JANINAS

Nu sover lillan, det har hon visserligen gjort redan i snart en timme. 
Vi var ut på långpromenad hon och jag ikväll, vi gick runt sjukhuset och ner längs hamnen, sen på hemvägen var vi vid lekparken och grävde i sandlådan en halvtimme. 
När vi går runt sjukhuset (vi går där rätt så ofta), så kan jag inte låta bli att kolla upp mot förlossnings avdelningen, och fundera om någon ligger där och föder i samma ögonblick. Jag får alltid sån lust att gå upp och lyssna, men det får man väl inte. 
Jag (vi) har faktiskt en jäkligt stor längtan efter ett syskon åt Nicolina, men det blir inte av ännu på åtminstone 2½ år. Jag vill ha färdigt skolan innan nästa ploppar ut, så behöver jag inte fundera på att gå tillbaka till skolbänken efter nästa mammaledighet. Om vi skulle ha varit färdiga med skolan nu redan, så skulle vi nog inte vänta så mycket längre till. 

Från en sak till en helt annan :)
Daniel gjorde något gulligt idag, något som inte är en så stor grej egentligen, men tanken bakom det hela har stor betydelse.
Han var och handlade mjölk, när han kom hem gav han mig en godispåse och två chokladstänger, eftersom han skulle ut och festa ikväll igen (han var ute med sina klasskompisar på onsdag) och jag ännu en gång skulle stanna hemma. Han vet att jag inte tycker om att vara ensam hemma om kvällarna, och även om han inte är ute ofta så ville han göra detta för att visa omtanke och förståelse. Han ville ge mig något, istället för att bara lämna mig här hemma.
Nu menar jag inte att han känner sig tvungen att göra sånt, köpa saker åt mig och så, utan han gjorde det helt utan att jag sagt något. Jag blev smått chockad när han kom hem och packade upp godiset :)
En sån grej får en verkligen att älska sin partner lite mer, fastän man inte trodde det var möjligt ♥