Nu ska jag ta och berätta något som jag inte kommit mig för att skriva om tidigare, det har liksom känts så alldagligt och som något som hör till vardagen så när jag suttit mig ner för att skriva här så har det känts onödigt att ta upp. Men nu har det nått en helt ny nivå så nu ska jag berätta.
Nicolina. Oj den där Nicolina, ni skulle bara veta.
Hon har nog alltid haft ett riktigt hett temperament, saker och ting ska gå till som hon vill och ändrar man på något som hon inte tycker ska ändras på så blir hon furious. Det kan handla om något så litet som en stol, som hon har ställt någonstans, går man och flyttar lite på den så kan hon bli så arg så hon börjar skrika och gråta och ska så snabbt som möjligt flytta tillbaks den. Jag känner ingen som är lika envis som hon, hon tar allt till en helt ny nivå, det går liksom inte att förklara henne. Hon är inte bara envis, och mitt ordförråd är alltför litet för att förklara hennes personlighet.
Under hösten har hennes trots sakta men säkert blivit värre, vi är tvugna att bli riktigt arga nästan alla gånger hon gör något hyss eller inte vill lyda, men nu är det riktigt förfärligt. Hon lyder inte alls längre, istället stampar hon med foten i golvet och skriker
NEJ, jag vill inte!. Och nu tänker ni säkert att
det finns väl nåt som får henne att lyda, men vi har seriöst provat ALLT och inget funkar. Vi har och har alltid haft fasta regler och vi visar tydligt att det är vi som bestämmer, men hon skiter blanka fan i vad vi säger och gör
alltid tvärt emot. Säger vi att hon ska klä av sig, så gör hon det inte. Säger vi att hon
inte ska klä av sig, så gör hon det. Och så är det likadant med allt annat.
Alltså hon är en riktig liten bitch, haha! Helt oskojat. Om någon ser hennes tempo på butiken så tycker de säkert att hon är världens mest oförskämda unge, och att jag och Daniel är världens sämsta människor när det gället uppfostring. Ibland börjar jag nog tvivla själv också, huuuur i hela världen kan hon blivit så? Vi som varit så bestämda, hon uppför sig som att hon inte hört ett nej i hela sitt liv.
Detta måste vara 3 års trotset, det måste gå om, helst imorgon. Hon riktigt suuger ur mig all energi redan när hon kommer in i sovrummet kring halv 8 och ropar MAMMA NAKAAA! så högt hon bara kan. Om hon inte var så söt så skulle jag nog gärna ge bort henne åt någon med mer tålamod, och ta tillbaks henne sen när hon blivit en människa igen. För ni minns väl att hon är ett hästlejon dessutom?
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också,
klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna,
klicka här!
Underbart söta barn du har. Jag som svensk är extremt intresserad av det finska språket,pratar ni finska med barnen !?
Oj, ni är verkligen inte ensamma med att ha det sådär! Min son har varit likadan, är ÄR fortfarande. Mycket är trots såklart men vissa delar av "tempramentet" har funnits där sedan han var bebis och en del tycks dessutom kunna förklaras på medicinsk väg. För oss gick det så långt att vi till slut fick söka hjälp av en barnpsykolog, och det kan jag verkligen rekommendera!
Jag har två barn varav den äldre just fyllt två år och den yngre 4 mån. Den äldre började trotsa redan nån gång på sensommaren men det var riktigt mildt jämfört med det vi får stå ut med nuförtiden. Det där som du skrev låter så bekant, vår flicka får hemska utbrott då inget hjälper. Man får krama och hålla om henne i många minuter, att hon inte ska slå och sparka, tills hon lugnar ner sig. När utbrottet är över snyftarhon lite och vill antingen sitta kvar i famnen eller så fortsätter hon leka eller dyligt. Det här att hålla om henne är det bästa vi testat, så lugnar hon ner sig mycket snabbare än om man nekar henne om och om igen. Och på det här sättet får hon ändå känslan att man bryr sig om och älskar henne. Menar nu inte att Nicolina annors inte skulle göra det.
Jag tror att hon bara testar er i nocolinas ålder brukar barn testa vad de får göra för sina föreldrar
Utifrån sett, verkar man kanske som en dålig förälder och man tänker att man inte ska behöva skrika och ropa – men det går inte. Det kommer de där utbrotten, det kommer gräl och tjat och tjaaat! Men det går över. Håll ut, hon testar er och det kommer olika saker, det ändras, ungarna märker "vad som tar bäst".
