Så roligt att jag fått en sånhär fråga just idag, jag tänkte nämligen på dethär på hemvägen när jag fört Nicolina till förskolan imorse. Den tiden känns väldigt avlägsen och suddig nu, som om det bara var en dröm. Vi var inte separerade många veckor innan vi hittade tillbaks, men tiden före kändes som ett evigt mörker.
Jag hade varit deprimerad i ungefär ett år innan jag kom fram till att jag behövde en paus. Jag hade bättre och sämre perioder, ibland kände jag mig som vanligt och ibland hade jag inte ens lust att leva. Det som orsakade min depression vet hittills bara mina närmaste vänner, och det var också orsaken till att vi flyttade isär.
Allt började med att Daniel blev beroende av ett datorspel. Visst låter det löjligt? Fånigt, onödigt, det tycker jag också. Men man måste komma ihåg att alla beroenden är väldigt lika. Vissa har större tendens att bli beroende av vissa saker och Daniel har alltid varit svag för just datorspel. Det var inte första gången han var beroende. Denhär gången började det någon månad före Joline föddes.
Han förstod inte själv hur mycket tid som gick åt datorn. Han satt där hela tiden, varje dag när han kom hem från jobbet krävde han två timmars ”egentid” och då satt han och spelade. När ”hans lag” hade en battle så var vi tvugna att ställa oss efter hans schema, vi kunde t.ex. inte åka iväg och handla just då och under de timmar som det höll på, för då skulle han sitta fastklistrad framför datorn med hörlurarna på. Han blev väldigt lättirriterad och disträ, och jag minns speciellt en gång när han satt och spelade och jag gick dit för att försöka prata med honom. Jag satte mig ner på mattan och sa rakt ut att ditt spelande har gjort mig deprimerad, jag tror jag skulle behöva prata med en psykolog. Jag vill inte ha det såhär, skulle du fria till mig nu så skulle jag säga nej. Han slet inte blicken från datorn, och allt han sa var ”Okej?”.
Dethär var på våren 2012. Jag kände mig ensam, osynlig och hade ingen att prata med, ingen som frågade hur min dag varit. Det var som att vi levde i två olika världar. Mot sommaren köpte han en smartphone och då kunde han spela via den, och jag hör ju nu hur dumt det låter men då var jag jätteglad över det för det betydde att han kunde vara ute med oss i lekparken när som helst. Vi behövde inte planera efter hans spelschema längre! Sommaren gick och jag började inse att det hade ingen betydelse ifall han var ute med oss eller hemma framför datorn, för han var ändå inte där. Jag började tvivla på hur mycket jag (och barnen) egentligen betydde för honom trots att han viftade bort såna tankar ibland, och under hösten började jag fantisera om att vara ensamstående.
I början av 2013 var det riktigt illa. Jag ville inte ens stiga upp på morgonen, skrek inombords efter hjälp. En dag låste jag in mig på toaletten med gråten i halsen, ringde till vårdcentralen och bad om en läkartid. ”Jag är deprimerad och vill få medicin, så fort som möjligt”. Jag fick tid redan samma kväll och svarade rätt på alla frågor på frågeformuläret. Jag led av depression och ångest.
Daniel började vakna upp och förstå hur hans spelande hade påverkat mig, och gjorde en helomvändning. Han blev som en helt ny man, som den snälla och omtänksamma Daniel jag kände. Jag försökte verkligen vara lycklig visa hur mycket jag uppskattade att han slutat (det var ju ändå ett beroende) men skadan var redan skedd, jag var så besviken och sårad och ville bara bort. Jag hade redan förberett mig mentalt på att klara mig på egen hand. Jag hade ju i princip levt som ensamstående rätt länge redan. Det var ett tungt beslut men jag visste att det var rätt att ta en paus, det visste vi båda två.
