Jag fick en fråga på mitt senaste inlägg, någon som undrade hur mycket jag väger.
Jag är ”underviktig”, och av någon konstig anledning blir jag alltid lika ängslig när någon frågar den frågan.
Vågar jag säga den rätta vikten, eller ska jag lägga till något kilo?
När jag berättar vad jag väger, får jag ofta denna respons:
”Är det sant!? Men herregud, du måste börja äta mer!”
Vet ni hur jag känner mig då? Jag känner mig osäker på mig själv, jag förvandlas till någon jag inte är, någon med ätstörning eller någon med förvrängd syn på sig själv och sin kropp.
Så är inte fallet.
Jag har alltid varit smal, heeela mitt liv. Det är inget jag har valt att vara, det är bara sån jag är.
Jag äter inte för mycket, men jag äter inte heller för lite.
Däremot så äter jag alldeles för mycket godis och kex. För några dagar sen så åt jag upp 906 gram lösgodis, på 2 dagar, och jag blev ändå inte nöjd!
Jag är medveten om min kropp, och jag tycker själv att jag är väldigt smal. Men jag ser mig själv inte som ”för” smal, eftersom jag aldrig vägt mer än 46 kg (förutom när jag var gravid, då jag vägde 52,5 kg som mest).
Jag är alltså van vid min vikt.
Varför ska alltid vikten ha något att göra med mat?
Varför blir man alltid förväxlad med en sjuk människa, om man väger för lite? När man kan vara hur frisk och hälsosam som helst.
Varför blir alltid (ofta) överviktiga människor mobbade, och varför tar man alltid slutsatsen att de äter för mycket?
Båda formerna kan gå i arv, eller bero på ämnesomsättningen.
Jag tror att jag kommer gå upp i vikt lite mer när jag ”blir vuxen”, men inte före det.
Jag är nöjd med min kropp, även om mina revben och höfter sticker ut lite. Jag säger inte att det är så man ska se ut, men det är så jag ser ut och det finns inget jag kan göra åt saken, så varför sträva efter något annat?
Jag äter tillräckligt och min kropp får allt den behöver.
Jag går inte upp i vikt hur mycket jag än äter.
Så ni som tycker att alla som är riktigt smala borde skärpa sig, och äta mer: Tänk efter nästa gång!
Många kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, och många VILL gå upp i vikt just därför.
Man vill inte bli tagen som en anorektiker, när man i själva verket är hur frisk som helst.
Jag vet inte hur ont det tar för hälsosamma överviktiga när folk kallar dem fula namn, men jag kan slå vad om att det tar precis lika ont som när någon kallar en hälsosam underviktig för ”vandrande pinne”.
Jag väljer makaroner med köttfärssås och en stor saftig sallad, framför en Big Mac måltid. Det betyder inte att jag lider av en ätstörning.
Jag tycker du är vacker precis som du är! Anser inte själv att jag är smal, jag är bara slank, har alltid varit såhär, och är precis som du, en som kan äta hur mycket som helst utan att gå upp. Har väldigt bra självförtroende och är självsäker, men just när någon nämner ordet smal och syftar på mig i samma mening så träffar dom som en spik. Jag är väldigt noga att inte använda ord som beskriver andras kroppar, då jag vet hur o-kul det är att höra. Men hur kommer det sig att andra inte kan tänka likadant?
Håller med dig och vet precis hur det känns..har också alltid varit riktigt smal i hela mitt liv, blev t.o.m mobbad för det när jag var mindre..Skönt o läsa att ngn annan också har detsamma. Känns faktiskt lite "kränkande" när alla bojkottar "modellsmala" saker, känns inte som om folk tror att man blir retad om man är smal utan att det bara är dom som är lite större som blir retade…
Detta är faktiskt ändå inte sant! jag kan mycket om både ätstörningar kost och träning.
Kan säga att visst man kan ha bra ämnesomsättning men man kan inte vara så smal som ni nu säger att ni är naturligt om man antingen inte övertränar och om man inte straffar sig genom maten!
Man har ätstörningar fastän man aldrig kommer erkänna att man har! Jag känner en kompis eller fler, som låsas äta lägger upp bilder ibland på mat men hon avslöjade sig en gång.
Jag frågade henne om några godsaker var goda till hennes svar var att hon gjorde dem för sina arbetskollego och att nej nej, inte äter hon nått sånt! So there you have it. Sök vård för ert utseendefixering kommer straffa sig senare i livet då ni har fått brist på massa näring och har skör skelett.
Lycka till.
Huvudsaken är nog att man är nöjd med sig själv!
Själv är jag 163 cm lång/kort, och "borde" väga över 50 med tanke på längd och ålder.
du är inte ensam! jag är 15 år och väger typ 40, alla tkr att jag är smal, men jag är nöjd med mig själv! klart att det irriterar ibland när man inte kan ha vissa kläder, men bara för det behöver ingen tro att man har en ätstörning. jag äter precis helt normalt också :) inget kan man göra åt det, huvudsaken är att man är nöjd :)
Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag är 154cm lång och väger runt 43. Får nu som då höra att jag är så liten och "vilken klass går du på då?" och får se på när de tappar hakan i golvet när jag säger att jag är 20.
JÄTTE jobbigt då folk man inte känner börjar kommentera. De som är runt omkring mig vet ju hur jag känner och att jag är skapt till den jag är. Jag äter så jag blir mätt varje dag :D.
Motionera borde jag dock bli bättre på. Precis som du har skrivit i ett annat inlägg, du vill ha muskler, det vill jag oxå. Är dock lite "rädd" vad folk ska börja säga om jag börjar träna osv… Men man ska väl inte bry sig så hårt.
