Den frågan får jag ofta, och jag har alltid haft svårt att ge ett bra svar på den.
Visst är det jobbigt att ha liten inkomst, visst känns det lite dystert att inte kunna studera och jobba samtidigt som sina jämnåriga kompisar, visst känns det ibland jobbigt att sitta hemma de flesta helgerna, visst är det ansträngande att vaka, visst blir man gråhårig när man som tjugoåring inte fått en ordentlig sovmorgon på tre år, och visst blir man irriterad när folk i ens egen ålder inte förstår att man inte kan hänga ute och stanna uppe hela natten, för att man behöver energi nästa dag för att orka stiga upp och vara mamma med allt vad det innebär.
Det jobbigaste enligt mig, är att man aldrig aldrig aldrig kan bli tagen som en duktig och ansvarsfull mamma. Hur bra man än beter sig, hur många gånger man än avstår från en barnfri helg, hur nyttig mat man än lagar, hur länge man än håller på med potträningen innan man ger upp. Man kan dock inte sluta vara människa. Tycker man att barnen är riktigt svinjobbiga, lägger igång flera filmer i rad bara för att man inte orkar leka, äter skräpmat, stannar inne när det regnar, jaa då är det för att man är så ung och inte redo att ha barn.
Blir man gravid som tonåring, får man garanterat höra hundra gånger att man slänger bort livet och kommer sitta hemma och leva på FPA i 18 år. En graviditet innebär livets slut.Varför skulle en ung mamma ha mindre chans för utbildning och liv, än en ”vuxen” mamma? Precis som när de vuxna återgår till arbetet och lägger barnen i dagvård, gör även vi unga när vi ska börja/fortsätta med studierna. Blir en kvinna gravid när hon är 25-30, får hon då höra ”Jaha, nu får du sitta hem i 18 år då, kul!”? Svar: nej.
Det är som att samhället står och håller andan så länge man gör bra ifrån sig, sen gör man ett pyttelitet misstag och då trycker de ner en fort som fan. För att man är ung. Det är inte meningen att det ska gå lika bra för unga föräldrar, som för äldre.
Jag upplever det som en ständig press att göra bra ifrån mig, jag går min egen väg men ändå känner jag alltid att jag måste fatta ordentliga beslut. Och jag erkänner, ibland väljer jag inte det som jag själv skulle valt, utan det som jag vet att samhället inte har något att säga om, och det skäms jag över.
Folk i butiken, i parken, personal på HVC, kan kolla på mig när jag är med mina döttrar. Ibland ler de och man ser att de tycker vi ser lyckliga ut. Får de reda på hur gammal jag är så slutar de oftast kolla på oss, ibland fortsätter de kolla fast med en granskande, ibland skrämd blick. Fastän vi har två barn får jag ofta känslan av att personal på HVC och sjukhuset tror att vi inte kan något om barn, de förklarar så simpla saker som vi lärde oss redan innan Nicolina var född. Jag kan inte tänka mig att de förklarar såna saker åt alla flerbarnsföräldrar. Precis som att vi unga föräldrar gör allt på måfå och inte egentligen har någon aning om vad vi sysslar med.
Folk i allmänhet är väldigt respektlösa mot unga föräldrar. Det värsta är att jag vet att det inte går att göra något åt det, det har väl alltid varit så, och kommer förmodligen fortsätta vara så. Sen att det finns unga föräldrar som inte sköter sitt jobb väldigt bra är jag också medveten om, samtidigt som det finns äldre föräldrar som är likadana.
Man ska inte bry sig om vad samhället tycker, det vet jag mycket väl och det är just det jag säger åt unga gravida som frågar mig om råd. Men det är lättare sagt än gjort när man ständigt stöter på det i vardagen. Skulle Joline varit mitt första barn skulle jag inte ansett mig vara en tonårsmamma, inte särskilt ung heller för den delen, jag skulle säkert bli bemött bättre då också. Men jag var en gång sexton år och gravid, och just därför kommer jag alltid anses som ung och kanske bara hälften så duktig som de som väntar något år längre innan de skaffar barn.
Det, är det jobbigaste enligt mig.
Vilket superbra inlägg! Synd att du och andra unga mammor behöver uppleva detta, ni borde få den respekt ni förtjänar. För hundra år sedan hade in inte alls ansetts ”för unga”, men idag lever man ju annorlunda. Har följt din blogg ett tag och kan inte sluta inspireras av ditt mamma-skap.
