Den senaste tiden har jag tänkt extra mycket på dethär med dagis, och den syn jag märkt att många har på vad som är bäst för barn. Som jag skrivit tidigare har Nicolina knappt varit på dagis hittills, hon var ett år hos dagmamma mellan 2010-2011 men sen dess har hon varit hemma tills förra året i april, då hon var strax 4,5 år. Hon har alltid varit social (lite väl social ibland), pratar med främlingar på butiken och befinner hon sig på en plats där det finns andra barn så börjar hon leka direkt oavsett språk och ålder, även om de andra barnen inte ens visar något intresse av henne. Hon är helt enkelt en sån som man tänker att kommer ha det lätt i livet när det gäller det sociala, tror inte det skulle påverka henne desto mer om vi t.ex. skulle flytta eller om hon blir tvungen att byta dagis/skola de närmaste åren. Hon anpassar sig snabbt efter omständigheterna.
Joline däremot är mer av en ensamvarg, det tar henne ett bra tag innan hon börjar leka på ett nytt ställe med främmande människor. Hon sitter gärna i min eller Daniels famn och iakttar de andra en stund innan hon vågar gå med i leken. När hon började på dagis samtidigt som Nicolina förra våren var hon bara två månader yngre än Nicolina var när hon började hos dagmamman, men för Joline gick det inte alls lika lätt. Hon kom faktiskt aldrig riktigt in i själva grejen med dagis, hon slutade efter en tid gråta när vi lämnade henne men istället stod hon 98% av morgnarna och tittade ner i golvet när vi sa hejdå. Satt alltid för sig själv eller med nån pedagog och lekte när man hämtade henne.
Hon har alltid ätit som en fågel, nästan aldrig ätit upp maten och alltid varit väldigt smal. Nu under hösten blev hon dessutom väldigt aggressiv, tappade humöret för småsaker och verkade allmänt sur och på dåligt humör. Båda barnen var ju på dagis fyra dagar i veckan under tiden jag var sjukskriven eftersom jag mådde för illa för att kunna ta hand om dem själv på dagarna.
Från och med januari blev jag sjukskriven igen och då sa jag även upp Joline’s dagvårdsplats och skar ner på Nicolinas dagar från fyra till två dagar i veckan. Nicolina trivs ju så bra bland andra barn och är i den ålder nu då hon har bästisar på dagis och hon skulle nog bli arg ifall jag tog bort henne helt därifrån. Så hon får gärna vara där två dagar sålänge det är det hon vill. Joline har som sagt aldrig visat intresse för dagis och är så liten ännu så hon har inget behov av dagis ännu på samma sätt som Nicolina, och dessutom vill jag hinna få och ge lite egentid åt henne innan babyn kommer.
Och vet ni vad? Nu i januari har hon börjat äta så himla bra, äter både större måltider och fler mål om dagen. Hon är glad i stort sett hela dagarna och bråkar inte längre när vi ska klä på henne. Sover längre på morgnarna, har mycket mer tålamod med saker och ting och så har hon dessutom slutat med blöjan dagtid. Hon är som en helt ny unge!
Jag tror absolut det kan ha att göra med att hon fått vara hemma hela månaden, för hon är en sån som tycks bli lätt stressad och gillar att bara ta det lugnt och leka. Jag var precis likadan när jag var liten och är det nog fortfarande.
Så med facit i hand kan jag konstatera att man inte ska lyssna på vad andra påstår är bäst för ens egna barn. Jag har alltid fått höra att barnen behöver dagis, de behöver stimulansen och kommer få det svårt att få nya kompisar ifall de stannar hemma för länge. Att de på något sätt skulle ta skada av att bara vara hemma med mamma, att de mår bäst av att få vara på dagis med andra barn. För mina barn bevisar ju det vara helt fel åt båda hållen. Nicolina, som är myyycket mer social än de flesta fastän hon varit hemma största delen av sitt liv hittills, och Joline som visar på alla möjliga sätt att hon mår bäst av att vara hemma än så länge.
Det är jättebra att dagis finns och jag tycker att de som trivs där ska få vara där så ofta de/föräldrarna vill, men ingen kan lura mig att alla barn mår bäst av att vara där. Enda rätta är att lära känna sitt eget barn och utgå från barnets personlighet och respons både genom kroppsspråk och beteende.
Jag har också mina barn hemma och trivs jättebra med det. Har inget behov av att ha dem på dagis. Vi träffar andra barn vid öppet dagis och liknande aktiviteter för barnfamiljer som ordnas hör i Vasa. Det är väl mestadels ekonomin som ställer om man har barnen på dagis eller inte skulle jag tro. Men vi klarade av att ha två barn trots att min man ännu studerade så klart att vi klarar oss på en lön nu. Och det är nog så skönt att inte behöva stressa iväg till dagis varje morgon!
HAR JOBBAT PÅ DAGIS 20ÅR DET ÄR HELT KLART ATT BARNEN HAR DET BÄST HEMMA FÅR SOVA TILLS DOM VAKNAR ÄTA I LUGN OCH RO M.M
Som mamma vet man själv vad som är bäst för sitt barn :) Jag har själv heller aldrig varit på dagis, men nog hos en dagmamma, vet inte hur gammal jag var då, men vad jag kommer ihåg skulle jag ha kunna vara kring 5-6 för ajg har små minnesbilder från den tiden. Och inte lider jag ett dugg av det heller.
