Jag blir alltid så tyst på bloggen när jag har mycket som jag funderar på. Har knappt skrivit något vettigt sen förra veckan och likadant var det ju hela hösten när jag var gravid och ”inte fick” skriva om det. Är det något stort på gång i mitt liv så går all tankekraft till det och jag har svårt att tänka på något annat på dagarna. Är det något som är oklart en längre tid blir jag dessutom lättretlig för jag har så kort tålamod. Vill veta hur det ska bli med en gång, vill att saker ska hända med en gång.
Nu är det ju lägenheten som vi vill få såld. Hela min själ skriker efter Vasa och även om det bara gått en vecka sen vi la upp annonsen och redan haft två på visning, så känns det som att jag väntat en evighet. Vi ville ju egentligen inte flytta hit från första början (gjorde det bara för att spara pengar), så för mig handlar det inte om en veckas väntan utan månaders väntan. När vi flyttade från Vasa fick jag en stor klump i magen, har aldrig mått så dåligt psykiskt som jag gjort (och fortfarande gör) sen vi flyttade. Har ju till och med behövt äta antidepressiv medicin nästan hela tiden vi bott här, det var ju visserligen p.g.a. andra orsaker också men en stor sten lades till när vi flyttade som gjorde att bägaren rann över. Att vi ännu bor kvar gör mig fortfarande deprimerad och jag ser verkligen en flytt tillbaka som ljuset i tunneln. Inget kan få mig att trivas och må bra här. Alla våra ”minns du den gången när vi..” kommer från de åren vi bodde i Vasa, de sex viktigaste åren i våra liv. De åren när vi växte upp och blev föräldrar. Nykarleby förknippar jag bara med ångest och depression och det tycks inte gå att ändra på. Det känns som att våra liv är pausade tills vi flyttar tillbaks. Konstig känsla.
Nu ser det ut som att vi har en köpare och allt som återstår nu är att vänta. Kanske imorgon får vi ett Ja, eller om några dagar. Eller så blir det inte av alls. Allt jag kan fokusera på just nu är den dagen när vi kör iväg med första flyttlasset, vilken glädje jag kommer känna. Samtidigt måste jag förbereda mig mentalt på ett Nej. Jag vill det här så jävla hårt och att vakna varje morgon och se fram emot kvällen när jag får lägga mig igen bara för att jag så gärna vill att tiden ska gå snabbare, känns så ohållbar.
Vi måste få ett Ja. Om inte nu, så snart.
varför köpte ni ens lägenhet då istället för att bara hyra…?
JANINA SVARAR: Läs tidigare kommentarer.
Så känner jag också. Alltså att jag bara väntar på att få höra ett ja, men vet att det kanske blir ett nej. Fast i mitt fall gäller det att min man inte vet än om han vill ha barn… Jobbigt läge att inte veta! – Vi får hålla ut tillsammans :) Och hoppas, hoppas!
Vart ska ni flytta då? :)
Hej! Du är ju inne på tredje graviditeten nu. Jag har nyligen fött ett barn, är ung som dig och upplevde att min kropp förändrades så efter graviditeten och förlossningen. Jag ser fortfarande smågravid ut, magen putar ut och det har gått några månader efter förlossningen. Har du några tips på magträning? Jag ammar och tycker att mina bröst har förändrats jättemycket, de har blivit hängiga vilket de inte var förut, det är så pass stor förändring att jag inte känner igen tuttarna längre. Jag blir ledsen av att se hur kroppen förändrats. Jag visste ju att den skulle förändras innan, men ändå.. Samtidigt är glädjen och lyckan över vårt älskade barn jättestort naturligtvis och hänger inte på något sätt ihop med sorgen över kroppen. Så känns det ändå så tråkigt med kroppen, jag känner mig inte alls snygg naken längre. Hur har du känt efter graviditeter och förlossningar? Känner du igen dig? Har du några tips?
