Dagarna blir längre och barnen är underbara. Joline kan sitta själv korta ögonblick, säger ”baba” och har dessutom börjat ta sig upp i plankan, haha. Hon är fortfarande så himla nöjd med livet så vi börjar nästan bli oroliga att de råkade ge oss fel unge på BB. Nånstans ligger säkert vår unge och irriterar sönder sina föräldrar, tänker vi, men så ler Joline och det bara lyser Daniel om henne och då vet vi att vi nog bara hade jäkligt mycket tur som fick en så harmonisk baby. Tänk om vi hade fått Joline först och Nicolina sen, himmel och pannkaka vad vi skulle känna oss uppgivna då! Om vi blivit vana med en snäll liten ängel, och sen fått värsta kolikbarnet som bara gnäller åt allt. De är verkligen som dag och natt, de där två.
Vilken tur att Nicolina har växt upp och lyssnar på vad man säger, åtminstone ibland. Hennes omtänksamhet förvånar oss gång på gång, hur kan en så liten människa ha så stort samvete? Hon säger förlåt varje gång hon gjort något dumt. Bakom allt treårstrots finns en dunderhärlig, självständig unge. Hon tar verkligen för sig i livet, och det har hon alltid gjort. Även om hon retar gallfeber på oss nästan varje dag, så är hon en så fantastisk människa, som förtjänar det allra bästa.
Mina barn är absolut det bästa jag åstadkommit. De betyder hela världen för mig och det finns inte något jag inte skulle göra för dem. Jag kommer nog aldrig förstå vilken tur vi haft, jag och Daniel, som har varandra och våra döttrar. Inget liv är perfekt, och även om det är mycket som vi saknar så har vi mer än tillräckligt för att vara lyckliga.
Vad fint du skriver om dina tjejer!! Kärleken till sina barn är verkligen obeskrivlig :-)
Vad underbart du skriver om dina barn! Och kom ihåg att bakom den Nicolina du beskriver är ju du och Daniel, så ni har ju verkligen orsak att vara stolta över er själva för att ha uppfostrat en så fin människa! :)
Fint skrivet, Janina ! :)
Åh det här inlägget var underbart att läsa blev nästan lite rörd!
Era flickor är underbara!