/En blivande ”äldre” mamma som har denna unga mamma som förebild
jag fick barn när jag var 17 år och jag blev totalt dumförklarad av alla vuxna. När jag fick min son så kände jag att jag måste överkompensera med allt bara för att bevisa att jag var en bra mamma. Idag är min son 13 år och jag tycker att det är superskönt att vara 30 år för nu kan ingen längre ifrågasätta mig.
helt
Jag var 17 då jag fick mitt första barn, och dessutom ensamstående. Ingen har någonsin antytt att jag inte skulle vara mogen att ha barn, eller att jag är en dålig mamma. Jag tror att det där har mycket med personligheten och imagen att göra – ser man ut som en blondinbella-kopia och går ut på vagnpromenad i högklackat, så får man väl en liten ”white-trashstämpel” på sig och folk tror man är blåst och ansvarslös.
Med detta alltså inte sagt att jag tycker du ger ett sånt intryck, för det tycker jag inte. :-)
Men att ens egen attityd och framtoning absolut kan påverka. Är man en ”glad tjej som gillar att festa och shoppa” så anses man kanske inte som lika ”mogen” som en ”glad tjej som tycker om att baka och odla morötter”, typ.
JANINA SVARAR: Nja, jag tror inte det är det som får folk att se ner på unga mammor, men säkert i några fall är det p.g.a. det!
Riktigt, riktigt bra skrivet! Kram
Jag tror att man kan vara en lika bra mamma vid 17 som vid 30 och jag tycker inte att du slänger bort ditt liv, för barn är ju det mest underbara man kan få. Jag tror bara, som ”gammal” mamma, att varför samhället har så mycket fördomar mot unga mammor, är därför att jag tror att fler kvinnor är redo för barn när de är 30 jämfört när de är 17. Jag tror det är fler 17åringar som inte borde få barn än 30åringar om man säger så, men sen de 17åringar som väl får barn, får kanske det just för att de är redo? Förstår du vad jag menar? Jag försökte bara förklara varför det är lätt för oss ”äldre” att ha fördomar. När vi äldre möter 17 åringar som suckar och säger tonårstrött: måste jag? när man bara ber dem att köka spagetti liksom, eller som lämnar disken i fikarummet på sommarjobbet och tänker att någon annan ska ta hand om det. Självklart finns det många omogna 30åringar med, men jag tror det finns större antal omogna 17åringar än omogna 30åringar. Eller så mognar man inte förrän man får barn, så kan det ju vara med. Och jag tycker du verkar vara en jättebra mamma! Så ta inte åt dig om folk skulle säga något annat!
JÄTTEbra skrivet! ♥
Jättebra skrivet!
Hejsan!
Hittade din blogg o har läst några av dina inlägg. Har inte egna barn o är inte speciellt barnkär heller, men är själv barn till tonårsföräldrar :) Måste bara kommentera att från barnens synvinkel spelar det ingen större roll om föräldrarna är 20 eller 35 år då man är liten :) Då jag var liten var mamma o pappa som vilka föräldrar som helst, det är först nu som vuxen som jag börjat inse att jag har jätte-unga föräldrar :) Själv har jag ändå valt att inte skaffa barn som ”ung” utan valt att studera o jobba. Det finns för och nackdelar med alla åldrar :) Mina föräldrar lyckades i alla fall uppfostra mig till en normal medborgare även om de var unga då de fick mig :) Folk borde skaffa sig ett eget liv istället för att kritisera andra!
Bra skrivet! Håller med dig. Jag är ju inte fullt lika ung som du, 21, men har också två barn och har märkt att folk inte tror att man är lika bra mamma när man är ung. Samhället är nog det jobbigaste med att vara ung mamma. Så är det bara.
Jätte bra skrivet. & håller med fullt ut.
Jag var 19 år när jag blev mamma men blev faktiskt bemött väldigt bra under min graviditet, follk hade vett att vara tysta… Men nu när man är ute bland folk får man ibland blickar, speciellt om dottern är ledsen, då kollar dem som att jag har gjort henne illa o jag är så hemsk, kan få svar som att ” jaha är det ditt barn, du ser inte ut som en mamma”.