Den 1 mars flyttade jag och barnen från Nykarleby till en trea i Vasa. Vi förklarade för barnen att vi skulle prova på att bo på olika ställen ett tag, och de accepterade hela flytten och visade inte att de skulle varit missnöjda på något sätt. Daniel saknade förstås barnen, och vi hade redan kommit överens om att vi varje söndag skulle ha ”familjemiddag” och göra något roligt tillsammans. För barnens skull, och så att vi föräldrar skulle få chansen att hitta tillbaks.
Vi hann inte med några såna planer, för det tog inte mer än kanske två veckor innan vi inte ville säga hejdå på söndagskvällen och Daniel stannade några dagar längre. Han kom även mitt i veckan och överraskade oss en gång, och glädjen jag kände då gick inte att ta fel på. Visst fanns kärleken där fortfarande!
I slutet av april var vi trötta på att sakna varandra de dagar han inte var där så då flyttade vi tillbaks till Nykarleby. Jag behöll lägenheten någon månad till för säkerhetsskull. Jag är så glad att vi tog dendär pausen för under den tiden hann jag läka och inse vad jag ville, vad jag kände. När jag var ensam kunde jag inte bli tagen för givet, som jag kände största delen av året innan vi separerade. Och den känslan hade verkligen förstört all kärlek mellan oss, känner man sig osynlig kan man lika gärna va ensam. Jag behövde få va ensam för att bli stark igen, och det blev jag.
Så är det. Jag vet inte hur jag kortfattat skulle förklara varför vi flyttade isär/flyttade ihop igen, därför drog jag den långa versionen nu. Väldigt sorgligt när jag tänker på det såhär i efterhand, hur något så onödigt kan förstöra så mycket. Jag blir fortfarande irriterad när han spelar på telefonen, fastän han inte gör det alls lika mycket som då. Bara ljudet av spelet gör att jag vill kasta ut telefonen från balkongen. Om nån har rätt att vara trött på telefonknapprande så är det fan jag, haha.
Spelet kan verkligen ta 100% av koncentrations förmågan av dem.. Ibland brukar jag testa min kar genom att säga helt random saker åt honom medan han ¨gamear¨.. Ibland reagerar han inte ens fast man skojjar till det och säger könsord eller något annat helt absurt. Jag hoppas människor lär sig ta ut näsan ur skärmen i framtiden, annars kan nog detta bli ett väääldigt vanligt problem :/ Ps. Tack för det ärligaste och nyttigaste inlägget jag någonsin läst! Fick verkligen mig att tänka till lite!
Är så glad att det ordnade sej för er, och du var otroligt modig som tog tag i saken, och sedan ännu att våga berätta i bloggen! Ni verkar vara en lycklig familj nu, tror det är viktigt att ha många vänner som ni kan umgås tillsammans allihopa med för då inser man hur roligt det är att vara närvarande i nuet och inte i en spelvärld.
tack för detta och stor kram!
Blir tårögd när jag läser. Vet inte om det är för att jag e gravid och känslig just nu eller för att jag känner igen det där till en viss del. Att känna sig ensam trots att han bor med oss. Att han aldrig känns närvarande…
Jag är glad att ni fann tillbaka till varann.
Ååh, det kom faktiskt en tår när jag läste det här. Så tur att ni hittade tillbaks till varann! Jag minns när jag läste att ni skulle separera, hur ledsen jag faktiskt blev för er skull …
Önskar er all lycka! :)
Kram
Det är inte alls ett fånigt beroende, utan ett högaktuellt problem i många unga relationer idag (<30år). Underbart att han vaknade upp ur det, och modigt och starkt av dig att ta tag i saken! Du gjorde honom en tjänst :)
Riktigt starkt av dig att berätta om detta för oss.
Beundrar dig Verkligen! <3
Jag har följt din blogg sedan Nicolina hade kommit till världen. Men där ett tag hade jag fullt upp i livet att jag knappt hann leva själv, så jag avslutade att läsa bloggar. Så det här kapitlet i ditt liv har jag missat. Men nu att få läsa detta gör att jag bara känner att du är hur stark som helst. Och du har alltid varit någon slags idol för mig, men på vilket sätt kan jag inte säga. Jag ser upp till dig på något sätt. Och jag läser din blogg så fort jag har tid och kan.
