JANINAS

Vi fick inget svar vid vårdcentralen igår ang. Joline’s öron. De la örondroppar i så de skulle få bort vaxet och kunna se hur det ser ut där inne, vi blev hemskickade i 30-45 minuter och när vi kom tillbaks för att rensa öronen så hade läkaren åkt hem för dagen. Vem gör så egentligen? Jaja. Jag blev inte förvånad precis.

Kvällen gick bra efter att hon fått mer värkmedicin, men natten var en evighetslång pina för oss båda. Hon vaknade stup i kvarten och grät fastän hon inte hade feber. Fick mer värkmedicin kring 02 men sov inte bättre för det. Blödde näsblod gjorde hon ett tag också, vet inte varför. Jag blev trött på att springa fram och tillbaks mellan rummen så hon fick sova halva natten i vår säng, men inte ens det gjorde saken bättre.

6:34 höll hon på att falla ur sängen men av nån slags övernaturlig modersinstikt vaknade jag i ett ryck och kastade mig över sängen och fångade henne i pyjamasen just när hon rullade över kanten. Där hängde hon and I was like – don’t worry babe, mama got ya. Hehe. Hon klappade mig på kinderna och gnuggade sin näsa mot min (av tacksamhet?) och sen kröp hon ner ur sängen och gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Tog en plätt ur kylskåpet (det vet jag eftersom hon sen kom och tryckte den i ansiktet på mig när jag inte ville stiga upp) och gick och väckte Nicolina. Suck.

Men en sak jag låg och tänkte på nångång inatt var hur mycket jobbigare det känns att stiga upp varannan timme med en tvååring, jämfört med hur det känns att stiga upp och amma en nyfödd lika ofta varje natt. Trots att Joline fortfarande sover rätt dåligt vissa perioder och vaknar 1-2 gånger per natt, så blir jag liksom aldrig van med det.

09:45 ska vi tillbaks till läkaren. Man kan ju hoppas hon inte försovit sig eller rent av glömt bort att komma till jobbet idag. Fast det skulle inte förvåna mig heller.