Tjena bloggen!
Klockan är redan 22:06 och jag ska snart lägga mig. Jag ljuger om jag säger att jag inte är rädd att lägga mig när jag är ensam hemma, jag är nämligen livrädd. Jag är världens mest mörkrädda människa och jag har alldeles för livlig fantasi, jag skulle kunna driva mig själv till vansinne om det blev strömavbrott och jag tvingades vara ensam i ett mörkt rum/lägenhet. Just därför har jag på nattlampan i sovrummet inatt så jag ska våga gå in och lägga mig utan Daniel, haha. Det är faktiskt många gånger jag tvingar honom att lägga sig samtidigt som mig för att jag är rädd, men det kan jag inte ikväll för han är på bio med en kompis.
Anyway. Idag har jag bakat två pizzor, en med köttfärs och en med skinka. De blev jätte goda och jag la in skinkpizzan i frysen så nu har vi att ta fram nångång om jag inte orkar laga mat (fast det händer aldrig, för jag älskar att koka och baka).
Sen så har vi varit ute på cykeltur idag efter Nicolinas middagsvila. Vi cyklade till Brändö och lekte vid lekparken som vi var till varje dag när vi bodde där, men Nicolina tycktes inte känna igen stället alls.
Allt kändes så litet nu när man blivit van med en lekpark med större grejer, och det tyckte nog Nicolina också för hon tröttnade fort.
Nu orkar jag inte hålla upp ögonen längre, så det är väl nog dags att ta mod till mig och försöka lägga mig. Om jag känner mig själv rätt så fegar jag ur och sitter här vid datorn och halvsover tills Daniel kommer hem, haha!
Förresten, inatt tänker vi försöka låta bli att ta upp Nicolina när hon vaknar. Det ska bli spännande att se hur det går.
Nicolina visar en ny grej som hon har lärt sig. Man lär barnen det viktigaste i livet, right? ;)
Hej!
Först vill jag bara säga att du har en jättebra och intressant blogg, följer den alla dagar :)
Jag har följt dig i din blogg sedan Nicolina föddes, kanske t.o.m före, minns inte riktigt.
Du verkar vara en så duktig och underbar mamma som alltid är så positiv :)
Nu har jag en fråga.
Jag lider av samma sak som dig, är också så otroligt mörkrädd. Har varit det ända sedan jag var liten och det tycks bara bli värre med åren.
Jag har inga barn ännu, men något som oroar mig är att när jag får barn, hur ska jag kunna lära dem att mörkret inte är farligt när jag själv är livrädd för det.
Är detta någon tanke som slagit dig någon gång?
För barn tar ju ofta efter sina föräldrar. Kan hända att jag oroar mig i onödan, men det skulle vara kul att höra en åsikt av någon med mer erferenhet :)