JANINAS

Först nu, efter 1 år med Nicolina, känner jag min psykiskt redo för en ny graviditet.
Missförstå mig inte nu, jag vill inte bli gravid nu, jag är fullständigt medveten om min ålder och jag vill inte ha fler barn ännu på några år. Det jag säger är att jag känner att mitt inre skulle klara av allt illamående, all oro, och all väntan, en gång till.
Kroppen blir mottaglig för ett nytt foster nästan genast efter förlossningen, men för psyket tar det lite längre.

När Nicolina var riktigt liten hade jag mardrömmar om att jag var gravid igen, det var något som jag inte skulle klarat av. Smärtan under förlossningen var alltför tydlig då för att jag ens ville fundera på ett syskon.
Nu har jag som sagt börjat känna mig redo igen, babylängtan kom samtidigt och nu ser jag fram emot nästa graviditet.
Jag låg och fantiserade om framtiden igår när jag skulle sova, det var då tanken slog mig hårdare än någonsin:
Tänk om jag inte kan bli gravid igen?

Om man en gång blivit gravid och har ett barn redan, så tar man för givet att man kan bli gravid igen.
Men det är inte alls säkert, ingenting är säkert, och det skrämmer mig. 

”Man talar om barnlöshet då ett par har försökt skaffa barn i ett års tid utan att lyckas. Barnlösheten kan vara primär, vilket betyder att personen inte har varit gravid tidigare, eller sekundär, vilket betyder att personen tidigare har varit gravid men trots detta inte blir gravid på nytt.”

Självklart är jag så oerhört tacksam över att en gång varit gravid och fått genomgå en hel graviditet, vilket resulterade i en frisk bebis, men tänk om jag aldrig får göra det igen?
Det är en sån fantastisk tid. Allt från det positiva beskedet, till barnets ankomst, och för att inte glömma tiden efteråt!

Att inte kunna få barn, inte ens en gång, kan jag föreställa mig är hemskt.
Att ha ett barn, och veta precis hur underbart allt är, och inte kunna göra allt igen, kan jag föreställa mig är precis lika hemskt.

Första graviditeten handlar egentligen bara om att bli mamma eller pappa, att få ett barn.
När barnet kommer tror jag vi alla är lika tagna, man kan inte förbereda sig hur mycket man än läser och ”övar”.
Varje stadie i graviditeten är spännande. Första spykänslan, första humörsvängningarna, första sparken, första ultraljud.
Sen när bebisen ÄNTLIGEN kommer är man livrädd att göra något fel, man är osäker och man vet inte hur man ska klara sig på sammanlagt 3 timmars sömn per natt. 
Tiden går lika fort som alla säger. Man lär sig fort hur allt ska göras, om barnet är ett kolikbarn eller en sömntuta, hur man ska göra för att hemmasysslorna ska passa mamma och barn lika bra.

Andra graviditeten (jag skriver som jag tror att det är) handlar om att få ett syskon till den första. 
Man vet hur allt går till och man känner skillnaden på vanligt och –graviditetsillamående redan från början. Man längtar att se sin förstfödding agera stolt storebror/syster, och de första ”jag vill leka med dig” tecknen från minstingen.
De långa nätterna är man van vid redan och blöjbytena tar bara hälften så länge som de gjorde första gången. 
Jag kan tänka mig att allt flyter på mycket smidigare den andra gången.

Men tänk om man bara får en chans, och man redan har använt den utan att veta det?
Jag är medveten om vilken tur jag har som har fått vara gravid, det finns många där ute som inte får bli det, inte ens en gång.
Jag är bara SÅ rädd att jag är en av dem som bara kan bli gravid en gång, för i mitt huvud var min första graviditet bara en dröm. Det känns helt overkligt att jag en gång varit gravid.
Om det var p.g.a. allt hemskt illamående som gjorde att jag inte njöt så mycket som jag borde gjort och mest längtade efter att få allt överstökat, eller om det känns så för alla, vet jag inte.

Men jag vet att jag kommer bli förkrossad ifall vi inte kan ge ett syskon åt Nicolina.