Är det bara jag som tycker det är viktigast för barnens skull att det är någorlunda städat? Jag får så dåligt samvete när det är stökigt, känns som att jag vill påminna Nicolina gång på gång att det bara är tillfälligt, att det inte är acceptabelt att man har en veckas gamla brödsmulor under bordet, att jag vet det och ska ta itu med saken. Det är ju hon som bidrar med 70% av stöket och tycker det är sååå jobbigt att städa upp efter sig själv, så varför tror jag att hon bryr sig mer än mig? Men det hör väl till, man vill ge det bästa åt sina barn. Så knäppt ändå!
Nå, nu är det städat och trots att det tog mig typ hela dan så känns det som att jag har så mycket mer energi nu efteråt när är rent och fint. Bara disken som ska plockas i diskmaskinen men det får Daniel ta hand om. Lukten av smutsig disk är en av många saker jag inte tål just nu.
