JANINAS

Skrivet av mig, 19 augusti 2007, dagen efter att min pappa hade dött.

det finns inget, absolut inget ord som kan beskriva.
världen stannar helt och ingenting har någon betydelse, man glömmer bort vem man är.
tårarna har inget slut, och plötsligt öser regnet ner som aldrig förr.
Pappa, är det du som gråter? eller är det änglarna som ber om förlåtelse?
även om du inte alltid fanns här,
var du alltid,

När vi var ut på promenad ikväll pratade vi om pappa nästan hela promenaden. Det är viktigt för mig att få prata om pappa när jag känner för det, han är ännu en så stor del av mig och jag måste erkänna att det inte finns många jag kan prata om honom med. Visst kan jag prata, men inte många förstår och lyssnar lika bra som Daniel. Han är ledsen för att han aldrig hann lära känna min pappa, det är jag med. Men jag är glad att jag hann lära känna honom, jag kände honom (riktigt på riktigt) i 7 år. Det är så jävla lite, men så dyrbart. Nu kommer jag alltid känna honom, i mitt hjärta dör han aldrig.

Nu önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden och spendera mer tid med honom. Skuldkänslorna fylls på hela tiden för hur dåligt jag tog vara på tiden vi hade tillsammans de sista åren, men hur kunde jag veta att tiden skulle rinna ut så snabbt? När poliserna kom med dödsbudet blev hela världen svart, solen sken men gick ner redan klockan 13 den dagen.

Jag vill bara gå tillbaka i tiden och krama honom, jag vill övernatta hos honom oftare och åka ut med båten. Hur mycket jag än vill gå tillbaka i tiden, så går det inte. Nu har jag en egen dotter och hon kommer aldrig få träffa honom, han kommer inte finnas där för att gå med mig till altaret när jag gifter mig. Jag tänker på honom flera gånger varje dag, han är det sista jag tänker på innan jag somnar, var i världen jag än är så saknar jag honom.