Igår hade vi inget att göra så vi bestämde oss för att åka och hälsa på barnens mormor som vi inte sett sen augusti (!). Vi bor bara ca. 20 minuter ifrån varandra men Daniel jobbar i samma by så han kör ju dit och tillbaks fem dagar i veckan, därför är vi dit på andra ”ärenden” så sällan trots att det är så nära. Vi är väldigt sparsamma när det gäller bensin, vi kör inga onödiga sträckor och ifall det kan vänta några dagar och vi då kan få mer utav resan så väntar vi gärna tills då, när vi kan göra två flugor i en smäll.
Men igår hade vi ingen annan orsak än att det var länge sen sist, vi hade tråkigt och barnen tjatat om mommo i flera dagar. Det räckte gott och väl! Vi satt mest inne i värmen och pratade medan barnen lekte och gosade med frassen Travis, men en liten stund hann vi spendera ute i kylan också. Nicolina och mommo gick en sväng till butiken och Joline ville promenera runt backen, så det gjorde vi sålänge. Lite före 21 kom vi hem och då hade barnen somnat i bilen så det var bara att lyfta in dem och klä av dem i sina sängar. Älskar när nattningen går så simpelt!
När jag hälsar på i mitt barndomshem och speciellt när jag ser alla fotografier på min pappa så börjar jag alltid sakna honom extra mycket. Jag har lärt mig acceptera och leva med att han är borta men vissa stunder känns ändå riktigt jobbiga. Jag saknar honom ibland så mycket att jag blir arg. Varför var han tvungen att dö redan? Jag var bara 15 år, jag hade behövt honom längre än så. Jag vill kunna hälsa på honom också, han skulle ha varit en sån rolig morfar. Han var inte närvarande en stor del av mitt liv i början men han har ändå alltid varit min största idol. Jag har alltid sett upp till honom, i mina ögon kunde han allt och var den starkaste personen jag kände. Jag är så stolt över att vara hälften av honom, det är något som jag har kvar föralltid.
Javisst känns livet orättvist ibland när vissa nära och kära inte är med oss i det fysiska livet längre? :(
Jag kan dra ett exempel på när jag gjorde abort för 1 1/2 år sedan med min kille och 2 veckor sedan fick vi reda på att hans syster och man var gravida. På ett sätt var det otroligt jobbigt för mig eftersom en viss del av mig ville behålla barnet från början, men samtidigt kände jag att jag ”gav mitt barn” till dem istället. Dem hade försökt att få barn i 2 år och vi var som sagt inte redo av olika anledningar så ibland känner jag att mitt barn lever genom deras. Sjuk tanke kanske och allt händer ju av en anledning men samtidigt komiskt att det faktiskt hände i samma veva alltihop. Jag vet att varken din eller min saknas efter en viss person aldrig kommer försvinna, men man lär sig att leva med det tyvärr. Kram till dig och din fina familj.