Du är en riktigt stark själ och en idol för många fler ! :)
Kram,
emadeleinew
Hej,
Nej det är inte ”bara” att vara beroende av spel och det är inte löjligt att reagera hur du gjorde. Min sambo spenderar ungefär 8 timmar om dagen och bara spelar och 12 timmar MINST när han är ledig. Han är annars världens snällaste och finaste, men just när jag försöker prata med honom eller säga någon ting när han spelar blir han jävligt förbannad. Även om man förlorar en omgång i sin våldsspel kan han slänga sina hörlurar och ryta ”va fan glor du på?!”. Jag kan säga att jag HATAR den sidan av honom. Jag får ångest, börjar gråta och vill bara ropa att jag gör slut och flytta ut. Precis som i ditt fall går spelen före allt. Vi kan inte gå hälsa på mina föräldrar för han ”ska bara spela lite” och sen blir det för sent. Jag vill göra saker med honom, gå simma, laga mat, gå ut med hunden tillsammans, du vet alldagliga saker, men han tycker bara det är tråkigt. Jag påminner honom ofta vilken bra ungkarl han skulle vara och han håller med om att inte ha en brud i huset som klagar vore underbart.
Ni undrar säkert varför jag inte lämnar honom, men de inte så lätt att våga vara ensam om man är väldigt deprimerad.
Jag tycker du är så modig, att våga ta beslutet att pausa trots barn. Det är många som inte vågar det trots att de skulle behöva och hittar kanske aldrig sig själva och varandra igen. Du är en bra förebild för andra, inte minst dina flickor. Fint att det löste sig så bra för er! All lycka!
Bra att du orkar skriva om spelberoendet och konsekvenserna. Det är så vanligt och orsakar stor smärta och skada. Såg att Philip och Fredrik på Sveriges kanal 5 möter ett par där mannen är spelberoende. (Jag avskyr faktiskt oftast PoFs program så jag har ingen aning om hur deras senaste serie är) Kanske är intressant för er att se. Grattis till att ni hittade tillbaka till varann!
Ja ha alltid (sen ja började följa din blogg) tyckt att du har en jättesuperhäftig personlighet, du måste nog vara coolaste mamman i världen, och du är i mina ögon en riktit stark kvinna som klarar av typ vad som helst! de var bra att du tog kontakt och skaffade hjälp inom vården så fort som möjligt när du hade depression & ångest, vissa kan helt enkelt inte bli bra av något annat än mha. mediciner, tyvärr. hoppas du mår bättre idag, iallafall tycker jag att du genom bloggen utstrålar mycket mer energi och glädje än just då när du var ”i dåligt skick”. tack för en bra blogg, Janina :)
Tufft Janina och ett väldigt fint beslut att våga ge tid åt sej sälv och sitt läkande. Ingen kan döma och ingen skall beöva känna sej så! Fint att ni mår bättre!
Tack för att du skrev ett sånt här inlägg!
Mitt ex som jag bodde tillsammans med spelade också rätt mycket och det slutade faktiskt med att vi separerade. Nu har vi börjat ses igen och han spelar ingenting när jag är där och hälsar på. Framsteg kanske, eller så tyckte han inte om att vara med mig så han försvann i sin egna ”lilla värld” när han inte orkade :/ Vi får se vad som händer i framtiden för oss, tillsammans eller på eget håll.
Hej!
