Joline var så duktig på sjukhuset idag. Vi träffade som sagt en allergiläkare som frågade lite hur det har gått hittills, hur vi gjort med maten och så. Hon informerade oss om hur vi ska gå vidare och hur vi ska göra för att vänja kroppen vid mjölkprotein så att allergin förhoppningsvis växer bort om något år. Det handlade ju i princip om samma grej som vi gjort hittills, alltså att flera gånger i veckan utsätta henne för en liten mängd mjölk. Eftersom hon bara får utslag runt munnen och på de ställen på huden som kommit i kontakt med mjölk så är det lätt att se när det börjar vända och bli bättre.
Hon skulle också ta blodprov för att kolla en massa grejer. Kolla om hon har andra allergier, kolla blodkropparna, om hennes ”allerginivå” är hög eller låg o.s.v. Vi fick välja om vi ville gå till labbet redan efter besöket eller en annan dag, och vi tyckte att det var lika bra att få det undanstökat när vi ändå var där. Hon har bara tagit blodprov en gång förut och det var typ två år sen, så jag var lite orolig över hur det skulle gå. Hon överraskade oss båda och satt så lugnt och avslappnat i Daniels famn när hon blev pickad och kollade bara på när rören fylldes. Sen när det var klart tyckte hon det var lite roligt när det hade kommit blod på Daniels hand också, precis som om inget hade hänt.
När jag la på henne jackan frågade jag om det gjorde ont när hon blev pickad, men det tyckte hon inte. TROTS att vi inte gav någon bedövningssalva som barnen oftast får. Såå duktig!
Btw så var Joline lika gammal som Milou är nu, när hon var på sin första mjölkprovokation. Då såg vi ut såhär..
