sambo och våra barn, leva svenssonliv helt enkelt. Det är ju inte alls det jag vill, jag vill inte ha nåt ansvar med nåt hus, jag trivs i lägenhet, jag vill inte leva svenssonliv. Jag trivs utmärkt med att vara ensamstående och vill nog aldrig mer bo ihop med nån. Jag GILLAR ju faktiskt att gå ut och ha kul, nåt jag inte trodde jag gillade för jag aldrig känt för det eller orkat. Jag ÄR fortfarande attraktiv fast jag fått två barn och har påsar under ögonen. Det finns en värld där utanför hemmet för mig!
Jag hoppas du hittar det just DU behöver. Om du vill prata så har du ju min mail, det vore roligt faktiskt. Alltid bra att prata om det, speciellt med dom som själva varit/är där.
Kram på dig!
Bekanta känslor som jag har haft att göra med…då jag gifte mig och flyttade till Sverige för många år sedan. Man vill ju inte riktigt acceptera att det är som det är. Jag försökte länge dölja känslan…men till slut gick det inte. Som tur…så blev det bättre…men hade nog många svåra månader. I samma väva blev jag ju mamma för första gången. Jag minns den tiden väl…då jag var jättelycklig men samtidigt riktigt deprimerad.
Ta väl hand om dig <3 Det kommer att bli bättre <3 Kram <3
Skickar lite styrkekramar! Detta fixar du att ta dig ut! Hoppas allt ordnar sig så du får må bra igen. Glöm inte bort att ta hand om dig själv också, det är viktigt :)
Hoppas du hittar din glädje igen!
Tråkigt att höra att du inte mår riktigt bra. Jag hoppas och tror att du förstår att du måste må bra i dig själv för att kunna orka ta väl hand om dina underbara barn du har. Tänk, vad du uppnått i livet. Du har två livslevande barn och en sambo. De e mer än vad andra lyckats uppnå i en ålder av 21. Du verkar vara en så förnuftlig och klok kvinna, med en stark vilja. Håll fast vid den du är, för de är just de som gör dej till den fantastiska mamma/flickvänn som du ju verkligen är. Du har några få vänner kanske det känns som, men du har iallafall några och dem verkar ju faktiskt vara riktigt goda vänner. De kunde vara värre! Du kunde ha det så mycket sämre Janina! Tänk på allt det positivta istället, försök glöma ångesten och det tunga för en stund. Kämpa på med livet! Livet är inte alltid en dans på rosor. Du har mycket att leva och se framemot. Ta vara på vardagens små händelser och försök att få egentid så ofta som det är möjligt. Be Daniel om mera hjälp om det är så att han ej hjälper till där hemma allt för mycket!
Skickar styrkekramar och hoppas att allt ordnar sig! :)
Jag vet känslan, jag har den själv precis just nu.. Det var som värst för mig kring jul, jag hade panik och ångest att jag ville skrika ut och kasta saker i golvet. Jag var arg, ledsen och uppriven, men det värsta är nästan att jag inte vet varför?! Jag har fortfarande ingen aning.. Jag kunde knappt ta hand om min dotter och min sambo jobbade nästan varje dag hela december och det innebar att han sov borta flera nätter i veckan, jag hade allt ansvar dygnet runt och det bara fortsatte utan att jag hann stanna upp och andas. Nu har det vänt, men jag känner hur känslorna fortfarande finns kvar där inne och de kan lätt komma tillbaka, jag hade tänkt söka hjälp men har inte vågat. Jag vill inte skapa problem för alla i min omgivning, de har redan nog mycket att tänka på.. Jag skickar iallafall en styrkekram till dig! Du verkar vara en otroligt fin mamma, förlora inte dig själv i detta!
Hoppas att du mår bättre efter att du fått hjälp! Kämpa på. Tänker på dig!
Du verkar vara en grym tjej, så du klarar det här!
Stor kram
Å, vad jag är imponerad av dig som både låter andra människor få veta hur du mår, hämta stöd och kanske känna igen sig i det, och ha modet att ta tag i detta som känns så jobbigt. Att livet går upp och ner vet vi väl alla, men när det går för mycket neråt är det hårt! Skulle vilja krama dig alla bamsekramar i världen för jag önskar dig så otroligt mycket välgång i livet! KRAMAR från Göteborg!
