Jag har fått många frågor ang. graviditeten och tiden efter, och idag fick jag en fråga av Melina, som undrar hur själva förlossningen var. Jag har skrivit en förlossningsberättelse någon dag efter att Nicolina föddes, men det är precis som de säger; man ser helt annorlunda på förlossningen efter en tid, och idag känner jag att jag kan berätta hela berättelsen annorlunda. Med mer eftertanke.
Så det är precis det jag ska göra nu, så får ni förhoppningsvis svar på alla frågor som har med min förlossning att göra. Jag berättar precis hur allt gick till, så får ni som är nyfikna, och ni som är gravida, veta precis hur det kan gå till.
(Det blev ett väääldigt långt inlägg, men ni väljer själva om ni orkar läsa.)
Det hade gått 11 dagar sen beräknad födelse (BF: 14 december), och bebisen gjorde inga tecken på att försöka ta sig ut.
Så det blev igångsättning. Den 23 december 2008, klockan 09:00, med Daniel vid min sida, la jag mig ner med benen i luften.
Läkaren kände först hur pass öppen jag var (2-3 cm), sen lossade han hinnsäcken från livmoderns nedre del, och det gjorde SÅ ont så det svartnade för ögonen.
När det var färdigt fick jag gå på wc och torka bort blodet, sen satte vi oss ner och läkaren berättade att det borde ta ungefär 48 h innan förlossningen sätter igång. Efter samtalet fick jag på svaga ben traska ut till bilen, och åka hem.
När jag kom hem satte jag mig vid datorn och slöade. Sammandragningarna började nästan genast men det var ännu inte smärtsamma, magen blev bara hård som en boll med oregelbundet mellanrum.
Dagen gick, vi tog det bara lugnt och till kvällen blev sammandragningarna mer regelbundna, men de gjorde ännu inte ont.
Jag sov gott hela natten, vaknade inte av några smärtor men genast nästa morgon började sammandragningarna igen, de var fortfarande regelbundna.
Det var julafton, så allt rullade på som vanligt. Den julen var det bara min mamma och yngsta storasyster som firade julafton tillsammans, men det gjorde inte mig något för jag kunde ändå bara tänka på vad som var på kommande.
Klockan 14:40 kom den första riktigt smärtsamma sammandragningen, de hade ökat i smärta ett litet tag, men jag minns så bra när just den sammandragningen kom. Jag satt vid köksbordet och kände att det gjorde för ont för att jag ens skulle kunna prata när jag fick en sammandragning.
Jag hanterade dessa smärtsamma vågor riktigt bra om jag får säga det själv. Vid varje sammandragning spände jag knytnävarna och koncentrerade mig på .. jaa ingenting egentligen. Jag bara höll ut!
Kvällen kom, någon julmat minns jag inte om jag åt men jag antar att jag nog gjorde det. När vi satt och kollade på Kalle Anka började det kännas riktigt jobbigt, men jag fortsatte att ignorera det faktum att det kunde vara dags för förlossning. Ungen hade ju hittills inte visat tecken på att röra på sig, så enligt mig skulle hon bo i magen föralltid!
Sen var det dags för paket. Klockan var ungefär 19 och jag hade haft smärtsamma, regelbundna sammandragningar sen klockan 15. Nu kom de med 4–5 minuters mellanrum. Jag kämpade mig genom alla paket, och försökte att inte visa hur ont jag hade. Jag har alltid varit en sån som inte vill visa att jag har ont, denna dag var inget undantag.
När paketen var öppnade var jag tvungen att lägga mig ner vid varje sammandragning, så i hopp om att mamma inte skulle se hur ont jag hade så la jag mig på sängen och klämde hårt om madrassen var tredje minut.
Till sist gav jag upp.
Jag ringde åt Daniel som var hemma och firade jul med sin familj (de bor ca. 400 m från oss), och sa att jag nu har riktigt ont och jag var flera gånger under samtalet tvungen att bli tyst när sammandragningarna kom. Daniel förstod inte riktigt vad det var frågan om när jag blev så tyst, men till sist brast jag ut i gråt och då förstod han genast och sa att vi skulle åka till sjukhuset.
Jag fick lite smått panik över hur fort jag skulle göra mig klar, så med absolut inget vett i skallen klädde jag av mig och hoppade i duschen. Man kan ju inte ha smutsigt hår redan innan allt har börjat tänkte jag! I duschen stod jag kanske 10 min, och under den tiden var jag tvungen att sätta mig ner på huk säkert 5 gånger.
Mamma blev orolig och undrade hur det gick för mig, det gjorde mig bara mer nervös och mer medveten om hur ont jag verkligen hade.