Var en kvinna på Öppna förskolan som höll föredrag om första hjälpen i min grupp som är inriktad på unga mammor upp till 23 år. Hon inledde det med att vi skulle säga till VÅRA OMOGNA VÄNNER att dom inte ska busringa 112, att våra pojkvänner inte ska busköra med bilarna och att de har ALLA namn på de som kör street race på gatorna och att alla olyckor som händer med barn är föräldrarnas ansvar. Alla mammor som var där kännde sig påhoppade och som att vi var oansvarliga o barnsliga bara för att vi var unga. Tror ni att hon hade sagt samma saker till en grupp med mammor i 30 års åldern? Skulle inte tro det! Man blir så arg när folk ser ner på oss. Vi är inte sämre än någon annan, vi behöver inte vara bättre än ngn annan heller. Vi är Mammor, vi gör allt och lite till för att våra barn ska ha det bra. Att vara mamma är inte ålder, absolut inte!!! Vi har lyxen att vara unga o alerta och förhoppningsvis leva länge med våra barn kanske barnbarn och tillochmed barnbarnsbarn. LYX tycker jag :D
Va sku åldern spel för roll? Huvudsaken att barnen får en kärleksfull och trygg uppväxt.
Barn behöver kärlek, närhet och trygghet, och det kan alla människor ge bara man bryr sig och har rätt inställning, vare sig man är ung eller gammal!
Ni är duktiga föräldrar med två söta flickor!
Bra skrivet! Håller med dig till hundra procent. Det är synd att det finns så mycket fördomar. Det blir lite lättare ju äldre barnen blir och speciellt då de inser att man har fått utbildning och jobb och fortfarande har kvar barnets pappa trots den unga åldern! Men int så kul att höra att det gick ju bra till slut… (behöver ju int fundera på vad det tänkte innan). Kämpa på! :)
Jag tycker att ni verkar göra ett otroligt bra jobb, och att ni har skapat en underbar och harmonisk familj!!
Måste fråga en sak… Hur har du försörjt dig under tiden innan du hade Joline? För mammapenningen kan du ju inte ha hur länge som helst, eller? Hur mycket pengar har du fått ut i månaden under åren du varit mamma? Kan inte ha varit mycket då du inte jobbat förut… Köper du saker och mat för dina egna pengar eller är det Daniel som betalar allt? Menar, du köper ju trots allt ganska många ”dyra” grejer som en ensamstående eller arbetslös aldrig hade haft råd med annars. Sen bor ni ju väldigt stort och fint med, hur mycket betalar ni i hyra egentligen?! Förstår inte hur ni har råd med allt bara. Ni har två barn, endast ena föräldern jobbar och ni bor i en stor fräsch lägenhet i Vasa, som inte är den billigaste staden att hyra lägenhet i… Bara undrar av ren nyfikenhet hur man får det hela att gå runt, barn är ju inte det billigaste att ha då man hela tiden är tvungen att köpa nya kläder osv.
JANINA SVARAR: Kan du berätta vilka många ”dyra” grejer du syftar på? Jag svarar inte på personliga frågor när den som frågar inte ens ger ut sitt namn eller e-post. Kan säga kort och gott: vi klarar oss själva och det vi köper har vi råd med.
Det är synd att det ska vara så. Håller helt med dig här! Har själv precis fyllt 19 och jag och min sambo har försökt få barn nu ett tag. Utan att folk har vetet om vår plan, har de sagt att jag förstör mitt liv om jag skaffar barn. Detta gör mig otroligt ledsen. Du är dock ett bra bevis på hur bra man faktiskt kan vara som yngre mamma. Åldern har ju inte alltid någon betydelse! Det handlar om vem man är, synd bara att inte fler förstod det..
Bra skrivet! Åldern är nog inte allt då det gäller om man är mogen att bli förälder eller ej. Ni verkar vara så underbara föräldrar båda två! En sak jag lite funderar över är om folk som ska förskräcka sig och beklaga sig över hur unga/gamla/klädda föräldrarna är (åtminstone om de gör det högt) alls tänker på hur det kan kännas för barnen, som ju ofta råkar vara med? Ett uppmärksamt barn snappar nog snabbt upp åsikter, tonfall och miner..
Är 22 år och födde min dotter i februari, idag på bussen frågade en annan mamma mig om det var mitt första barn svar ja, sen hur gammal jag var svarade 22. OJ sa hon och hennes kompis i kör, visste inte riktigt hur jag skulle ta det eller vad de menade. Att vara mamma är väl ingen ålder, det är något man är! Förstår inte varför så många har problem med det här, visst kunde jag haft en bättre inkomst innan, men vi klarar oss mer än väl! Jag gör allt för min dotter, allt för hon ska ha det så bra som möjligt. jag är en jävligt bra mamma som råkat vara 22 år!