Jag har varit deprimerad för många år sedan. Och det tar tid att komma tillbaka, jag tog också hjälp och det är jättebra. Det är ett stort steg att ta hjälp och det är modigt att du kan erkänna både för dig själv och för andra hur det ligger till. Jag önskar dig all lycka till på bättringsvägen. Och är glad att du valde att dela med dig av dina känslor och tankar. Modigt och bra gjort, va stolt över dig själv Janina! :D
Jepp, det är starkt och fint av dig att skriva ut! Du är redan på väg uppåt då du tagit steget och vågat skriva om saken och vågat söka hjälp. Jag tycker jag känner igen mina känslor som jag hade efter min första förlossning. Jag hade haft det tungt på många vis före dotterns födelse och då hon sen fick sovproblem, dock en kort period, så höll inte jag ihop längre. Jag satt på balkongen i kylan och funderade om inte mannen och dottern skulle ha det bättre utan mig. Jag älskade ju henne men hatade mitt liv och min situation. Jag gick till en psykolog och med bara några träffar i ett par månader och stöd av familjen så märkte jag att allt kom på rätt köl igen. Såhär efteråt tänkt så gick det väldigt mycket lättare än jag någonsin hade trott i mina mörka stunder. Kram och kämpa på!
Som så många andra skriver…du är inte ensam om detta vi är många med samma problem eller har haft dem.
Tråkigt när det går såhär långt men som tur är finns det hjälp att fås :) Har själv varit med om samma sak fick panikångest men fick ingen hjälp direkt utan först när jag kollapsade tog man mig på allvar.Men har även lärt mig att tänka på mig själv och begär mycket egen tid för att klara av vardagen med barnen.Har också lärt mig när det är dags att varva ner, har lärt känna min kropp bra under årens lopp så jag tror det skulle vara svårt för mig att falla tillbaka i samma hemska grop som jag var en gång men man ska väl aldrig säga aldrig heller ;)
Ta hand om dig! och begär mer egen tid visst du är mamma det bästa man kan vara men för att vara mamma måste man göra något utan mamma rollen på sig 24/7
Jag känner igen mig i din text och det starkaste man kan göra är att söka hjälp. Massa kramar till dig!! Du är en sann förebild för mig.
du har redan hjälpt dig själv mycket genom att erkänna att du behöver hjälp att komma upp och tagit steget att söka den hjälpen, det är alldeles för många som aldrig klarar av att ta det steget.
Modiga fina du!!
Vi är så många som känner på samma sätt! Jag blev dumpad av mitt livs stora kärlek för nio månader sen och mår fortfarande skitdåligt över det fast folk förväntar sig att jag ska ha kommit över det nu..
Kämpa på tjejen, det blir bättre!!
Stor kram till dig och din fina familj! //Jenny
Modigt att berätta och du är INTE ENSAM. Det är tyvärr allt för många som går igenom liknande saker i livet. En sak du ska akta dig för är att bara äta mediciner och inte prata med en psykolog. Det bästa är om man kan kombinera båda, man lär sig otroligt mycket om sig själv och reder ut en massa skit.
Styrkekram!
Janina, jag vet precis var du är. Som så många andra här tidigare kan även jag säga detta: jag är också där du är just nu, och har varit det under en lång tid. Det är inte en sjukdom jag önskar att någon skulle drabbas av, men vi är långt ifrån ensamma. Det finns mycket hjälp att få, och det finns otroligt många kompetenta människor i yrkeslivet som vet vad de pratar om. Ta hand om dig! Du är stark.
Ja tänker int upprep me efter all ader läsare, men va synd att du hamna i en sån svacko. Som tur finns e bra hjälp till hands, å du våga sök efter e :) Ta den tid du behöver, du har underbara barn som ger de energi och en trygg partner som stöttar de! Allt gott i fortsättningen, du blir bara starkare för varje dag som går!
Det är ett stort steg att bara erkänna för sig själv att man inte mår så bra och sedan söka hjälp. Nu är du en bit på vägen och jag önskar dig all lycka till, livet är en berg och dalbana.Strykekramar till dig :)!
Kämpa på! Ingen kan ju PRECIS förstå hur du känner dig, men jag lovar att det finns många som VILL och FÖRSÖKER förstå dig på det bästa sättet :) Fast det inte känns så nu, kommer allt att ordna sig. Du är stark, och min förebild! <3
Kämpa på, du fixar det. Det får ta den tid det tar.
You can do it, du är stark :)
Lycka till förresten! Man överlever även om varenda dag känns så nattsvart att man inte ens vill gå upp på morgonen. Och prata prata prata, bättre och säga allt man tänker, istället för att bära det själv. Eller ventilera här på din underbara blog! Kram på dig
Du är stark Janina! Jag beundrar verkligen dig som vågar gå ut med och berätta hur du verkligen mår. Att bekänna det för sig själv och våga prata betyder att man redan kommit halvvägs mot att må bättre. Omge dig med människor som du kan prata med och som förstår dig, det är en jobbig tid för dom också att försöka hjälpa dig.
