De blev tillsammans i unga år, fick fyra tjejer och gav alla namn som börjar på J, skiljdes när jag var 4 år, och blev tillsammans igen ungefär 6 år senare.
Det är inte bara gullegull och det har inte varit en dans på rosor, men det tänker jag inte gå in på.
Jag har fått min personlighet av pappa, och det tycker jag att alla vi fyra tjejer har fått mer eller mindre. Han var bestämd, envis, aningen aggressiv (inte på ett dåligt sätt, utan mer som kort stubin och inte rädd för att säga sin åsikt) och rolig. Jaa han var verkligen rolig, jag kan fortfarande höra hans härliga skratt, han hade ett skratt som smittade av sig. Han hade jätte härlig humor och var inte sen med att skämta.
Han kunde allt, han var som en vandrande instruktionsbok och jag kunde alltid lita på att han visste hur saker och ting fungerade. Han skruvade och målade bilar, byggde och målade båtar, jagade, lagade jätte god och varierande mat, och mycket mer. Listan blir verkligen lång.
Han var en man som inte kunde beskrivas, bara upplevas.
Min mamma då, det var hon som uppfostrade mig. Jag var ju så liten när de skiljdes, så jag minns inte hur det var när pappa fortfarande bodde hemma.
Min mamma kan allt hon med, hon har helt enkelt varit tvungen att lära sig, eftersom hon varit ensamstående förälder. Hon är också rolig, bestämd, men inte så värst sträng.
Hon har inte haft hårda regler och har låtit mig vara tonåring, och allt det som följer med.
Det är hon som har lärt mig det mesta av det jag kan idag, allt som har med hemmet att göra och lite till.
Det är henne jag har att tacka för att jag klarade av att flytta hemifrån när jag var 16, och sköta mitt eget hem, för hon har varit min förebild.
Det var en kort beskrivning av mina föräldrar, det finns mycket att säga men det är svårt att finna de rätta orden när det handlar om de två människorna som har stått en närmast från livets början.
Tack för svar! Jag är 15år. Och mina föräldrar säger alltid att dom har mest erfarenhet i livet. Dom brukar oftast låta mig göra som jag vill, men inte alltid, det är bara vissa tillfälle, och det är inte ofta. Önskar ibland att jag hade det som du när DU var i min ålder :P men aja, alla är vi olika
Det låter inte alls roligt! Jag vet inte vad jag ska ge för tips, jag har ju inte gjort något för att min mamma ska vara som hon är, hon bara är sån. Men många gånger när jag inte fått "tillåtelse" att göra något, så har jag oftast gjort det i alla fall. Det beror ju förstås på vad det handlar om, och hur gammal du är, men om du vill göra på ett visst sätt och det inte är dåligt för dig eller så, så tycker jag nog du kan lyssna mer på dig själv istället för att lyda dina föräldrar. Jag talar ju bara av egen erfarenhet nu, inte sa min mamma att jag skulle bli gravid som 16 åring, och hon skulle absolut inte ha rekommenderat det heller, men det blev ändå det bästa beslut jag någonsin gjort. Bara som exempel.
Föräldrar vet mycket, men de har absolut inte alltid rätt.
Jag ser upp till dig, mina föräldrar är ofta ganska tränga när det kommer till att flytta hemifrån tidigt, och att låta mig få "leva mitt egna liv"
Vad ska jag göra för att få dom att "chilla" lite eller hur man ska säga?.. help me