Jag är lite sorgsen idag. Det kan faktiskt bli väldigt jobbigt, men jag vill inte prata om det så ofta som jag tänker på det. Jag vill inte att någon ska säga att det är mitt eget fel, för det är det inte, det är väldigt komplicerat. Man får ju inga nya kompisar när man bara är hemma, och mammagrupper skulle jag inte kunna gå till varje gång som de hålls, eftersom Daniel tar bilen till jobbet och jobbar tre skift. Och vi vet väl alla hur det blir med hon som kommer när hon kan. Det är helt enkelt inte värt energin när det ändå slutar med några bekanta som man hälsar på i butiken.
Jag vill kunna bjuda hit någon. Någon som är intresserad av att lyssna på mitt skitprat och någon som vill ha tjejkvällar. Någon jag efter ett tag kan slappna av med och ringa till när jag känner för det. Jag saknar en orsak att sminka mig och färga utväxten, att kunna fråga ifall Daniel kan ta hand om barnen eftersom jag ska in till stan på en fika, att skratta åt saker någon (annan än Daniel) berättar, att någon påpekar att jag har en ny tröja och undrar var jag köpt den.
Sen säger mitt andra jag att jag låter patetisk, och att jag inte borde skriva sån här desperat skit här, för det ser ut som att jag bara ber om allt det där. Men det gör jag inte, det är bara såhär jag känner idag.
Jag är bara så grå och osminkad hela tiden, och det känns inte alltid bra.
Jag hittade din blogg bara för några dagar sedan, och har redan fastnat! Du är så stark! Men någonstans kommer väggen emot, som alltid. Jag själv är från Jakobstad, men kommer spendera en hel del tid i Vasa under sommaren, så det kanske inte skulle sitta helt fel men en kaffe på stan och kolla på lite kläder :) Mailen finns.
Hej nu har jag suttit och läst igenom din blogg enda hit och du är den enda mamma bloggen jag faktiskt orkat ta mig min tid att läsa. Jag avgudar livet du lever tillsammans med dina söta barn och längtar mer än någonsin efter mitt egna. Vet dock inte var du bor (?) men bor du kring stockholm så skulle jag gärna ses. För råd och annat skit snack. Känner igen mig i hur du känner dig då jag är väldigt beroende av mina vänner och känt mig väldigt sviken och ensam sedan jag blev gravid…
Få farao vad jag håller med!!!
Känner me också ensam o lite utlämnad emellanåt, fick reda på en ganska stor nyhet för en vecka sedan vilket jag haft svårt att prat me folk om fö e känns som ingen fattar fö de int gått igenom de själva. Jag brukar lägg me i soffan o läs en bra bok men nu böri böckren ta slut ;P e sku va kul att träffas även om jag antar vi e ganska olik men man veit alldri. O slut tänk på att du sku si grå o tråki ut, du e helt underbar som du är!
Känner preciis samma sak. Jag är ju dessutom inte i Sverige, så det känns ännu svårare att hitta någon precis som du beskriver. Som man bara kan ringa eller träffa när man har lust!
Åh, jag e säker på att du kommer finna någon när du minst anar det. Hoppas att jag också gör det :P
Jag vet precis hur du känner, fina du. Jag har aldrig haft någon riktig vän egentligen, jag umgås mest med min pojkvän vilket jag självklart är oerhört tacksam för, å andra sidan behövs vänner också. Jag vet liksom inte hur man skaffar sig vänner. MEN man är aldrig ensam, man har egentligen väldigt många men jag förstår din känsla. Jag vill också ha någon att ringa och snacka skit med! Vi får börja brevväxla, hihi.
Kramar
Känner verkligen igen mig där, känns som att allt går runt i samma gamla spår.
Men, ja, du har visserligen många nu som sagt att de vill träffas, men du kan gärna ta kontakt om du vill (du borde ju se min email), bor i Vasa och gör inget annat på dagarna än jobbar (oftast in i veckorna och för det mesta på kvällarna). Känns som att jag drivs till vansinne ibland när jag oftast sitter ensam så vi kunde, om du ville, kanske ta en kaffe eller något (vad du vill) och se hur det går, kanske vi skulle komma jättebra överens? Har visserligen inga barn själv men två syskon på 5 och 6 år så skulle gärna hitta på något med dig och barnen också någon gång om du ville det.