Jag har själv varit där, men det tog många år innan jag vågade söka hjälp, det blev rätt akut. Jag blev då pumpad med mediciner, tappade räkningen på hur många jag åt om dagen. Men det som hjälpte mig var en väldigt förstående kiropraktor som faktiskt hjälpte mig bättre än mediciner. Kroppen och hjärnan hänger ju ihop mer än vad man tror. Så det är ett tips, om du har en kiropraktor i närheten som fokuserar på stresshantering!
krya på dig!
Varit där, haft samma sak! Jättejobbigt. Hade själv panikångest ca ett år efter att N fötts.. innan jag började vänta hade jag dessutom gått igenom ett år med posttraumatiskstress syndrom, liten depression på det och till gränsen på utbrändhet. Medicin och psykoterapi var det som behövdes! Det är jobbigt när man är i det, och jobbigt att kämpa sig upp för, men det går och man lär sig så mycket på vägen! Nu känner jag mig inte alls i närheten av det mer, men däremot kan ångesten komma krypande om det blir för mycket, men tack vare att jag känner igen det tidigare nu och har grundverktygen för det så försvinner det ganska snabbt. Men ta egentid och träna tror jag är så viktigt just för alla endorfiner som nån sa om inget annat! :)
Bra gjort av dej att ta tag i det! Styrkekramar.
Du klarar det här, du är stark!
STOR kram!!
Det här är en av flera anledningar till att jag gillar din blogg så mycket-. Du visar hur verkligheten ser ut, du visar upp mer än alla glada stunder och det känns så bra att läsa. Man får verkligen en annan syn på andra och deras liv. Tack för det!
Hoppas att det löser sig för dig!
Kom depressionen i samband med att du fått barn? Lillasyster är väl drygt ett år? Det är ju ganska vanligt med depressioner efteråt, (hormonerna kan ställa till mycket, och all omställning i livet som kommer med ett barn till!) även om det inte sitter i såhär länge för alla drabbade. Tror nog du behöver professionell hjälp med det då, behöver inte vara ”bara” stress.
Usch va hemskt!!
Stackars dig, hoppad de går bra nu och att du klarar av det här nu!
Lycka till du är bäst!!!
Styrkekram till dig Janina! Du klarar det, du är tuff, det visar dethär inlägget inte minst! De flesta skulle inte våga vara såhär ärliga. Kräv att få den hjälp du behöver, för din egen skull och för hela familjens skull!
Kram till dig! Och så bra att du nu kommer få hjälp, vet hur oerhört oendligt långt det där klivet är, att söka hjälp. Men nu kan allt bara bli bättre. Du ska aldrig behöva vara ensam.
Det kommer bli bättre! Jag har själv varit där, inte känt nånting alls egentligen. Inte haft lust att göra nånting, inte kunnat göra nånting.. Men så fick jag, precis som du, hjälp! I 2 år har jag tagit antidepressiva, pratat med olika psykologer, och idag mår jag bra! Visst kan ångesten komma tillbaka om jag är riktigt stressad, men att återigen känna lycka och glädje över livet är hur underbart som helst. Det är så livet ska va, inte grått och trist.
Du kommer också få känna livsglädjen snart igen! Och fortsätt med träningen, det hjälpte mig otroligt mycket under min depression! Alla endorfiner och så :)
Stor kram!
Det här är livet, upp och ner gångar. Ibland blir dalarna för djupa, stora och långa. Har själv befunnit mig i en liknande situation förra året, skadan hade nog blivit gjord redan innan men under sommaren var jag med om något som fick mig att falla. Och sluta falla gjorde jag inte. Så när det är tungt, då är det tungt. Men ser liksom ytan, men man sitter fast i havsbottnen… Men det är bara att kämpa på, för det kan bara bli bättre, efter mörker kmr ljus. Det är oftast någon typ av förändring som behöver ske också, kanske något man länge drömt om, något som man kanske känner skulle uppfylla en som person lite mera. Jag reste till Afrika, vilket jag insåg var min livboj. Jag kom tillbaka. Det kommer du också.
Sänder dig kramar med styrka, hopp och kärlek. Krya på dig!
En stor bamse kram till dej !!! Kom ihåg att du inte är ensam ! Vi är många som är eller ha varit i samma situation. Ett början är att söka hjälp. Tänker på dej !
* för att kunna ta hand om ngn annan. ( var det menat.)
