JANINAS

Jag brukar vanligtvis inte göra sånhär detaljerad årsresumé, men jag tycker detta år varit rätt händelserikt så det är intressant att se tillbaka. Har brist på bilder från början och vissa månader minns jag knappt något av, sen vill Vimedbarn inte låta mig gå tillbaks i mitt arkiv heller så det blev aningen svårt att ta reda på sånt som jag inte minns. Men här har ni första delen av året i stora drag, nästa del kommer senare.

Jag minns faktiskt väldigt lite från årets början. Jag hade kommit lite längre än halvvägs i graviditeten och mådde fortfarande skit. Jag hade gått tillbaks till jobbet i december eftersom jag i början tyckte mig börjat må lite bättre, men redan i januari var jag sjukskriven igen eftersom illamåendet inte ville släppa taget. Från januari sa vi även upp Joline’s dagvårdsplats. Hon var hemma med mig varje dag och blev mycket gladare, åt bättre och sov bättre. Jag skrev ett inlägg om att dagis inte alltid är det bästa. Nicolina fortsatte gå till dagis två dagar i veckanl. Vi (speciellt jag) vantrivdes i Nykarleby och vi bestämde oss för att sälja lägenheten. I slutet av månaden hade vi vår första visning.

Vi väntade fortfarande på den riktiga vintern med snö och is, men vi började inse att den inte skulle komma. Vi var till ishallen några gånger, och en dag var jag och Nicolina till Vasa på konstutställningen Ett barn blir till vid Österbottens museum. I slutet av månaden firade jag och Daniel Alla hjärtans dag i efterskott, och sov en natt på hotell. Dagarna rullade på och jag försökte hålla mig från att tappa vettet.

I mars fick vi sålt vår lägenhet och vi började genast jakten efter en hyreslägenhet i Vasa. Utbudet var dåligt men vi hittade ändå en rätt snabbt som vi kunde tänka oss bo i och som vi hade råd med. 1 april skulle vi flytta in och vi började än en gång packa ner vårt hem, sjätte gången på fem år. Mörkret som jag befunnit mig i hela vintern började ljusna när vi fick börja förbereda oss på att säga hejdå till Nykarleby. Graviditeten rullade på och närmade sig sakta men säkert slutet. Jag mådde fortfarande riktigt dåligt och kunde inte äta riktig mat. Jag hade lagt en regel åt mig själv att åtminstone två gånger i veckan måste jag försöka få i mig ris och kyckling, det var det ända i matväg som gick ner. Jag levde i princip på Risifrutti, tortillabröd med sallad och naturell yoghurt med bananbitar. Jag ville måla spjälsängen svart och det gjorde vi innan vi flyttade.

Ah, livet! Vi var äntligen tillbaka var vi hör hemma och allt kändes genast mycket lättare. Jag fick kommentarer om att man såg glädjen i mina ögon, jag såg mer levande ut. Hela månaden fixade vi och donade i lägenheten, minimalt med förvaringsutrymme + en massa saker = jävligt knepigt. En helg hade vi barnen hos min mamma och då var vi och hämtade en begagnad våningssäng som vi la ihop tills barnen skulle komma hem, och så möblerade jag om i deras rum så det såg helt annorlunda ut när de kom hem. Jag började bli riktigt stor och hade sammandragningar typ hela tiden. Shoppade kläder åt lillasyster och försökte förbereda mig mentalt på att det skulle komma en bebis ur mig snart. 

Så kom äntligen maj månad, som jag väntat på sen september. 9 tunga månader var bakom och fem dagar före beräknat ville babyn ut. Tre timmars värkarbete, sen var det över. 10 maj blev plötsligt ett betydelsefullt datum och vi var plötsligt trebarnsföräldrar. Det var en märklig känsla, jag hade inte kunnat förbereda mig på att vi skulle få en bebis, allt jag hade fokuserat på var att sluta må illa och äntligen få tillbaka mitt liv. Så låg hon plötsligt där och var så himla söt och perfekt. Månaden fortsatte med värmebölja och vagnpromenader. Jag som vanligtvis är väldigt pollenallergisk hade inte känt av något sålänge jag var gravid, men genast när hon ploppat ut började ögonen och näsan klia. Dagen efter att vi kommit hem från bb fick jag börja äta allergimedicin. Samma dag hade Nicolina fått spysjukan och smittade alla förutom Milou.

Juni har jag inte mycket minne av. Den månaden gick mest åt att försöka repa mig mentalt från graviditeten, den hade lämnat djupare spår än jag trodde. Mitt humör gick upp och ner som en bergochdalbana och jag hade emellanåt väldigt svårt att känna mig glad. Nångång här började jag äta antidepressiv medicin igen och det började sakta men säkert känna mig bättre. Daniel tog ut två veckor pappaledigt i samband med midsommar och fick sen direkt efter det semester.