Jag har varit i en liknande situation.. Men vi hittade inte tillbaka till varandra igen.. De började 1 år före spelet ens hade börjat säljas.. Vi båda bodde fortfarande hemma då så vi sågs ju inte dagligen.. Men då skulle han och hans kompis sitta och planera hur dom skulle spela och vad dom skulle vara för sorts karaktärer osv.. Sen när spelet kom så spelade han efter skolan och på helgerna.. Oftast fick jag åka hem till honom och se på när han spelade om jag ville träffa honom.. Han installerade även spelet på min dator så att han skulle kunde spela när han var hemma hos mig..
Efter 1 år så valde vi att flytta ihop och då vart de lite lugnare eftersom att han jobbade och hade börjat träna och ett tag så var de faktiskt riktigt bra mellan oss.. Sen hände de som inte fick hända.. Hans spelkompis lyckades köpa lägenheten ovanför oss.. Vilket resulterade i att han ALLTID var där uppe och spelade.. Dag som natt.. Han åkte på jobb, kom hem och åt ( om ens de.. ibland åt han uppe hos grannen).. och sen spelade han hela kvällen och kom hem och sov några timmar.. Vi pratade knappt med varandra och han tyckte bara att jag var sur och grinig på honom.. han förstod inte alls att det var pga allt hans spelande.. Vi bodde ihop 2,5 år.. Han var även väldigt svartsjuk pga att han varit otrogen mot mig och trodde då att jag skulle ge tillbaks.. Så han tyckte inte om att jag for ut och festade eller umgicks med mina kompisar.. Dom hade så dåligt inflytande på mig enligt honom.. Och dum som jag var så gjorde jag ju allt för att göra honom nöjd.. Jag satt ensam hemma i lägenheten kväll efter kväll och hade tur om han hann komma hem innan jag hade lagt mig..
När jag väl insåg hur sjukt allt verkligen var och tog steget och gjorde slut så förstod han inte alls varför jag gjorde slut.. Det tog länge innan han insåg vad han hade gjort.. Och då slutade han spela helt.. Men de va försent.. Skadan var redan skedd och jag hade helt tappat hoppet..
Så jag har full förståelse till att du mådde dåligt.. För jag mådde inte heller bra.. Inte ett dugg.. Så fort jag ser eller hör någon prata om de spelet så känner jag hur jag börjar koka inombords.. Jag har sagt till honom att om han förstör sitt nuvarande förhållande på samma sätt genom att bara bry sig om spelet så kommer jag slå honom hårt!! För jag vill inte att nån ska vara med om samma svek som jag varit med om… Folk säger att otrohet är hemskt.. Men att vara tillsammans med någon som har ett så stort beroende är inte så jätte roligt de heller..
Man tror ju till sist att det är en själv som det är fel på.. Man granskar sig själv och hittar fel som egentligen inte finns bara för att försöka få något svar..
Ååååh, hede jäkla spelasi känder ja igen alltför bra :(
Så roligt med ett så långt och utförligt svar, modigt att dela med dig. Det känns som spelberoende bara blir vanligare och vanligare, vilket givetvis påverkar familj och socialt liv.
Vad bra att han tog sig själv i kragen. Hoppas du är lyckligare nu!
Modigt gjort av dej att berätta detta för oss bloggläsare!!
Skönt att du mår bra idag å att ni bor tillsammans :)
JANINA SVARAR: Tack! Jaa verkligen :)
Oj, vilken story! Ni gjorde verkligen rätt i att bo på skilda håll ett tag. Min pojkvän har också haft ett beroende en längre tid (inte spel, men som du säger, ett beroende är ett beroende) och det gick så långt att jag var på gränsen till att ta pick och pack och lämna. Han fick till slut ett ordentligt uppvaknande, något som tyvärr inte är självklart för alla som är fast i ett beroende. Han började reda upp sitt liv och allt han ställt till, och nu… Ja, nu är vi nog kärare än någonsin tror jag. :) Tänk vilken tur att allt ordnade sig för er också!
JANINA SVARAR: Det tycker jag också! Jag minns att jag ofta tänkte på uttrycket ”if it’s worth having, it’s worth fighting for” när det var som tuffast, och så är det ju :)