För ett år sen bodde vi på Kyrkoesplanaden. Nicolina var så liten ännu, när jag idag ser filmer från förra våren förstår jag knappt vad hon säger. Jag har helt glömt bort hennes språk som hon hade då. Hon trotsade inte ens i närheten på så sätt som hon gör nu, och jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig att hon skulle växa upp och bli så klok (så gott som) och så långhårig (!) på ett år.
Jag var mitt i den värsta delen av graviditeten. Illamåendet höll på att knäcka mig. Jag var sjukskriven från skolan p.g.a. mitt låga BMI (det och graviditetsillamående är en väldigt dålig kombination) och fick stränga order att inte spy. Skulle jag ha låtit kväljningarna ta det hela ett steg längre så skulle jag blivit tvungen att ligga på sjukhuset och få dropp. Så jag knep igen och svalde ner spyan, om och om och om igen. Jag spydde inte en enda gång, men ni vet känslan man har 30 sekunder före man ska spy? Tänk er den känslan, varje dag i 60 dagar, så vet ni hur mitt liv kändes just då. Jag kan ännu inte förstå hur jag kunde må så dåligt.
Detta bloggade jag för ungefär ett år sen:
”Imorgon ska Nicolina i alla fall åka till min mamma och sova där hela helgen. Vanligtvis brukar ju jag ha smått ångest när hon ska bort, för att jag vet att jag kommer sakna henne, men nu ska det faktiskt bara bli skönt. Jag har så dåligt samvete för att jag inte kan ta hand om henne normalt just nu, Daniel måste oftast vara med henne när hon äter, byta bajsblöjorna, gå ut till lekparken med henne, föra och hämta henne från dagmamman, bara för att jag mår för illa. Så det känns bra att hon får åka iväg lite och slippa höra ”mamma orkar inte, gå till pappa” hela tiden, fast mest är det väl för mitt egna dåliga samvete som jag tycker det ska bli bra, nu slipper ju jag vara ”hon som bara sitter och glor” i några dagar. Nu får jag glo bäst jag vill, menar jag.
Jag längtar tills illamåendet tar slut, då ska jag vara den roligaste, kramgoaste, ansvarsfullaste, piggaste, bästa mamma som min dotter förtjänar.”
Sen nådde jag äntligen magiska graviditetsvecka 16, illamåendet började sakta men säkert försvinna och jag klarade av att se müslipaket och köttfärs utan att det svartnade för ögonen. Pinnsmal återvände jag till skolan och fick lov att säga adjö till mina kära målarbyxor, och låna ett par XXL hängselbyxor (och min lärare började kalla mig Muminmamman…) som passade över magen.
Tack för alla underbara spår ni lämnar efter er, alla kommentarer och allt stöd! Skulle det inte vara för er så skulle jag knappast hålla på med bloggen än idag, och då skulle jag heller inte kunna gå tillbaka och se exakt vad jag gjorde denna tid, för ett år sen. Tack!