För oss var det ett tag "mamma är dum!" eller "mamma jag vill du ska dö" eller "du ska fara bort" eller vad som helst annat. Jag skrev ett längre inlägg om det här, på temat: Det går över! KRAM!
http://bloggen.fi/paradox/2011/12/20/till-alla-dem-som-brottas-med-trotsaldersungar/
Liksom Alexandra rekommenderar jag Jesper Juul " Ditt kompetenta barn" ifall du är intresserad av nya infallsvinklar på hennes gränstestarperiod. Mångfalt bättre än alla dessa tv- Nanny metoder.
Nå, det låter ju som att hon kommer att kunna stå på sig i alla fall, och fatta beslut utgående från vad hon själv vill.. : )Ingen dålig egenskap, att vara översnäll och vilja vara alla till lags e nog ett riktigt helsike det också! Ni har kanske testat det här, men med vår tjej (som förvisso är något yngre, inte ännu 3-årstrots) körde jag med chockterapi, när jag blev tillräckligt trött på att hon vägrade klä på sig ytterkläderna hotade jag med att gå ut utan henne, när det inte bet heller så gick jag faktist ut utan henne! Jag var ute kanske 5 minuter (hon såg mig genom fönstret hela tiden, vi bor i egnahemshus) och när jag kom in igen och fråga om vi ska sätta på ytterkläderna så gick det bra.. Än så länge funkar det med "eller så får du stanna här" men jag känner nog på mig att hon kommer att överlista/ sluta bry sig i något skede..
Glömde säga att vi också använder oss av "time out" som några nämnt ovan. Vi ger henne en varning, slutar hon inte då så får hon sitta i hörnan i köket i 3 min (1 min för varje år). Hon kan bli riktigt förbannad när man sätter henne där men det funkar… Nåja en stund iaf tills de hittar på något nytt jävelskap :) Du kanske ska testa tvärtomspråket som någon nämnde ovan? Sen tror jag man ska undvika meningar som "gör inte så" eller "sluta med dedär" för det gör ju saker ännu mer intressanta och roliga att testa. Tror det är bättre att avleda med nånting annat. Om de gör nåt de inte får kan man t.e.x säga "kom här så ritar vi istället" eller så :) fast hur ofta gör man så när man är trött, irriterad och saknar tålamod helt haha. :) inte lätt minsann, tur de kommer med så mycket kärlek också annars skulle nog ingen skaffa barn ;)
Känner igen det där. Jag köpte en bok som jag tyckte var toppenbra och som hjälpte mig med en trotsig 2- åring. Den heter "Trotsboken" (skriven av Alfvén och Hofsten. Kan varmt rekommendera den. O tänk positivt, det går snart över och jag lovar att hon kommer komma ur trotset med massa nya kunskaper, min son började prata mkt mer efter sin trotsperiod.
älskar ärligheten i din blogg :)
Vi hade samma problem med vår dotter när hon var i samma ålder. Jag var dessutom också hemma med vårt andra barn då. Min kusin tipsade mig om att det kanske började va dags att dottern skulle börja på dagis några dagar i veckan. Så vi funderade en stund på saken och bestämde oss för 4 halv dagar i veckan. Det gjorde susen kan jag säga. Dessutom kunde jag bra föra och hämta henne som dessutom var hemma om dagarna. Det hände för lite hemma fast jag såg till att vi hade något program varje dag. Hon behövde mer än vi trodde. Det är ju förståss en kostnadsfråga för många men vi valde att prioritera det för hennes egen skull.
Vår 3,5-åring är mycket lugnare nu än vad hon varit på två år och jag tror absolut att det beror på att hon utvecklats så otroligt mycket känslomässigt de senaste månaderna. Jag har försökt prata mycket känslor med henne och det fungerar verkligen, hon kan berätta hur det känns då hon blir arg, ledsen eller stressad. Det tog sin tid men vi har verkligen jobbat på att kommunikationen ska fungera så bra att hon inte behöver ta till andra metoder för att få utlopp för det hon behöver.
Vi har också en regel att ingen skriker eller ropar. Vill man prata gör man det ordentligt, vill hon att jag ska lyssna på henne ska hon prata normalt.Får hon utbrott, ropar, skriker och kastar saker får hon göra det i fred, jag bryr mig inte. Så länge hon inte skadar någon förstås.