Jag klädde på mig och Daniel tog BB väskan som stod färdigpackad i mitt sovrum, så länge jag kämpade med att få på mig skorna sa jag något i stil med ”de kommer säkert skicka hem mig”, och OJ så jag har skrattat åt det nu i efterhand :)
Ut i snöstormen och iväg till sjukhuset som låg 40 minuter bort, det kändes som en evighet.
Vi kom till sjukhuset kring 21:00. Hela sjukhuset var så tomt och tyst, det var ju trots allt julafton.
Vi satt ensamma i vänterummet ungefär 10 minuter, sen fick vi komma in till ett rum där jag fick lägga mig ner och bli undersökt, och mäta CTG kurvan. Jag var öppen 7 cm, så jag fick genast byta om och så fick jag lägga mig ner i förlossningssalen. Allt kändes så overkligt, alla verktyg som låg framme, hela rummet var redo för en förlossning.
Barnmorskan var jätte snäll, och det gjorde faktiskt det hela mycket trevligare. Jag fick dropp som skulle skynda på sammandragningarna, och barnmorskan frågade om jag ville föda idag eller imorgon. Imorgon svarade jag kvickt, jag hade hela tiden varit orolig att föda på julafton, och som jag hade kämpat hemma för att inte behöva åka till sjukhuset för tidigt!! Nej jag knep igen och försökte ta det lugnt.
Vi blev lämnade ensamma och jag låg och vred på mig samtidigt som Daniel kollade på kurvan som visade hur pass starka sammandragningar jag hade. När jag kämpat mig igenom en riktigt jobbig en, så berättade Daniel att sammandragningen hade åkt upp till 100%, och bara en liten stund efter det kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha PCB bedövning, och det ville jag självklart.
Efter det kändes det lite lättare, men de ökade samtidigt på droppet så sammandragningarna skulle komma oftare (i den stunden trodde jag inte de kunde göra det) och snart började jag känna det omtalade trycket neråt, jag trodde seriöst jag skulle skita ner mig!
Jag berättade åt barnmorskan hur jag kände mig, hon kände hur öppen jag var – 10 cm, och då var det dags att börja krysta. Klockan var 23:40.
Till en början var det jätte svårt, jag visste inte hur jag skulle ligga, alla ställningar kändes så obekväma, och det gjorde så helvetes ont så jag var rädd för att krysta fullt ut.
Ett tag kändes allt så hopplöst och jag trodde jag skulle dö, samtidigt som jag trodde jag skulle spy, och jag försökte förklara för alla att jag inte klarar av det här! Visst klarar jag av det, svarade alla, och jag försökte fortsätta krysta även om jag emellanåt inte kände om jag hade en sammandragning eller inte.
Daniel stod bredvid hela tiden och stöttade mig. Han levde verkligen in i det hela :)
Efter 40 minuters krystande, kom hon äntligen ut. K
lockan var 00:23.
Det är nog en flicka, sa Daniel med tårar i ögonen, och kysste mig på pannan. Det kändes som att jag svävade på rosa moln, och då hade jag inte ens andats någon lustgas.
Jag sprack inte det minsta fastän hon kom ut liggandes på sidan, hennes huvud var svullet på ena sidan men förutom det var hon helt perfekt.
3340 g och 52 cm lång. Där låg jag med vår dotter under tröjan till klockan 04 på natten. Daniel satt bredvid och kollade på oss, jag var så trött så jag knappt orkade hålla upp ögonen. Ändå sov jag inte en blund den natten, jag var så lycklig och gick igenom hela händelsen om och om i huvudet. Vår bästa julafton någonsin ♥
Förlossningens längd var ca. 15 timmar, och även om jag trodde jag skulle dö av smärta så var de timmarna så fantastiskt underbara att jag skulle göra vad som helst för att få uppleva allt om och om igen.
Härligt att läsa!Ens egna förlossningar pluppar upp i skallen =) Underbara känslor!Dock är jag glad att alla mina förlossningar gått över på 3-4 h från att det startat tills barnen sett världen.Har ärligt inte orkat kämpa i 15 h.Duktigt!
Oj det var bra kämpat! :D
Jag han knappt tänka innan lillan ploppade ut :) hehe
roligt att läsa om andras förlossningar, det är något helt otroligt att vara med om!! :)
hur tog ni er till sjukhuset, Daniel var väl inte 18 då? vilken ställning födde du i sist o slutligen? vad hette barnmorskan?
där kom några frågor :)
Jag va med om samma som dej, när läkaren lossade på hinnsäcken. Å fyyy! för mej tog det sjukare än hela förlossningen! kanske man slipper undan det nästa gång :)
så fint och ärligt skrivet! du skriver så man blir helt förtrollad ibland.
Duktigt kämpat av alla tre :)