Och så har jag jobbat som dagistant, och det är ju inte kul att se barn mellan 1-4 år vara på dagis ungefär 10 timmar om dagen, visst har de kanske en ledig dag i veckan men 10 timmar till dagen är ändå ganska länge för ett barn :/
Vad glädjande att läsa att ni ser till bägge barnens bästa. Att ni inte ”tvingar” hem Nicolina bara för att Joline inte ska gå på dagis. Barn är olika individer med olika behov och helt rätt att Joline stannar hemma när ni har den möjligheten och ni ser att hon mår så mkt bättre av det och att Nicolina som trivs och börjat skaffa sig vänner ska få den möjligheten att fortsätta. :)
Bra skrivet Janina! :)
Jag gick inte heller på dagis när jag var liten. Men istället fick jag börja skolan när jag endast var 5,5 år gammal heheh x)
Min lilla syster gick inte heller på dagis… Men den äldsta och yngsta gjorde och det är ingen skillnad på oss alla 4 förutom att jag e den som e mest blyg av oss. Men detta tillhör ju personligheten o har inget med om man gått på dagis el inte o göra, för är jag blyg så kan tyvärr ingen annan, än jag själv, ändra på det.
Så intressant att läsa om nån i Sverige som väljer att inte sätta sina barn på dagis så fort de får chansen. Det är ovanligt.
Själv är jag hemma med min snart tre åriga dotter, men det är mkt vanligare här borta än i Sverige. Det är DYRT med barnomsorg här.
Som blivande förskollärare (eller ja, dagis eller vad ni säger ;p) så håller jag med dig fullt ut.
Barn under 4 år leker inte ens med varandra, det må se ut som det men vad jag har sett så har dom inte ens det behovet! Och då talar jag för många barn. Barn mår allra bäst när de är med sina föräldrar, de får uppmärksamhet och kärlek på ett sådant vis vi inte kan ge dom. Har vi 20 st barn på 2-3 pedagoger så är det omöjligt att göra alla till lags. Däremot så tror jag att när de börjar inse att barn i samma åldrar faktiskt är roliga att leka med, då är det viktigt att stimulera det, så att Nicolina får gå tycker jag är toppen!
Varför skulle inte en förälder kunna lära sitt barn samma grejer som vi på förskolan gör? Ingenting är omöjligt. :) Du är en toppenmamma! Kram på dig :)
Alla är vi olika individer och kräver olika. Jag tycker de e fint att du tar dig tid att vara hemma med barnen. Dagis är positivt där barnen får öva på det sociala och leka med jämnåriga, men idag finns det även mycket parker och andra verksamheter samt vardagliga situationer som ger lika mycket. Och känner man att dagis påverkar negativt på barnet är det fint att man har möjlighet att ha dem hemma. Jag är själv inom barnträdgårdslärarbranchen och ser att det finns vissa barn som sku må så mycket bättre att få vara hemma. Tummen upp för att du SER hur dina barn mår och gör det bästa för dem :)
Tack Janina!
Jag har båda mina barn (snart 4 och snart 2) hemma.
Vi har provat två olika förskolor (till 4 åringen), men slutat på båda efter ca 2 veckor. Så vi har valt att ha barnen hemma och jag är hemmafru ;)
Det blir tajt med ekonomin men hey barnen går före! Annars är man ju en självisk morsa. Helt rätt att du valde att ha Joline hemma. Min grabb som provade på dagis blev också han helt förbytt! Men så fort vi slutat blev han sig själv igen. Och han är som Nikolina så otroligt social! Så det är verkligen inget negativt att ha barnen hemma. Jag får höra att jag ska ha barnen på dagis hela tiden. Men jag håller fast vid det jag tror! Du är typ den enda som delar samma tankar, you go girl :)
Joline är ju bara två år så inte är det väl ännu så bråttom med dagis! Själv började jag på dagis först då jag var fem, dock hade jag olika dagmammor före det. Jag var också väldigt blyg och rädd för nya människor då jag var liten och ibland kan jag nu i efterhand tycka att mina föräldrar kunde ha pushat mig lite mera, speciellt skulle mitt liv vara så otroligt mycket lättare om de tvingat mig gå i en finsk grupp så jag skulle ha kommit i kontakt med språket i tidig ålder. Men nåja gjort är gjort och det blev nog bra av mig i alla fall även om jag måste kämpa med det där arma språket i princip dagligen.. :)
Word!
Helt rätt! Alla är vi ju olika som individer, har olika behov och upplever saker på olika sätt :)
Jag tror att du gjort helt rätt! Jag skulle ha gjort precis samma sak
Hej Janina!
Fast jag varit dagis tant i snart 3 år, så jag håller med dig om detta. Att barnen ska va hemma med mamma så länge de är möjligt. De mår bäst av att få vara med mamma. När vissa hämtar barnen redan som 10 månader, de är jätte tungt för dem.
För om man har 12 andra så inte kan man ge den kärlek och värme som mamman kan ge. Så har gjort alldeles rätt. Lycka till! :)
Jag var hemma med mina barn i 10 år och fick utstå mycket skit från omgivningen, tom ett dödshot faktiskt… Jag fick höra att det var synd om mina barn, att jag var en parasit på samhället och en massa annat. Idag är mina killar 19 resp 20 år gamla och fullständigt normala. De tog (kors i taket) ingen skada alls av att umgås med någon av sina föräldrar på dagarna, istället för att vara på dagis. Man ska lyssna på sin egen känsla och göra det som är bäst för familjen. Man själv vet bäst!