JANINAS

Nu har jag nyss lagt Nicolina för att sova middag. Hon står fortfarande och gråter men det gör hon nästan alla dagar nuförtiden. 
Vi gick ut kring 09 och Nicolina somnade nästan genast. Till en början låtsades hon bara sova och började skratta när jag sa att hon inte får somna, men sen skrattade hon inte längre fastän jag skojade med henne så då hade hon ju förstås somnat på riktigt. Vi gick verkligen inte långt så jag skyndade mig till lekparken, vi hade ju gått ut enkom för att hon skulle få leka. När hon vaknade blev hon jätte sur och ville hem, men sen när jag pratat med henne och hon fick syn på rutschkanan så blev hon på bättre humör :)

Sen när vi skulle gå hem var hon inte lika glad, hon gjorde allt hon inte fick och bara för att jäklas kändes det som.
När vi skulle korsa vägen så ville ja sätta henne i vagnen så jag hade mer kontroll över henne, men det ville inte hon. Hon skrek och kämpade emot och vägrade samarbeta med benen, och som att inte det räckte så kom förstås en gammal tant (kärring vill jag skriva här egentligen) förbi med sin hund och ställde sig bredvid mig och sa något åt sin hund på finska i stil med ”oj se så ledsen lilla flickan är.. (och något annat som jag inte ens orkade lyssna på)”. Det kändes som att jag stod där i flera timmar och kämpade, svintrött och med en hysterisk tvååring och en tant som stod och pratade på finska med mig och lät hunden sniffa på mina byxben. 
Mina nerver brast, så jag tog ungen under armen och stormade över vägen, efter mig ropade tanten ”Hei hei!”. Resten av vägen gick precis lika dåligt, och jag fick kämpa för att inte ropa ut alla fula ord jag kan. Idag är en dag då man helt enkelt inte ska bråka med mig, prata med mig eller säga emot mig. 

Och by the way så stod tantjäveln och kollade efter oss tills hon inte såg oss längre. Det är såna här dagar som det skulle sitta fint med ett stort broderat långfinger på ryggen.