Jag har ALDRIG ALDRIG ALDRIG tänkt att åldern har någon inverkan på hurudan mamma man är. Det är nog andra saker som jag ser på än åldern och jag tycker det är konstigt att folk har haft en sådan attityd mot dej o din familj.
Känner familjer som fått barn när föräldrarna varit över 30år och kan påstå att era barn har det bättre än deras!
AMEN!
Själv har jag alltid varit av åskiten att man skall ( läs jag skall) ha barn vid 20 snåret. Jag var 21 vid första barnet och 22 vis andra barnets födsel och jag anser mej verkligen inte som en ung mamma, som de i min mamma baby grupp tyckte med positivitet. Är man ung så orkar man bättre och så har man ett eget vuxet liv då man hoppeligen ännu är i gott fysiskt skick då barnen flyger ur boet. Som40- 50 år man ännu ung och kan göra mycket samt har man mer tid med framtida barnbarn osv… Inget illa med unga föräldrar men det finns ju undantag ( fast i de fallen tror jag inte åldern spelar roll utan personligheten hos föräldrarna). Tycker igen det är mera att oja sej över folk som föder efter 40…
ps! Jag ser upp till dig, fasst jag inte känner dig.Otroligt duktiga föräldrar är ni. Glömm inte det!!
Skulle inte ha kunnat säga det bättre!
Och en sak till, de som säger att man nu kommer få sitta hemma de närmsta 18 åren är förmodligen såna som själva gjort det. Såna som inte förstår att man kan ha ett liv MED barnen, du kan resa, du kan göra vas som helst bara du själv kan sätta gränsen liksom. Och vill man göra nåt på egen hand ja då har de flesta vänner och familj som bara är glada att få ta hand om ens små :) Att låta livet stanna för att man får barn är inte rättvist mot barnen, barnen förtjänat föräldrar som är lyckliga, har intressen och ett liv utanför familjen.
Alla kommer alltid tycka saker om sånt de inte borde bry sig om, en del i välmening en del inte. Det bästa man kan göra är nog att suga åt sig det positiva och ta åt sig den kritik som man tycker man förtjänar och resten låter man gå in i ena örat och ut i andra bara. Det viktiga är att DU vet att du är en bra mamma och det ska du inte låta någon ta ifrån dig :)
Det här är det bästa inlägget jag läst i NÅGON mammablogg på väldigt, väldigt länge! Håller med dig till punkt och pricka!
Varför skulle en 18årig mamma vara sämre än en mamma på 35? Helt bisarrt!
Tror du har helt rätt i vad du skriver! Jag fick barn när jag var 21, mitt i studierna, men när andra mammor gick tillbaka till sina jobb så fortsatte jag studera. Inte svårare än så! Det att folk tror att man sitter hemma i 18 år bara för att man fått barn ung tror ja handlar till en del om hur det var förr när inte dagvårdssystemet var lika utvecklad som idag. Och äldre mammor studerar ju också!
Sen är det ju nog som du säger, att om en ung och en gammal mamma beter sig lika dåligt, så får ofta den unga mamman mer skit för det. Men eg borde det ju vara tvärtom, att en äldre mamma borde ”veta bättre” just eftersom hon skall vara äldre, mognare och ha mer livserfarenhet osv..
Du skriver så otroligt fint och ärligt. Tack för ett super inlägg. I allmänhet är det alltid så med allting, att vi människor alltför ofta gillar att kritisera, döma och framför allt ge råd om grejer vi själva inte har en aning om. Jag är själv en av de där som alldeles för ofta kollar på unga föräldrar och tänker herre gud. Ett sånt här inlägg öppnar ögon.
Är precis av samma åsikt! De där blickarna man i emellanåt får av folk är inte precis det trevligaste. Men jag har lärt mig att helt ignorera dem och bara stirra tillbaka. Som ung mamma orkar man ju många gånger mycket mer. Så inte är man sämre mamma fast man får barn några år före än ”normalt”. Det här är en sak man skulle kunna diskutera fast hur länge, men man får helt enkelt bara acceptera det för det kommer troligen alltid att vara så här.
Håller med dig!