JANINAS

Min pappa, min hjälte

Under de senaste veckorna har jag saknat pappa extra mycket.
Det är nu mer än 2 år sedan jag såg honom sist, och jag trodde att det värsta var över, men tydligen går saknaden i vågor. 
Det är inte bara så att jag saknar honom, utan det är så att när jag tänker på honom och att jag aldrig får se honom igen, så känner jag paniken krypa närmare och jag kan inte, hur mycket jag än försöker, hålla bort tårarna. 
Jag vill se honom igen! Om och om igen, jag vill att han ska leva, för pappor ska inte dö när man bara är 15 år.
I en dröm som jag hade för några nätter sen, så träffade jag honom. Han kramade mig så hårt och även om jag vet att vi inte skulle kramas på riktigt ifall han var vid liv (vi är inte såna som kramas ”utan orsak”), så kändes det så bra, och jag tror att han var med mig i drömmen på riktigt. 

Pappa var en fantastisk människa. Han kunde allt.
Laga mat, skruva bilar och andra fordon, plantera blommor, koka eget vin, måla bilar, bygga båtar, dansa, sjunga, jaga och tillreda sin fångst, hjälpa med läxor .. jaa, you name it. Det fanns inget han inte kunde göra, han var stark och modig. 
Och även om han var bra på så många saker, så var han ändå en så simpel man.
Han skröt inte och lät aldrig någon trampa på hans tår. Han var inte rädd för att säga sin åsikt, och han var inte falsk. 

Livet är inte rättvist, men trots all sorg och smärta, så har pappas död gjort mig till den jag är idag.
Och även om jag aldrig får se honom levande igen, så vet jag att han finns med mig. Han finns alltid i mina tankar och han kommer alltid finnas i mina ådror. Han är ju min pappa.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonym

    jättefint skrivet! har båda mina föräldrar i livet men ja förstår din saknad och det du skrivit rör faktist en till tårar! ^^,

  2. Jenny

    Inte heller då man är 30 är man tillräckligt gammal för att mista sin pappa (eller mamma heller om det var så)…ett plötsligt dödsfall kan man nog aldrig förbereda sig på. Man borde ta tillvara varje dag man får, för man vet ju aldrig vilken som är den sista…

  3. Anonym

    jättefint skrivet! de e just sånthät man läser, som får en att vilja ta upp kontakten med sin egen pappa.. för han lever ju inte för alltid, och när dagen kommer då han försvinner så ångrar man att man inte var villig att ha någon kontakt med honom… tror bestämt jag ska ta mej i kragen och tala med honom nån dag!
    TACK!

    och gott nytt år!

  4. Anonym

    Fint skrivet! Jag har båda mina föräldrar i liv ännu, så jag vet inte hur det känns att mista en.
    Det måste vara fruktansvärt :( styrkekram.

stats