En sak som också hjälpte mycket var att omformulera mina meningar. Istället för att säga "nej, dra inte saker av Clara!" så började jag säga " om du vill ha Claras sak, ta då en annan och ge åt henne istället". Likadant om vi ska ut , istället för "klä på dig!" så säger jag "om du vill ut så ska du börja klä på dig, jag och Clara är snart färdiga". Jag läste en bok om hur orden "inte" och "nej" påverkar barn, försök sväng om meningen och använd ord som "istället" och ge barnet en klar plan på vad hon/han ska göra.
Jag är säker på att ni gör ett bra jobb, men ibland skulle det vara så skönt att kunna stiga ur sin roll som förälder och bara iakta en stund, för att se problemen ur en annan synvinkel.
Som diabetesförälder så skulle jag rekommendera att ni bad rådgivningen att ta ett fastevärde på Nicolina, det är ju bara ett pick i fingret. Ett av de få och starkaste symptomen för Iris var att hon var så otroligt arg och gråtig hela tiden. Knappast är hon sjuk, men det skadar ju inte att kolla.
Kämpa på, snart är de tonåringar och det lär ju inte vara smidigare :)
De va någon som nämde det i en tidigare kommentar om tysta stolen osv. Har sen en tid tillbaka gjort så, att om herrn trotsar och inte lyssnar då jag säger åt honom, så lägger ja honom å sitta på en matta i ett hörn utan saker i närheten. Jag förklarar för honom att han måst sitta själv för att han int lyssna på mig eller för att han bråkar. Då jag sagt till tredje gången utan att han bryr sig, så får han sitta där själv en liten stund. Visst, de e en del gråt och skrik, men de lär sig ganska snabbt. Den metoden har fungerat bra. Man känner sig verkligen som en dålig mamma då man gör det, men det ger verkligen resultat efter några gånger. Då han suttit där en stund å jag går dit pånytt så säger jag att han får komma bort därifrån bara han lyssnar på vad jag säger å inte bråkar. Så får jag alltid en kram å ett "förlåt mamma". :) Värt ett försök.
Vilken tur du haft som fått vänta ända tills nu! ;) Min tre-åring började med sin trots strax efter att han fyllde två och sen har det fortsatt, nu har han precis blivit tre och har lugnat ner sig en aning, men jag känner så väl igen det du skriver..
Våra två äldre grabbar var likadana och de lugnade ner sig runt fyra-års åldern för att sen ( den äldsta ) komma tillbaks gånger 558 vid fem och ett halvt år..
Det är roligt med barn! =) Finns alltid något att göra..
Ha en bra dag tjejen!
Ojojoj, jag känner mycket väl igen det där i min dotter! Hon är också i en grym treårstrots och ska bestämma om ALLT och lyssnar inte för fem öre. Jag har många gånger velat skänka bort henne för att jag inte orkat. Kan tillägga att jag är ensam med min dotter så under hennes treårstrots har det varit ett rent helvete rent utsagt. Tur att jag har mina föräldrar… Mitt tålamod blev mycket bättre sen jag blev mamma, men under min dotters treårstrots så har mitt tålamod sjunkit igen. Jag vet inte hur jag ska hantera detta på rätt sett. Jag försökte med flera metoder, men jag lyckades inte, så jag blev tjurig och gapade tillbaka tillslut. Vi har bråkat varje dag i stort sett under två månader.
MEN som tur är har det börjat lugnat ner sig och hon kan nu lyssna på mig igen, men det händer inte varje dag. ;) Men fy satan vad jobbigt det är och det sägs att fyraårstrotsen är värre. ;) Hallelulija!
Jag vet hur det känns även om det låter som att Nicolina har tagit trotsen några nivåer högre än Anabelle. Här hemma är det mest syskonbråk, det är så sjukt frustrerande och att ha bara ett barn hemma är rena avkopplingen. Men jag har märkt ett mönster, de bråkar och trotsar när de blir rastlösa framförallt. Så länge man involverar dom i det man gör eller sysselsätter dom så brukar de hålla sig i skinnet faktiskt!