Hej! D e bra du tagit tag i det och sökt hjälp. Säger samma som dom andra här, du e inte sjuk utan överansträngd och att tänka på sig själv är inte själviskt utom, efter d jag gick genom, så är d överlevnad. Man måste alltid ta hand om sig själv för att kunna ta hand om sig själv!! För mig började med ångest, som jag försökte ignorera, som senare blev deprission som senare övergick till att ja inte sov ngt som sefan blev att ja kunde sova 48 h å ändå va trött. Jag har långsamt kommit tillbaka genom, medicin i början å prata prata prata, började lägg mig 1 å alla andra efter, fast d ha svårt så är d ett måste. Efter nu 4 år och mycket jobb e ja lite mer än halv vägs tibax, men mår ändå ämnes å kan hantera situationerna som kommer för mig bättre och bättre.
Hoppas d inte blev så råddigt detta nu, e dålig på att skriva ner orden.
D ja ville komma till e
Att du verkar som en stark person med bra vänner som e där fö dig runt å kring. Och att man erkänner att man mår dåligt är d första steget att börja nå bra. Så dehär klarar du!! Ett dteg i taget!! <3
Det var modigt av dig att våga berätta om hur du mår. Du kommer hjälpa andra genom att göra det. Kämpa på och ta hand om dig, du förtjänar det och dina barn förtjänar det!
Att vara stark är inte att alltid vara på topp, en wonderwoman eller den som alltid skrattar, som har dammtussfria hörn eller klarar av allt i livet. Har själv funderat på ordet ”stark” nu i en tid, och kommit fram till att: ”F-n heller, man behöver inte alltid vara stark”, och våga söka efter hjälp från andra.
Alla känslor är tillåtna, även de jobbiga. Det är bara bra du släpper och känner allt nu, tror att det är när man gömmer bort allt som man blir ”tom”.
Mina tankar är med dig och jag hoppas allt ordnar sig. Det är ingenting att skämmas över och mer vanligt än folk vågar tro. Kram. ♥
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste ditt inlägg.
Både för att jag känner med dig och för att jag kände igen mig så mycket. Har också tagit tag i de och sökt hjälp o ska dit på fredag.
Är så nervös och gillar inte alls att öppna upp mig för andra, är så nära dagligen att boka av de. Men kämpar allt jag kan för min familj och min egen skull.
Hoppas verkligen du mår bättre om några veckor.
Det förtjänar alla:-)
Heja Janina! Det kommer ta tid, men du kommer ta dig igenom det här och det är ju inget konstigt att gå och prata med en psykolog nuförtiden :)
Hoppas du mår bättre snart igen! <3
♥
Oj, oj Janina vad jag lider med dej. Man ska inte behöva må sådär. Är själv sjukskriven pga utbrändhet sen några månader tillbaka och känner igen känslorna du beskriver. Men man tror aldrig att det ska hända en själv. Det är kanske saker som har hänt dig för länge sen som du inte har fått bearbeta som ploppar upp nu. Jag hoppas att du får hjälp och börjar må bättre. Du verkar vara en fin person, jag har följt dig på bloggen länge.
Det är otroligt viktigt att inte tappa bort sig själv när man kliver in i mammarollen!Hoppas att du hittar tillbaka till glädjen och till dig själv!
Kramar!
Finaste fina Janina… Din tid kommer. Tills dess så gör du det du känner du måste göra för att komma dit. Hoppas att du kommer i kontakt med någon som varit där, de förstår en bäst. Varmaste varma kramen!
Att du vågar skriva detta visar att du är stark och modig! Du är inte ensam om att må dåligt och gömma känslorna, det är ju jätte vanligt, inte bara hos mammor utan hos alla. Jättebra att du tog steget och sökte hjälp, för din egen skull och för hela familjen! Du behöver verkligen inte skämmas. Du kommer att klara detta. Sänder styrkekramar till dig.
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. När min son var ungefär 8 månader orkade jag knappt ta mig upp på morgonen och jag bara grät. Sökte hjälp och redan två dagar senare började jag med anti-depressiva och vet du, det är det bästa jag gjort! Effekten kom nästan direkt (men också lite biverkningar av medicinen) och min energi kom tillbaka och jag orkade vara en.pigg glad mamma och sambo och jag kunde tänka klart igen och kom fram till att jag behövde mer tid för mig själv. Jag orkade också ta mig den tiden.