Äääh, är jättedålig på att skriva någonsorts bra "presentation" om mig själv men hur som helst, du verkar som en superfin människa och vi verkar ju båda sakna en "tjejkompis" att lita på i vått och torrt, ha kul med och så, så vi kunde ju ge det ett försök? Maila om du vill :)
Jag förstår precis hur du känner dig (har haft likadant tills jag flyttade) Tråkigt att jag inte bor i Finland, annars hade jag lätt träffats! Du verkar vara en så härlig person :D Och dina barn verkar underbara. Hoppas det bara är en "svacka" och att det snart känns bättre. :) Kram <3
Nästa gång jag ser er ute ska jag stanna och prata en stund! :) Lovar att du kommer få nya fina vänner
Samma sak här. Jag har inga barn men när jag blev tillsammans med min sambo vid femtonsårsålder ( fyller 20 i år) så försvann dom flesta kompisarna, sen när jag började i yrkesskolan till elmontör och alla andra började i gymnasiet försvann några till. Sen när vi flyttade ihop fanns det ungefär en kvar. Visst finns det dom som man kan prata med ibland, men ingen som man vekligen kan "prata" med. Så I know the feeling, vissa dagar känner man sig nästan lite sinnesjuk, haha.
Skulle iallafall gärna träffa dig om du tycker att du vill lära känna lite nytt folk nångång, du låter som en jättetrevlig person :)
Hejsan. Jag tycker de sku vara superkul att träffas, å dessutom tror jag att våra ungar skulle komma riktit bra överens. :)
Hej! jag känner verkligen igen mej! Har en flicka på snart 2 år! jag skulle jätte gärna träffa dej nån gång du värkar super underbar människa :)
Jag ska komma fram och säga hej när jag ser dej! Jag har kört förbi nån gång när du varit ute med Nicolina – men nästa gång stannar jag och pratar med dej. Du är en fin person och den som har dej som vän kan skatta sig lycklig. :o) Jag är inte säker på att du vet vem jag är till utseendet…?
Hej! jag väntar mitt förta barn som väntas komma ut i slutet på april! å jag längtar något fruktansvärt!enda sen mina kompisar fick veta att jag var gravid så har dom slutat att höra av sig,eftersom att "vi är ju inte i samma situation som er å då kan vi inte umgås". jag sitter mest hemma på dagarna å väntar på att gubben min ska komma hem från jobbet. jag har ingen att umgås med här å det blir fruktansvärt lång tid. jag skulle bli så glad om jag hittade nån som man kunde tala med om allt mellan himmel å jord och som man kunde prata om barn med. Brukar åka till vasa ganska ofta för att gå omkring å kolla runt i affärer men hur kul är det att gå runt ensam? .. skulle va kul å ha en vän som du! jag beundrar dig!
Hej! Har inte kommenterat tidigare men nu är väl en kommentar på sin plats :) Jag bor också i Vasa, har två tjejer som är i samma åldrar som dina. Även fast jag har kompisar (som också har barn) och är några år äldre än dig så är jag också ensam med barnen en stor del av tiden. Just för att med två barn orkar man inte flänga runt lika mycket som med bara ett barn; sov- och mattider passar inte alltid med öppna dagisets tider osv. Vi är istället mycket ute i parker och så och där brukar jag ta till vara den sociala stimulans man kan få genom att prata med någon annan som är där. Kanske ni hänger med och skurra i pulkbacken nån dag elr nåt? Förstår hur du känner. När jag fick första barnet var jag 22 (snart 23) och ingen av mina vänner hade barn. Var rädd för att bli ensam, men jag tog mig i kragen och sökte mig till mammagrupper o öppna dagiset och har fått många nya, fina vänner tack vare det! Vissa vänner har blivit nära vänner och det tackar jag barnen för. Det blir som man gör det. Kämpa på!