JANINA SVARAR: Hejsan och grattis till babyn! Min kropp ändrades inte så mycket efter första förlossningen, men det där att magen fortfarande ser gravid ut och hängpattar känner jag igen. Magen kan du bara hjälpa genom att göra PLANKAN! Inga andra övningar i början, för det är de inre magmusklerna som är uttöjda och det är det som gör att magen putar på samma sätt som när man är gravid. Gör plankan flera gånger om dagen varje dag, den kan man inte göra för mycket och den kan man dessutom göra lika bra samma dag som man fött som flera år efteråt, den hjälper oavsett. Gör INGA sit-ups eller liknande övningar, det förvärrar bara ifall magmusklerna är delade (vilket de förmodligen är eftersom du upplever att du ser smågravid ut). Ang brösten, de ändras oavsett om du ammar eller inte, det är graviditeten som gör att de börjar hänga. Många struntar i att amma bara för att de är så rädda för hängbröst och där gör de fel. Det är hormonerna under graviditeten som förändrar brösten, och de har blivit som hängiga påsar för mig också varje gång jag fött och ammat någon månad. MEN det finns ännu hopp för dem också! Det är väldigt vanligt att man ungefär ett år efter förlossningen får tillbaka fett i brösten, vilket gör att de ser lite mer fylliga ut igen. Förmodligen blir de aldrig som före förlossningen, men man vänjer sig. Jag var förkrossad över mina bröst när jag slutat amma Nicolina då de kändes så tomma och slappa, men nu minns jag inte ens hur de såg ut före jag blev gravid.
Förutom att göra plankan så skulle jag också tipsa om att börja motionera. Se till att komma ut på en rask promenad en timme helst varje dag. Det gör underverk! Ät nyttigt och träna resten av kroppen också, inte bara fokusera på magen, för oftast ser benen, röven och armarna rätt ”trötta” ut efter en graviditet också ifall man inte tränat före eller efter.
Vi håller tummarna för att ni ska få ett ja! :)
Ps. Om man får tipsa om ett bra ställe i Vasa är det Gerby. Vi stooortrivs här :)
// Lina, Molle och lilla pyret i magen ;)
JANINA SVARAR: Vi har faktiskt Brändö eller Gerby som mål! Daniel vill ju helst bo vägg i vägg med er så vem vet ;) haha!
Jag har en fråga, om ni inte ville flytta till Nykarleby utan bara gjorde det av ekonomiska skäl, varför köpte ni då en lägenhet i första hand? Absolut inget illa menat, men jag tänkte bara med tanke på att det är ju ganska uppenbart att en lägenhet tar en tid att sälja och dessutom kostar den ju en hel del, så varför inte bara hyra?
JANINA SVARAR: För att det inte fanns något annat alternativ och vi kunde inte vänta på att det skulle komma nån passlig lägenhet till uthyrning. Menar du inget illa så kan du väl skippa att va anonym nästa gång!
Känner igen känslan. Vi kröp på väggarna i vår lägenhet innan vi äntligen hittade ett hus som passade oss på rätt ställe dessutom. Vi hade sökt efter ett hus aktivt i över ett halvår och när vi fick sonen och skaffade vagn och alla saker som man behöver som tog mycket mera plats än vi räknat med eftersom vi fick ha alla saker i vårt sovrum för att inte få katthår på allt till bebisen så blev det droppen. Vi kunde inte bo så längre. Och även om alla sa att man inte behöver större lägenhet när har är så liten så JO det behövde vi visst. Den känslan som fyllde kroppen när vi äntligen hittade huset och fick det till ett pris vi var villiga att betala (efter många om och men) så lyftes verkligen en sten från våra axlar. Vi kunde andas igen. Flytten var verkligen det vi behövde annars skulle vi nog blivit knäppa på riktigt. Hoppas ni får sålt lägenheten snart och får flytta dit ni verkligen trivs och tycker om att bo!
Håller tummarna för att allt går bra!
Är lite i samma sits nu, gravid i vecka 12 och kan inte riktigt prata om det med andra och mitt i en flytt, tillbaka till en stad där jag alltid mått så bra och saknar så.