Hoppas att det ger dig lite hopp och att du snabbt mår bättre!
det är första steget framåt att erkänna för sig själv hur man egentligen mår! tufft av dig! Det finns de som aldrig vågar säga hur uselt de mår högt, själv hör jag till dem…
Jag förstår hur du känner. Det är bara att hålla ut och kämpa. Vi läsare stöttar dig :) du förtjänar att må bra och vakna med ett leende på läpparna varje morgon. Kramar
Janina, jag tycker att det är otroligt modigt att du vågar komma ut med vad du går igenom. Det talas väldigt sällan om psykiska sjukdomar, det är som ett tabu. Just att du vågar tala ut om vad du går igenom kan hjälpa många tack vare att man genom det inser att man inte är ensam. Och du är INTE ensam. Att lida av en depression är inte lätt, det är en daglig kamp och jag kommer inte komma med plattityder som: att det kommer att bli bra!, för vissa så lämnar det som en del av vardagen, men man lär sig att leva med det. Dock blir det bättre, medicinerna hjälper och man måste våga tro. Så fortsätt kämpa, det är en lång kamp men det ät värt det.
Hej kära Janina! Vet inte om min kommentar föll bort eller om jag gjorde nåt fel, du får kasta den förra i så fall.
Du är INTE sjuk, du är överansträngd. Det är inte farligt, men det känns så. Jag var med om precis samma sak (som i Psykfall-inlägget då) och jag hade samma ångest och samma panik. Jag fick hjärtklappning, såpass starkt att det gjorde ont och jag ramlade ihop och kände en slags sus i öronen, trodde jag hade fått en stroke.
Det var stress. Jag fick Cipralex, en ganska svag, men bra medicin. Den funkar inte direkt, men inom ett par veckor. Tills dess, begär Sobril/Opamox (och du får inte det ifall du inte BER om det!) för det har hjälpt mig förut. Numera är det här med panik så bekant att jag inte var rädd på samma vis, även om jag var rädd – också.
Du ska inte skämmas, du älskar dina barn lika mycket, men man orkar inte ensam. Ta emot hjälp av de som finns omkring dig. Det blir bättre, våga känna efter och våga ta emot ångesten och försök hitta utvägar. Värme hjälper och spikmatta (för min egen del) eller att få komma bort, BORT hemifrån i omgångar. Många kramar!
Glömde skriva att jag kommer fortfarande ha dig som en bra förebild.
❤❤
My best friend, best friend til the very end
Cause best friends, best friends don’t have to pretend
You need a hand, and i’m right there right beside you
You in the dark, i’ll be the bright light to guide you!
Wherever you go, just always remember
That you got a home for now and forever
And if you get low, just call me whenever
This is my oath to you ❤
Du är en stark kvinna/mamma och du har många i dina närhet familj, vänner och oss kära bloggläsare. Förstår att du har en tuff tid framför dig men du har många och stöttar dig och finns där när det behövs.
Jag tycker otroligt synd om dig och vet att ingen vill hamna där du har hamnat. Min mor gick in i väggen för ungefär 10år sedan och det var en jobbig tid för hela familjen, men vi alla kämpade ihop och nu gör hon allt hon kan för att undvika att hamna där.
Kämpa på tjejen❤
Många kramar till dig och din familj
PS. Det var då jag skrev det här inlägget:
http://bittesblogg.com/2012/05/17/psykfall/
DS.
Ta hand om dig!
Starka kramar till dig <3
Att du ens berättar något sånt här personligt/privat/jobbigt, ja vilket uttryck som helst.. det är så himla starkt av dig.
Själv känner jag att jag börjat gå neråt mer och mer jag själv sen i höstas. Men jag har tänkt att försöka ta tag i mig själv med början nästa vecka, innan jag går vidare till någon att prata med. Även om jag skulle behöva det med ibland.
Chedipe heter jag på instagram, om du är nyfiken på vem jag är..
Varma kramar till dig
Förstår precis hur du känner. Har varit där med eller är. Det går upp och ner för mig. Ta hand om dig och kämpa på!!
Kram!
Jag har själv haft ångest i många år och det går inte att beskriva eller förklara det för folk som själva inte har genomgått det. Med hjälp av psykolog och din vilja så lovar jag att med tiden lär du dig att hantera det och blir bättre! Lycka till! Kram
All kärlek ti dej vännen. Dehär fixar do, å do veit vann ja finns.
Gud vad tråkigt att du mår dåligt. Det är så lätt att slarva bort sig själv i alla evigtgående vardags sysslor. Ta hand om alla andra först och sen när det kommer till en själv finns det varken ork eller tid kvar. Tänk att bara ha en halvtimmes ego tid var dag. Det skulle säkert göra underverk. Hoppas att knuten löser sig Janina. Tack för en härlig blogg som gör denna mammans vardag härligare:) kram Emy
kämpa på! det kommer att bli bra, det blir alltid bra. var stark! <3
Uschdå, krya på dig!!
Det kan hända alla.