Jag bor i Vasa :) haha. Har sett dig några gången med Nicolina och en gång hela er familj, ni är så söta!! Men jag är kanske lite ung för att umgås med dig, 17 år, det är inte en så stor skillnad, men du verkar så mycket mognare, med 2 barn, eget hem, pojkvän, å ja allt. Men ja, mina kompisrelationer är inte de bästa just nu heller :( Så jag känner igen mig LITE kanske.. :)
Okej, då har jag nog bara missuppfattat dig! Förlåt om du tog kommentaren som negativ, det var absolut inte meningen. Vi sitter i samma båt om man säger så, jag har inte en enda vän kvar från tonåren och att skaffa nya mamma-vänner är verkligen jättesvårt. Men du har ju iallafall hon i Oravais, Hanna? Eller vad hon nu heter :)
Anonym: Det var ju synd att du tycker det, för så är det verkligen inte. Jag tror nog inte att någon vill vara ensam, och jag hoppas jag inte gått miste om fler bekantskaper i parken de gånger jag känt mig nere eller varit trött och inte orkat prata utan bara velat sitta och stirra medan Nicolina leker, haha! För så är det ganska ofta.
Jag påstod inte det, jag sa att det verkar så..
Anonym: Hur kan du påstå att jag inte vill ha nya kompisar? Den gången du träffade oss i en lekpark kanske jag var jättetrött eller annars hade en dålig dag. Jag har svårt att börja prata när någon helt okänd börjar prata med mig, det är säkert en av orsakerna varför jag har så få vänner, men det är väldigt svårt att ändra på en sån egenskap.
Alla borde få komma hemifrån och prata bullshit en stund på café, eller träffa andra mammor och prata sånt som bara en mamma förstår. Jag har verkligen märkt att de e superviktigt.
Synd bara att vasa nu e 100 km härifrån, annars sku vi ha kuna fixa playdates då vi ändå har "känt" varandra genom bloggarna en god tid. :)
Känner verkligen igen mig! Enda nackdelen jag kan komma på med att skaffa barn ung är just att jag har tappat kontakten med alla mina vänner, just nmu umgås jag bara med andra mammor då och då men jag saknar verkligen den där riktigt nära vännen man bara kan vara sig själv med!
Ensamheten du beskriver känner jag igen, den är tung emellanåt. Men du verkar inte heller vilja ha nya kompisar? Du skrev samma sak för nåt år sen och då var det många i kommentarsfältet som ville träffas men då verkade du mitt i allt jättekräsen och inte fick du väl nån ny bekantskap då heller? Jag försökte också småprata lite med dig och Nicolina i en lekpark för ett tag sen men du svarade bara så kort som möjligt så man fick en bild av att du helst ville vara ensam.
Jag har det precis likadant!
Jag är 20 år och mamma till en liten kille på 9 månader och känner igen mig i det du skriver allt för väl! Mina vänner tyckte det var roligt med en bebis i någon månad men sen kändes det som om vi bara blev jobbiga att umgås med. Även min sons gudmor som ställt upp i alla lägen under dem senaste åren tyckte tydligen inte att vi var värda att lägga mer tid på nu. Är ledsen vissa dagar, men mest arg! För att jag ansett mig ha fina vänner som jag var säker på skulle ställa upp även om jag inte kan ses på samma sätt som innan alla gånger. Mammagruppen känns stel och konstig och jag vill också bara ha en VÄN. Tack för att du skrev om dethär som de är så "fult" att känna enligt många… Synd att det är ett så vanligt problem! Och skönt att jag fick gnälla av mig lite! Haha
Vet precis hur du känner. Jag känner faktiskt exakt likadant, mest hela tiden. Jag flyttade från hela min familj, från alla mina vänner – till min (nu) make. Flyttade alltså från underbara Stockholm till Roskilde. Här har jag inga vänner, ingen jag kan träffa när jag vill, ingen att prata med. Jag går till en mammagrupp, men det är ju ändå så att ingen tar kontakt på fritiden.. Blir väldigt ensamt. Även om jag älskar mitt barn så är det skönt att prata något annat än bebis ibland. Saknar mina vänner, och min familj något otroligt. Nu har jag bott här i över ett år, kan prata språket – men inga vänner ännu. Hoppas att det kommer snart för oss båda.
Vet du janina! Troligtvis kommer jag och min dotter åka till vaasa, eller en bit utanför (vähäkyrö) över påsken, har du möjlighet att ses då? Vore sååå coolt. Du är inte ensam i det du skriver! Kramar
Du är verkligen inte ensam! Känner såå igen mig..
Hej hej! vilken fin blogg du har och vilka charmtroll till barn =)
Jag är 25 år och mamma till Noah 6år och Leiah 4 år. Jag kan fortfarande ha sånna här "dåliga" dagar även fast jag inte längre är mammaledig, då jag bara stirrar på mig själv i spegeln och tänker….Vem tusan är du? Och mer av dom dagarna lär jag ju känna av då jag nu är gravid och vi väntar vårat 3:e barn.
Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag var 18 år då Iris föddes och alla vänner från skoltiden packade ihop och började ett nytt liv i sina studiestäder. Vi träffas oftast då de kommer hem på lov eller liknande och det är väldigt roligt men vi är ju inte på samma ställe längre. Och det blir ju bara ett par gånger i året.
Det är svårt att hitta vänner numera tycker jag, man blir fast i vardagen och till sist är man ju hemskt ensam även om man har sin fina familj. Vi flyttar till Vasa nu till våren och vår Iris är ju bara ett par månader äldre än Nicolina , så då kunde vi ju träffas :) Jag känner ju dig lite genom bloggen iallafall och vi har en del gemensamt ändå, unga tvåbarnsmammor som vi är. det kanske vore något…
Det sitter nog i kvinnans natur att vilja piffa upp sig nu som då :) jag känner också igen mig i det du skriver. Så fast jag många gånger går ut osminkad så kan man nån dag lägga på lite extra ögonskugga och lägga färg på läpparna bara för att man känner för det :D
Man ska göra såna grejer som får en att må bra :) alla förtjänar det!
Bekanta känslor! Härligt att du vågar skriva så ärligt! Det är starkt! <3
Vasabo som inte skulle ha någonting emot att vara din vän :)
det är ju nog int dehär du e ute efter, men tur som du har e du ju sjukt söt ääääven fast du inte fixat o lagat dej! :) cheer up girl! du verkar som en trevlig prick, garanterat hänger "ensamheten" inte på personligheten!
Hej! måste bara säga att du har en super härlig blogg och familj, har följt med sedan din första blogg :D
kan verkligen känna igen mej själv i det du skriver, vi kunde ju ta en tekopp eller något nångång tisammans ;)
Känner igen mig helt. Jag går runt med pyjamas och smutsigt hår dagarna i enda. Sambon jobbar 3-skift, jag sitter hemma med en kolikunge och en katt som bara jävlas. Konstigt nog tycktes alla lämna mig när jag blev gravid, ungefär som att jag skulle ha någon livsfarlig, smittsam sjukdom.
Ja föstår de. Sådee känder jag å ibland. Känns som at man har alldeilis för få nära vänner, mest bara en massa bekanta som man no it deilar na speciellt me. Tråor mest e beråor på att vi heilt enkält je i in annan situatiåon enn ader jämnåriga ettsom vi je mammor, så he e klart e vaar svåran ti underhald vänskapin tå man har it båån (två i tett fall) som je prio eitt. Allti. E je jo vi mammor som sko måst tag ås i nackskarvin å byr omgaas me varader. På vår å båånins villkor :)
Jag har känt mig precis likadan så många gånger. När jag fick barn så tappade jag kontakten med i princip alla mina vänner som inte har barn, vi är inte på samma nivå längre och har inget att prata om. För face it det ända man har att prata om när man är mammaledig är barnen, och det är inte så roligt för nån som inte har barn att höra om. Jag har visserligen träffat många nya människor just genom barnen. Från föräldragruppen vi gick i när jag var gravida med Bella, två grannar med barn och en gammal bekant som jag inte umgåtts med på år men som nu fått barn och nu har vi plötsligt massor gemensamt. Finns där ingen öppen förskola eller sådana möjligheter där ni bor? Kan ju vara ett bra ställe att möta andra mammor på :) Och du har ju Hanna, kan ni inte ses oftare? Hon har ju dessutom barn och då blir det ju roligt för barnen också :)
Säger som Emma, synd att du inte bor närmre :) Hoppas du hittar någon att dela skvaller med och fika med på stan. Lycka till, Kram!
Jag känner också igen mig, är hemma med lillen på 4 mån och har 2 äldre barn också. Mammagrupper finns som jag är med i men detta med att kunnas åka in till stan (Vasa) o fika eller gå och shoppa tillsammans har jag saknat. Har alltid tänkt att det är för att jag inte har nån syster som många av mina kompisar har och är nära. Hoppas det känns bättre än ny dag!