Vi är som vi är och det kan ingen ändra på :)
hade precis likadant då jag gick i gymnasiet. i högstadiet var jag inte den smalaste på klassen men inte heller den stadigaste. men under gymnasietiden gick jag ner otroligt i vikt och som minst vägde jag 48 kg och var 168 lång(hälsovårdaren var inte glad över detta och viftade med sitt BMI papper). och nu 2 år senare har jag gått upp rätt bra i vikt. men under gymnasietiden var det grymt tungt att få höra kommentarerna ''äter du inte flicka? så mager du är… osv'' det tryckte verkligen ner mig ordentligt eftersom jag inte brydde mig den minsta vad jag matade min kropp med. jag har alltid varit en stort fan av choklad och maten har alltid smakat. men kämpa på och var nöjd över din kropp. har själv inga barn men jag är rätt säker på att jag skulle ge vad som helst för att få samma kropp som dig efter att ha fått barn ;)
Annika: Jag känner igen mig i din kommentar! Till en början tog jag det också som komplimanger, men i längden blir man nog trött på att folk påpekar hur smal och "klen" man är.
Anonym: Är du säker på att du inte glömde bort bakpulvret? Jag vet inte vad det annars kan bero på, mina muffins blir alltid "pösiga".
Du kan prova att lägga lite mer bakpulver, eller att lägga lite mer smet i formarna.
Och om glasyren rann ner i formen och inget lämnade på muffinsen, så kan du prova att lägga mer florsocker så glasyren blir tjockare och inte lika "rinnig".
Så länge man själv trivs med sig själv och framför allt mår bra fysiskt och psykiskt så spelar inte vikten så stor roll.
T.ex. jag kan inte äta så mycket skräpmat, chips, godis och dylikt (som jag vill äta!!) eftersom jag då har en sjuk mage flera dagar.
Hursomhelst, var en helt annan sak jag ville fråga :)
Jag bakade kolamuffinsarna du hade recept på men de misslyckades lite… Hur får man de att stiga tillräckligt? Jag fyllde formarna till halva ungefär men de steg inte tillräckligt så när jag hällde över glasyren rann den bara ner i formen, knappt över själva muffinsarna :/
Skall de gräddas längre då eller skall det vara mer smet i formarna?
Jag vet hur det känns. Många reagerar inte så mycket på själva kilona mina, eftersom jag ändå väger 60 kg men har så många centimetrar som 180. Så jag är ju väldigt lång och smal. Jag vet inte hur ofta jag får höra "du tynar bort" " nej nu måste du börja äta" " hjälp, du e ju bara skinn och ben". De som känner mig vet att jag äter, jag äter som en häst. Tyvärr äter jag också alltför mycket skräp just för att det syns ju inte på min kropp så jag får ju ingen varning fastän det skadar min kropp lika mycket. Visst får jag också höra ofta "oj tänk va tur du har som kan äta vad som helst och ändå vara smal" och "tänk om man sku ha din slanka kropp". Komplimanger jovisst, men jag har som mål att sätta på mig flera kilon så vem vill då höra att man ser ut som ett skelett. Först tog jag det som komplimanger, sen blev jag trött på det och började ta illa upp, nu inser jag att detta är min kropp och svarar bara " japp, ja e smal, sån e jag fastän hur mycket jag äter". Var glad över din kropp, den e vacker :)
Mamma: Jag vet ju var jag fått min kropp ifrån då :)
Lina: Joo visst är det lite lyx att inte behöva kämpa för att få sin kropp tillbaka! :)
Det gäller väl nog bara att inte lyssna på de nedlåtande kommentarerna, och bara ta åt sig av de positiva.
Jag vägde också 45 kg när jag var 18 år. När jag var 22 vägde jag 48 kg…
Alla gnällde på min vikt också.
Sakta men säkert kommer du att öka i vikt.
Jag vet hur det känns, nu väger jag ändå 6 kg mer än dig men klassas ändå som underviktig enligt bmi. Inte så ofta nån säger det till mig men när jag var på hälsosamtalet hos barnmorskan nu med andra så frågade hon om jag hade ätstörningar? Som om inte det var irriterande nog så frågade hon samma sak igen på inskrivningen? Kränkande, ja lite. Och dom som känner mig vet att jag har INTE ätstörningar. Jag stoppar i mig både de ena och det andra utan att tänka efter det minsta :) Jag äter pizza ibland, godis äter jag när jag är sugen och annat onyttigt är jag inte rädd för. Äter kanske inga mängder mat men det är inte för att jag inte vill. Äter tills jag blir mätt, kanske har liten magsäck eller nåt :) Har också alltid varit smal, det är samma sak som att vara överviktig. Det är lika kränkande att säga att nån är underviktig som överviktig. Det bästa är nog att inte ta åt sig allt folk säger, oftast kanske dom inte menar illa utan bara försöker vara snälla bara att det kommer ut fel :) Vi får vara glada att vi har dom generna när vi ska föda barn, vi behöver inte kämpa för att få tillbaka våra kroppar :) Det är ju alltid skönt:)
Självklart är jag nöjd över min kropp, med tanke på att jag fött barn.
Men det gör det inte OK för människor att anse att jag äter för lite, bara för att jag är smal.
tror nog folk är mer avundsjuk på dej än tycker dåligt, liksom du har varit gravid och fött barn och det syns inte nånstans på dej! lyckansost! :) jag är lite aavis, jag är 2 år äldre än dej och 1000 kg tyngre ;D nä men jag kmr nog aldrig att få min gamla kropp tillbak, så du ska va stollt! :)