Hejsan! JAg sku ha en liten fråga om din sista kommentar till bilden på er två! Hur känns det för dig när alla säger att Nicolina är till pricken likadan som sin far? Har du tagit det hårt? Känns det ibland irriterande? Min syster fick sitt första barn tre veckor sedan, en supersöt liten pojke som liknar totalt pappan och hon tycks ha tagit det jättehårt! Hon blev riktigt arg här nån dag sedan när alla bara säger att han liknar pappan o inte alls henne! Hon sa att de känns så orättvist att hon är också förälder, mamma, har fött honom och burit honom i 9 mån o så när alla säger sådär så vill hon bara skrika ut att visst är hon hans mamma också!! De måst ju vara jättetungt att aldrig höra att sitt barn ser ut som en… Eller vad tycker du? Ajo, lycka till med graviditeten!^^ Kom ihåg bara, som du själv också har sagt, att njuta av denhär tiden för den går ju så fort tillslut :D
Faktiskt så tar jag det ganska hårt, även om jag försöker mitt bästa att inte bry mig så mycket. Hon är ju ändå MIN dotter som JAG burit i magen och kämpat så för att sätta till världen, som jag varit så fäst vid redan från befruktningen, från illamåendet till de första sparkarna till krystvärkarna. Man tycker ju inte det borde ha någon betydelse vem hon liknar men jag har alltid fått höra att hon är SÅÅ lik Daniel, och jag kan nog räkna på en hand hur få som har sagt att hon liknar mig.
Hej :)
Har nästan precis börjat läsa din blogg :)
Som av de inlägg jag läst och sett bilder på både dig & Nicolina så tycker jag hon är lik dig en hel del med :)
Jag har aldrig reagerat eller tagit "illa" vid mig av höra mina barn är lik sin pappa nästan små mini kopior.
Men jag har vänner som känt exakt likadant så hon är inte ensam om känna så :)
Sen tycker jag att många nyfödda är alltid lik pappan extremt mycket då men sen förändras det med tiden :)
Tack snälla du för så fint svar! Jag skickade vidare länken till din blogg till min syster så att hon också kan läsa ditt svar!^^ Hoppas hon blir på bättre humör när hon hör att de finns andra också som har kännt sig på samma sätt!
Ja vet precis hur det känns! eller när Melissa var liten och vi ännu bode med hennes pappa då to jag det inte så hårt, men när jag och hennes pappa separerade började det bli jobbit när folk sa å va lik pappa hon är! Och nu är det ännu jobbigare eftersom pappan inte vill ha kontakt med Melissa!
Det har jag sagt massor av gånger – utan att tänka att det sårar mamman! Jag tror inte någon säger det av elakhet, utan för att man tänker att mamman har förälskat sig i pappan (och gillar hans utseende) så då gör det inget att barnet liknar pappan. Ska tänka mig för nästa gång!
Hur tror ni det är andra vägen då – när alla säger barnet liknar mamman, hur känns det för pappan? Blir han också ledsen då?
Å jag tycker åxå att hon liknar dej!!
Och jag som tycker att hon är svinlik dig!
Jag har aldrig tänkt de på det sättet. Har ju också alltid hört att Adrian e såå lik Labinot, vilket jag också tycker. Själv brukar jag bli riktigt glad av att höra det, kanske för att jag ser hur stolt och glad labinot blir när någon säger det. Jag brukar iställer bara skoja till det och säger "åh, han e så söt Adrian, självklart då han e mamma upp i dagen". Bara för att han inte alls liknar mig. :) men sånt kan ju verkligen ändra mycket efter något/några år. JObbigare tycker jag nästan att det vore ifall barnet inte var likt någon alls. Min systers pojke liknar inte nån av föräldrarna och de får de höra ofta. Han är bara lik Nicolina faktiskt. jag visade syrran bilder på din blogg av Nicolina och ett videoklipp, och till och med hon såg likheter och de verkar vara lite lika till sättet också. Han är två månader yngre än eran Nico och nu väntar de nästa barn till Oktober så får nu se ifall de också liknar. Haha. Oj nu kom jag av mig lite här. Och det blev långt. :)
Personligen tyckte jag att det var jätteroligt att folk kommenterar vår dotters likhet med pappan, men det beror iofs att hon är så mörkhårig, medan både jag och sambon är ljushåriga :D I och med att man kommer från en liten by så blir snacket ofta "Jaha, nu ha on no vuri me najn anin". I vårt fall slapp jag misstankarna ;) Men visst förstår jag att man som mamma kan ta illa vid sig av att alltid påminnas om hur lite barnet liknar en själv… Jag menar, det är ju ändå vi mammor som stått ut med krämpor och smärtor :D
Oj jag har trott att jag har varit löjlig när jag har tagit illa upp av det där, skönt att det finns andra som känner som jag! Tycker också att det är jobbigt att det alltid och VARJE gång man träffar någon ska påpekas vem hon är lik.
Jag vet också hur det känns. Redan på BB fick jag höra av barnmorskorna att Devin var pappa upp i dagen, och så har det fortsatt. Det skär verkligen i hjärtat varje gång någon påpekar hur otroligt lik han är sin pappa. Numera är jag så van att höra det att jag kan hantera det bättre, men de första månaderna var jag ibland tvungen att gå bort för att inte börja gråta. Det är känsligt, det där.
Johanna: Det känns dock inte som någon tröst när ingen ser någon likhet mellan barnet och mamman.
Hanna: Oj det var roligt att höra!! :)
På alla bilder av dig, Daniel och Nicolina så har jag tyckt att hon liknar dej mer än hon liknar Daniel… Och speciellt nu när hon har blivit äldre så liknar hon dej =)
Men det är väl enligt någon teori som jag inte kommer ihåg namnet på: att förr var det viktigt att barnet var lik pappan så att pappan kunde urtyda att det var hans och därför stanna kvar och bidra med föda och "uppehåll" åt mamman och ungen, under de första levndadsåren. Men att barnet senare kunde bli mycket mindre lik pappan…