Även om jag int själv har nå barn så kan jag tänka mig hur du känner dej. Men om du får riktigt leidon nain dag, släng iväg ett mail åt mej eller nå. Ja e arbetslös o har oftast ingenting att gör på dagarna :)
Du är långt ifrån ensam om att känna så, alla har såna dagar/perioder ibland. Kram!
Jag känner igen mig! Har bott där jag bor nu i ca två år. Det tog ett bra tag att lära känna människorna här, men nu har jag hittat ett par nära vänner som jag precis kunnat slappna av med, som jag kan ringa när jag känner för det och bara snacka skit med. Det är synd att du inte bor närmare, för då kunde jag blivit den där vännen du saknar, för jag behöver någon mera! :)
Känner precis likadant skall du veta. Så tråkigt att inte ha någon att prata med. Älskar att vara hemma med min dotter men det blir så ensamt här hemma när pojkvännen jobbar.
Har haft precis samma problem minus pojkvän och barn, dvs. varit HELT ensam. Och det mkt länge. Så det kan nog bli värre… Meen alla har vi olika problem och jag kan nog förstå dina känslor. Fast en liten grej – nog kan du ju fråga barnvakt och gå själv till stan också, man måste ju inte alltid vara två :)
Oj vad skönt att du vågar skriva ut det här! Jag känner igen mig väldigt bra i din situation. Jag är dock inte mammaledig och har inga barn. Men största delen av mina vänner från barndomen och skolan bor i någon annan stad/land än mig. Jag flyttade till H:fors för att studera för 5 år sedan och visst träffade jag många nya vänner under studietiden, men de bor nu också långt i från så vi har till stor del tappat kontakten. Nu umgås jag mest med min sambo och med min syster, men det känns ganska ensamt många gånger. Visst träffar jag mina arbetskompisar varje dag, men det är ju inte samma sak det heller.
Dina känslor är verkligen inte patetiska! Människan är ju en social varelse. Det är ju svårt att veta hur man ska lösa den onda cirkeln, men kanske du kan få kontakt med andra mammor i samma situation här via bloggen och skapa en egen mamma grupp… Om jag inte bodde så långt borta skulle jag gärna lära känna dig! :)
Här är en till som känner igen sig i det du skriver. Här försvann största delen av vännerna efter högstadiet eftersom alla började i gymnasium och det gjorde inte jag. Visst fick man nya vänner men inga som man åker till bara för att prata av sig utan det var mer klasskompisar. Jag har fått det liv jag ville ha enda sen jag träffade min sambo och vi förlovade oss och ska nu inom februari månad få vår lilla bebis :) Jag är överlycklig för jag har fått allt som jag ville ha när jag träffade sambon men det skulle ju ändå va roligt att få ha lite bättre kläder på sig och fixa håret en dag och gå på café med någon ibland. Enda gången man har anledning att sätta lite bättre kläder på och fixa håret iaf lite är när någon i fyller år i min eller sambons familj och det är ändå ingen som bryr sig eftersom alla har sett varandra i mjukisbyxor och en slapp tröja. Så patetiskt är det nog inte det som du skriver.
Du är inte ensam. Det där med mammagrupper eller parker känner jag igen mig själv i. Jag har en massa vänner jag kunde träffa då jag var hemma med Ellen men då bodde vi ännu i centrum av Helsingfors. Nu har vi flyttat till Esbo och bussarna hit går sällan och tar länge så jag tror det kommer att bli jätte jobbigt då Bubblan anländer och jag blir lämnad ensam här hemma. Alla mina bekanta säger bara att "gå till parken så hittar du vänner". Jag är INTE en parkmamma och tycker inte om att tränga mig på en massa mammagrupper och försöka socialicera mig hela tiden. Jag vill ju träffa mina egna existerande vänner!! Synd att vi bor på så skilda ställen i Finland, annors skulle vi ju ha kunnat träffas. Kämpa på och jag tycker det är helt normalt att känna så och bra att du skriver om det.
Kram
Skulle lika gärna kunna varit jag som skrivit det här inlägget. Jag har inga barn (än) men känner igen mig precis i det du skriver. Har haft svårt med tjejkompisar sen jag blev riktigt sviken av vad jag trodde ´var min bästa vännina. Tycker du är helt fantastisk som kämpar på med vardagen och dina underbart fina döttrar!!
KRAM
Synd att det är så långt till Finland , jag skulle gärna hänga med dig :D.