Har nicolina blivit värre sedan joline kom? Isf kanske det hänger samman. Kanske kan du och hon ta lite mer egentid bara ni två? Annars finns det nog inte mycket man kan göra mot trots mer än att vara konsekvent. Har läst att man inte ska försöka få dom att sluta utan bara handskas med det för det är en naturlig del av utvecklingen. Hoppas denna fasen går över snart för det suger verkligen lusten ur en jag vet :) om du har otur så slutar nicolinas 3-årstrots lagom tills joline är stor nog att börja bråka med ;) håll ut bara, man får leva på de bra dagarna/stunderna helt enkelt :)
Kram!
låter som trots, får hoppas att ni snart har er snälla flicka tillbaka! :)
Följer din blogg varje dag och när jag nu läser om Nicolina tänkte jag som så. Finns det ingen dagklubb eller liknande där hon kunde få vara några timmar i veckan. Du skulle få avlastning och hon skulle få kompisar och få lära sig umgås i grupp?
Min förstfödda var sån. Han bankade pannan i golvet tills det blödde, om han inte fick som han ville. Och han orkade hålla på i timmar.
Jag hade via mitt yrke blivit bekant med holding, en metod som kan hjälpa. Kanske du kan fråga om det på rådgivningen?
Jag höll honom alltså lugnt och bestämt i famnen mot min bröstkorg så han inte kunde skada sig, eller mig för den delen också. Han lugnade sig alltid tillslut. I början tog det länge, men för varje gång blev stunden kortare.
Han fick skrika men inte göra illa. För honom var det en trygghet att få rasa ut, men märka att man fanns där i alla fall, stadig som en klippa. Jag gav aldrig efter, för då hade rumban startat igen. Han sökte ju gränser och skulle jag flyttat på dem hade det bara gjort honom osäker och lett till att han testat ännu mer.
Visst är det jättejobbigt, men det belönar sig i längden om man lyckas vara snäppet envisare varje gång. Idag är min son lika gammal som du, och lugn som en filbunke :)
Så jag önskar er ork att kämpa, så får ni en lugn och go tjej sen!
Kamomilla
här e det varje dag en massa trots.. o han fyller två i mars.. Underlättar massor när han far till dagis o får leka med andra..två timmar hemma efter dagis e allt ok..men sen är det ett enda ståhejj.. Helgerna ha börja nästan bli lite som mardrömmar, Energin far nog :) han kommer nog få höra när han blir stor hur han sög energin ur mig o hans pappa :D:D Men dessa små monster GULDKLIMPAR är bara små engång så det är bara o njuta fast det känns annat ;D:D och S är bara 2 i mars o jag vill inte veta hur det blir senare i åren ;D
Men styrkekram! Hoppas det lugnar ner sig för er! :)
jag känner igen mig själv hur du beskriver Nicolinas beteende. Jag var ett fruktansvärt trotsigt barn när jag var liten. Jag var verkligen utöver det vanliga och rent ut sagt full av fan. (nu menar jag naturligtvis itne att Nicolina skulle vara det). Jag hade fina, lugna föräldrar som uppfostrat mig och mina syskon väl, men såklart blev även de förtvivlade av mitt uppförande.
Jag mins tiden mycket bra, för jag led något otroligt. Det var tvångstankar, rädsla och depression som gjorde mig till ett litet monster från drygt 5 års ålder. Men såklart, jag kunde inte själv sätta fingret på vad det var förrän nu, och jag skyller inget på mina föräldrar.
Jag påstår inte att Nicolina skulle ha psykiska svårigheter som jag hade. Jag menar att det KAN ligga något djupare bakom som man inte tänker på, depression är inget man förknippar med små barn. Men ifall ni har det i släkten som jag har, är det inte omöjligt.
Hoppas ni inte tror att jag skäller ut er eller nått sånt. Ni verkar vara väldigt fina föräldrar :)
Ta hand om er!
