JANINAS

Under de senaste veckorna har jag saknat pappa extra mycket.
Det är nu mer än 2 år sedan jag såg honom sist, och jag trodde att det värsta var över, men tydligen går saknaden i vågor. 
Det är inte bara så att jag saknar honom, utan det är så att när jag tänker på honom och att jag aldrig får se honom igen, så känner jag paniken krypa närmare och jag kan inte, hur mycket jag än försöker, hålla bort tårarna. 
Jag vill se honom igen! Om och om igen, jag vill att han ska leva, för pappor ska inte dö när man bara är 15 år.
I en dröm som jag hade för några nätter sen, så träffade jag honom. Han kramade mig så hårt och även om jag vet att vi inte skulle kramas på riktigt ifall han var vid liv (vi är inte såna som kramas ”utan orsak”), så kändes det så bra, och jag tror att han var med mig i drömmen på riktigt. 

Pappa var en fantastisk människa. Han kunde allt.
Laga mat, skruva bilar och andra fordon, plantera blommor, koka eget vin, måla bilar, bygga båtar, dansa, sjunga, jaga och tillreda sin fångst, hjälpa med läxor .. jaa, you name it. Det fanns inget han inte kunde göra, han var stark och modig. 
Och även om han var bra på så många saker, så var han ändå en så simpel man.
Han skröt inte och lät aldrig någon trampa på hans tår. Han var inte rädd för att säga sin åsikt, och han var inte falsk. 

Livet är inte rättvist, men trots all sorg och smärta, så har pappas död gjort mig till den jag är idag.
Och även om jag aldrig får se honom levande igen, så vet jag att han finns med mig. Han finns alltid i mina tankar och han kommer alltid finnas i mina ådror. Han är ju min pappa.