Nicolina vaknade som vanligt kring 02 inatt igen, jag drog mig upp ur sängen och suckade högljutt när jag lyfte upp skitungen ur sängen. Värmde en mjölkflaska, gav den åt henne så länge jag böt blöja i hopp om att hon skulle börja dricka och bli lugn och gå med på att lägga sig i sängen på nytt. Jag var nära att få ett vredesutbrott när hon istället blev arg och slängde flaskan på golvet så massa mjölk sipprade ut. När jag sträckte mig för att nå den och hindra mer mjölk att slösas, rullade hon över på sidan och började stiga upp, med blöjan halvt om halvt hängandes över rumpan. Jag la ner henne igen, varvid hon fick ett vredesutbrott. Jag kände irritationen bubbla till. Andas in, andas ut, 1..2..3..4..5….
Efter många om och men fick jag henne att somna i sin säng. Jag la mig ner och kände ett lugn lägga sig över rummet. Just när jag höll på att åka tillbaka till drömlandet satte hon sig upp i sängen och skrek åt mig. Jag hoppade till och tittade argt på henne, hon la huvudet i fotändan och somnade om.
Även om hon har vaknat inatt så sov hon inte längre än till 06:20 imorse, hon började dagen med att väcka mig med ett sånt skrik så den första känslan jag kände idag var ilska. Varför kan hon inte bara väcka mig sakta? Tänkte jag.
Alla dagar kan inte börja bra, alla nätter kan inte vara lugna. Nicolina är snart 1½ år och hon vaknar ännu på natten.
Men vet ni vad? Jag har inte rätt att vara arg. Hur mycket jag än vill, så har jag ingen rätt att vara det.
Jag syftar på de som har ett sjukt barn, de som vet att deras barn inte kommer leva till vuxen ålder, hur arga de måste vara, och vilken tur jag har jämfört med dem. Nicolina kan mot förmodan bli sjuk när som helst. Imorgon, om 5 år, eller när hon är 70. Idag är hon frisk, så är det inte mer än rätt att jag njuter av denna dag?
Det borde vi alla göra.
Åm on soåvär orolit mytchy .. Så ska du ta tag iij in Party Lite katalog å läijjt opp in nall me Lavendel dåft, elå så tar du hede Lavendel ti sprut åp huvukuddan . Tå kåmmär on ti soåv bra ! :)
sv: Ja, troligtvis ere he! Oj så konstit tå bejbisan ska ha så mang olika perioder, väldigt svårt ti häng med dem!
Annars, inlägget – Agree! Och det tar verkligen på krafterna när ungen vaknar på natten och skriker "utan" anledning och ingenting duger. Och som någon annan hade skrivit, en pausknapp skulle verkligen behövas nu som då! Men oj så lätt de kan få en att smälta. Nåja, som du sa en gång åt mig, för varje dag blir de äldre och då börjar det så småningom bli lite lättare :)
Jag har nog blivit arg tidigare ;) som du sa, så är det bara att räkna och komma ihåg att det en dag "går om"!
Du har så rätt! Du har klarat det bra om du lyckats att inte bli arg tidigare;). Jag vet hur det kan vara. Vår just fyllda ettåring e inte uppe på natten, men jag känner igen känslan fån morgnar och dagar. Då man gör sitt yttersta för sitt barn och man får tillbaka gnäll, kastande, sura miner, triskande o.s.v. Då blir jag arg å får räkna. Men det blir bra, brukar också tänka över hur tacksam och lyckligt lottad man ändå e å brukar skämmas över mej själv. Sen får jag massvis med kramar hela dagen;)Allt har dessutom sin tid, det går över.
Exakt!
Så är det :) en pausknapp vore väldigt bra vissa dagar! men samtidigt, så skulle de ju inte vara BARN om de inte bråkade och hade sina dåliga perioder ibland :)
Har nyss funnit din blogg !
Det tar på krafterna med barn som vaknar om nätterna, vår fyraåring har haft sina perioder och hade en nu i april då hon vaknade en gång varje natt och till varje pris skulle sova hos oss, det slutade med att vi nu sover i samma rum allihopa och hon e nöjd :-)
Snart kommer bebisen och man lär få vakna mer än en gång/natt , men som du skriver, man har inte rätt att vara arg även om man önskar att det fanns en pausknapp ibland :-) ! Man får bara ta ett djupt andetag och gå upp till sitt fina barn :-) !
Du har så rätt! Många gånger får jag dåligt samvete över hur arg man kan bli på små saker när det finns dom som har det så mycke värre.