Ända sen Joline lärde sig gå har vi fått påminna henne gång på gång att hon ska se vart hon går. Hon har en tendens att kolla åt sidan samtidigt och går ofta in i folk på butiken t.ex., eller i lyktstolpar på gatan. Jag vet inte hur många gånger om dagen hon snavar på sina egna fötter men det händer minsann ofta. Oftast stiger hon bara upp, putsar av knäna och försäkrar oss om att det gick bra.
Fast ibland går det inte så bra, som idag när hon sprang in i dörröppningen till köket. Jag satt vid datorn och kollade igenom H&M’s barnkläder när det smällde till ordentligt. Med tanke på hur det lät och att det var Joline som började gråta så kunde jag gissa vad som hade hänt. Sprang till köket och då hade hon redan en växande bula i pannan. Tog upp henne i famnen och satte mig vid köksbordet med en påse frusna jordgubbar mot bulan. Är det något jag är bra på så är det just bulor, hade nämligen själv bulor nästan dagligen när jag var liten. Nu är bulan inte så stor längre och Joline var inte ledsen länge.
Så kan det gå när man är lite klumpig.
Nej men lilla sötnosen då! Vet hur det är, har diverse märken på kroppen efter att själv ha varit och fortfarande är klumpig. Man får vara glad att det oftast går bra!
Känner igen det där, har själv en klumpeduns här hemma och har alltid varit en klumpeduns :)
Aj aj aj, det såg ut att göra ont! :( Tur att dom är tåliga dom små barnen ♥
Ett tips är att alltid ha en fryspåse som man har mjöl i , i frysen. Formar sig perfekt över bulor och liknande, blir lagom kallt men inte hårt. Barnen tycker inte heller att det är otäckt. Man kan även göra en rolig gubbe av den, måla lite på påsen. Vi har själva olycksgubben i frysen som man kan hämta när man slagit sig! Funkar kanon!
JANINA SVARAR: Tusen tack för tipset! Ska genast lägga en påse mjöl i frysen :)
Haha, jag gjorde exakt samma sak som liten. Jag storgrät istället varje gång och gick med plåster hela sommaren.