Ett samvete har jag minsann

Jag vill så gärna gå ut i solen, men bara det att klä på mig gör mig så illamående, sen går jag bara där ut och sväljer och vill hem och lägga mig ner, så av erfarenhet stannar jag inne tills jag har en bättre stund.

Daniel kom hem för en stund sen dock och sa att det är förjävligt väder idag, VAH sa jag och pekade mot fönstret där solen sken så fint mot husväggarna. Tydligen blåser det något förfärligt och inte kan man ju njuta av solen då heller. Det känns som en tröst i min trista vardag, nu behöver jag inte ha lika dåligt samvete för att jag inte orkar ta mig ut.

Sådär övrigt så har jag inte gjort något speciellt idag, i duschen har jag varit vilket är en sensation, ätit spaghetti med köttfärssås, kollat The Hills. Ska börja med sista säsongen nu och vet inte vad jag ska ta mig till när avsnitten tar slut? Måste ladda ner en ny serie som får underhålla mig tills jag klarar av att gå till skolan igen.

Imorgon ska Nicolina i alla fall åka till min mamma och sova där hela helgen. Vanligtvis brukar ju jag ha smått ångest när hon ska bort, för att jag vet att jag kommer sakna henne, men nu ska det faktiskt bara bli skönt. Jag har så dåligt samvete för att jag inte kan ta hand om henne normalt just nu, Daniel måste oftast vara med henne när hon äter, byta bajsblöjorna, gå ut till lekparken med henne, föra och hämta henne från dagmamman, bara för att jag mår för illa. Så det känns bra att hon får åka iväg lite och slippa höra ”mamma orkar inte, gå till pappa” hela tiden, fast mest är det väl för mitt egna dåliga samvete som jag tycker det ska bli bra, nu slipper ju jag vara ”hon som bara sitter och glor” i några dagar. Nu får jag glo bäst jag vill, menar jag.

Jag längtar tills illamåendet tar slut, då ska jag vara den roligaste, kramgoaste, ansvarsfullaste, piggaste, bästa mamma som min dotter förtjänar.