Har ni provat med "tysta stolen" eller liknande " elaka hörnet" vad som helst ni har som kan vara det där stället ni lägger henne på och bestämt! 5 min och stiger hon upp börjar timern igen. det kan ju vara om allt, för att hon inte lyssnar, strätar emot, slår…osv. se på "Nanny 911" eller vad det nu heter, damen från england. ni har sääkerligen provat på MYCKET som känns som "allt" när det är hopplöst men det finns nog ett slut på det, hon är ju "trots allt bara 3" fast det känns tufft så ni kommer över denna fas också. fortsätt vara bestämda och håll HÅRT i vad ni har sagt! hon får gråta/skrika hur mycket hon vill då.
ha ett papper där det kommer klisterbilder när hon är duktig och har hon sen fått typ 20 bilder får hon en överraksning (NÅT JÄTTEBRA)
men ni är inte ensamma, kolla Nanny och se vilka olika "monster" det finns med där och hur bra det blir sen. håll bara fast vad ni säger, de testar, testar, testar och testar lite till och så testar de lite till för att testa lite ÄNNU mera. :) lycka till!
hah, känner igen mig så himla mycket!
Vira hon är så himla trotsig så det bara skriker om det. Hon lyssnar nästan aldrig på mig. Speciellt mig..!! Nu har vi börjat köra med att är hon olydig och inte lyssnar. hon bara skrattar åt allt. Så går vi in med henne på sitt rum och säger att där får hon vara tills hon blivit snäll. stänger dörren lite.. Hon skriker och gråter av protest. sen går det över och vi hör hur hon leker. sen ropar hon på oss. kan öppna dörren men hon går inte ut över trösken. så hon förstår att man får vara inne på sitt rum om hon är dum. Sen går vi fram och pratar med henne och berättar varför osv.. Det funkar för oss..
Kram
Oj vad jag fick flashbacks till hösten 2010 då jag läste detta. Äldsta sonen hade just fyllt 3 och lillebror var då 4 månader. Jag var ensam hemma med grabbarna i 2 månader (sambon var på utlandsjobb som skulle vara 2-3 veckor men blev 2 månader!). Vilka trots utbrott, vilka kamper och vilket jobb. Men det går över… vet inte riktigt när… men nån gång kring julen kom jag på att nu har vi det rätt bra igen… Så här i efterhand vet jag inte om det "bara" var 3-års trots, om det var en reaktion mot lillebrors (han var alltid snäll mot honom)ankomst eller en reaktion på att pappa var borta, eller en kombination av allt. Vet precis hur du känner dig då barnet år alldeles galet och inte lyder och folk kastar blickar och man känner sig som världens sämsta förälder… Men man vet ju själv att man gör sitt bästa. Har absolut inga råd att ge, bara trösta dig med att det ÄR övergående. Har nu en betydligt mer harmonisk 4,5 åring men en viljestark och envis 1,5 åring….
Jag är exakt likadan! "kan själv" va är bland det första jag sa. Nu när jag är sjutton år kan jag än idag komma på mig själv med att stå och näst in till gråta för att mina vänner inte vill äta på samma ställe som mig. Min barn läkare sa att det var för att jag var rödhårig, inte för att jag tror de men han visste exakt illa problem min mamma hade med mig. Jag kommer ihåg (min mamma har berättat) att när jag var ca tre år gammal så hade nånting hänt och jag hade inte fått min vilja igenom, det hela hade slutat med att mamma hade suttit och krampaktigt höllt i mig i sängen i flera timmar och väntat på att jag skulle sluta skrika… Jag kan lova dig att trotset kommer gå över. Just nu går jag hos en psykolog för kontrollbehovet har blivit ett stort problem i min vardag. Men de jag ville komma fram till var att ni är inte dåliga föräldrar! Och ni ska nog se att Nicolina kommer växa upp till en självständig tjej där hennes viljestyrka kommer ta henne långt i livet. Se till att hon vet att ni älskar henne!
Hoppas detta ger dig lite ork att tygla det lilla lejonet!
usch va jobbigt med trottsåldern! hon kanske skiter i vad ni säger nu men om ni bara fortsätter med att vara bestämda och visar vem som e pomo så går det nog säkert över snart…:) vi får väl hoppas de iallafall!
Tack för en fin blogg =)
Vi har haft det problemet då min sambos dotter var liten (nu är hon ju jätte stor hela 17 år) Så det är ju ett tag sen. Men jag minns att vi fick använda oss av "tvärt om" språket under ett ganska bra tag innan hon, ska jag kalla det "växte upp". Visst kanske inte bästa metoden, men det fungerar och till slut kommer dom som till sans och inser att det är ju inte alls roligt. Tycker det låter som att hon har kommit in i en fin liten trots period. Och tro mig fler kommer under årens lopp men en ljusglimt i all hopplöshet: Det går över! =)
Hoppas du haft en fin helg?