Jag väljer ögonblicket när Nicolina kom till världen.
Hela världen stannade när jag kände att hon kom ut, jag förstod inte att hon faktiskt var här nu, att jag hade fått en dotter och blivit mamma. Jag minns inte vad barnmorskorna sa, och jag minns inte vad det första jag sa var, allt var som en suddig dröm och då hade jag inte ens andats lustgas.
Det kändes precis som att jag drömde, jag hade så svårt att förstå att jag hade varit med om en riktig förlossning. Under hela tiden när jag hade gått hemma och kämpat med sammandragningarna, och under de 40 (evighets) minuterna som jag hade legat och krystat, så hade jag inte riktigt förstått vad jag faktiskt höll på med. Plötsligt fanns hon bara där, och jag minns inte ens om hon skrek, det och mycket mer har jag varit tvungen att fråga Daniel om i efterhand.
Även om jag var så klar i huvudet som jag bara kunde bli, så stod det ändå stilla.
Lycka var vad jag kände, en lycka som jag aldrig känt förut.
Samma dag som vi kom hem från BB, här var Nicolina ungefär 1½ dag gammal ♥
Så fint skrivet :)
SV. Taack vad snäll du är :)
Jag är inte heller ofta inne på msn, jag minns faktiskt inte sist jag loggade in.