Helgen har varit både skön och ångestframkallande. Jag har legat och solat på en tom strand klockan 9:30, fått gå på stan för mig själv, promenera nästan 10 km runtom i stan sent på kvällen, ligga i sängen och inte höra annat än mina egna tankar, synda på McDonalds i min ensamhet, bestämt mig för att göra töjningar i öronen och fått en början på 2 mm, pratat för mig själv när det inte fanns någon annan att prata med, stått på balkongen mitt i natten och beundrat åskvädret, saknat Daniel så rejält att jag nästan blivit tårögd, haft huvudvärk som gjort mig illamående och tagit en två timmars tupplur på eftermiddan bara för att jag inte hade nåt att göra.
Jag har kommit fram till att jag verkligen inte är en ensamvarg. Mina barn tar kål på mig ibland men de är ändå det viktigaste för mig, what keeps me sane. Det är dom som ger mig rutin i vardagen och de är dom som ger mig en vettig anledning att stiga upp och ta tag i mitt liv varje dag. Daniel är den som gör mig alldeles varm inombords. Den som får mig att längta till fredag-lördag-söndag. Min allra bästa kompis, min stora kärlek, min andra hälft. Ni tre är min värld.
Och älskling, jag har tvättat bilen så du får jättegärna komma hem nu. ♥
Kanske nyttigt och skönt att få vara ensam en helg, för att få perspektiv och sakna de man älskar och vill ha omkring sig. Du fick ju iaf en fin utsikt över det mäktiga åsk- och blixtvädret :)
Naaw älskling! <3 saknar dig så jävla mycket också! Skulle jag kunna så skulle jag hoppa på ett plan nu direkt. Älskar dig så jävla mycket! Can't wait untill I get home to feel your love again!