Synd att jag bor i Åbo, sku annors jätte gärna komma på kaffe eller nåt nån gång :) Du värkar va en härlig tjej som man inte skulle tacka nej till att bli vän med :)
Känner likadant. Har bara en vän här där jag bor och vi hinner nästan aldrig träffas längre eftersom hon arbetar hela dagarna och är med sin kille sen och jag sitter hemma med Leo och min katt. Min mamma bor 5 mil härifrån och min pappa 10. Frågade t.om. på Bvc om det inte finns andra mammor som kanske vill ha någon att fika med..hehe :P
Det finns nog många som skulle vilja vara vän med dig :)
Du är inte patetisk. Jag känner igen mig väldigt mkt i det du skriver…
I hear you girl och förstår precis vad du menar!
Kram Helena
Ååå vad jag känner igen mig! Har visserligen inga barn, men har inte haft ett eget hem på snart ett år. Jag och min kille har växlat mellan att bo hos mina föräldrar och hans, vi har inte lyckats få tag på varken jobb eller lägenhet. Förhoppningsvis får vi en lägenhet nu, det är bara vi och en till som är intresserade av den.
Det går inte att bjuda hem kompisar när man bor hos föräldrar om man inte är under 18 tycker jag. Det är för trångt nu och mina föräldrar bor alldeles för långt från mina kompisar för att jag ska kunna hälsa på dom utan jag måste vara hos mina svärföräldrar och då kan jag inte bjuda hem några vänner.
Mina närmaste vänner bor minst 4-5 mil bort så det är inte så bara att åka dit när man inte har pengar. Och det känns dumt att fråga om vi kan vara hos dom jämt. Så jag vet precis hur du har det. Ibland kan det går nån månad innan jag träffar en kompis. Men nu blir det snart bättre, bara vi får lägenheten.
Det kommer ordna sig för dig med. Snart ordnar det sig så du kan umgås med dina vänner, skaffa nya vänner och ta upp kontakten med gamla vänner!
Kram!
Jag har bara varit hemma i ca 3 månader och känner rätt ofta likadant. Speciellt de gånger min sambo har sina killkompisar här (vilket ofta är flera gånger i veckan). Visst har jag vänner och arbetskompisar, men vi umgås tyvärr rätt sällan.. Idag tog jag på mig jeans och fixade håret sådär bara för att. Då känns de lite bättre :) Fast på samma gång rätt meningslöst.
Det låter verkligen inte patetiskt! Du har också rätt att känna så, verkligen! Men tänk på allt du har istället; två underbara barn som du älskar och som älskar dig och en kille som du älskar. Jag lovar dig att om du fokuserar på det du redan har och glädja åt det, så kommer det andra komma när du minst anar det.
Ha det bäst! <3
Voi, jag vet hur det känns. Sedan jag för några år sedan blev tillsammans med min sambo som jag nu är förlovad med försvann de flesta vänner som genom ett trollslag. De var alla singlar och kunde inte hantera mitt nya liv, att jag nu bodde med någon och jag hade andra saker att göra (som att sköta hemmet) och inte var tillgänglig 100% av tiden mera. Det känns så ledsamt, fast man har världens bästa partner och familj så räcker det inte hela hela vägen. Man behöver också vänner, och vänner som är på samma nivå som en själv och förstår ens liv.
Det finns säkert många som läser din blogg som känner igen sig.. kanske du kunde fixa bloggträff med nån läsare? :)
Du e int ensam om att känn dig så där, titt som tätt brukar jag nog också känn att ja börjar få lite nog av bara familjeliv. Inte så där att man nånsin sku bli trött på barnen men som just att man går i samma trasor, osminkad och väldigt utanför på nått sätt. Har också önskat att jag hade nån att ringa till och bjuda in på tjejkväll eller kanske en shoppingrunda i stan, nån som ger en orsak att klä upp sig lite också!
Låter int patetiskt.. tror vi alla känner så ibland.
Hej!
Jag känner verkligen ingen mig i det du skriver, jag känner likadant! Jag är 18 och mamma till julian snart 8 månader så jag är mammaledig. Alla mina kompisar går i skolan på dagarna o har sällan tid att ses mellan skola, plugg och jobb. Vi hittar på saker på dagarna och sådär men ibland känner jag som du skriver att du känner idag. Så du är inte ensam <3 kram!