Här är allt som vanligt. Har börjat märka mer och mer att det är ju såhär jag faktiskt mått varje dag den senaste tiden. Jag har viftat bort allt det senaste året men nu när jag inte försöker hålla tillbaks känslorna längre och allt blivit mer påtagligt, så blir jag så förskräckt över hur skit jag kunnat må utan att ens bry mig. Kanske har jag brytt mig, men jag har varit för rädd att inte bli tagen på allvar.
Dagarna flyger iväg utan att jag ens känner mig närvarande. Jag ser och hör allt, men jag känner ingenting. Jag gör det som ska göras, fast allt som förut bara gick i farten känns jättejobbigt nu. Nu förstår jag vad folk menar när de säger att de känner sig fast i en kropp de inte känner igen. Utsidan känner jag igen, men insidan är någon helt annan. Jag kan skämta och skratta men klumpen i magen finns alltid där, och alltför ofta bryter jag ihop och bara gråter.
Jag blir så arg när jag ska behöva må såhär, men jag vet inte hur jag ska bli mig själv igen. Jag vet att det kommer bli bra till sist, men just nu är alla dagar svarta som natten och det är så himla tungt.
Jag vet int exakt hur dåligt det är men jag vet en som kan bota med hjälp av enegri, dock i Vasa, så kanske lite jobbigt när ni flyttat därifrån, och så botas de inte med en gång utan kanske 10 ggr, och vet int exakta priset per gång men kanske ca 50 euro, men då ska man faktist tro på energibehandling att de fungerar och ha rätt inställning för de för att de ska fungera, men prata om de, de hjälper när man sitter fasst, de hjälper alltid, de gjorde de för mej! hoppas de ordnar sej!
Du har tagit det viktigaset steget och insett att du mår dåligt och medgett att du behöver hjälp! Härfirån går vägen endast uppåt! sakta men säkert ska du se! Du har. vad jag förstått, ett bra skyddsnät av närstående som stöder dej GE dej TID att bearbeta och sköta om dej själv in och ut !!
Tycker så synd om dig! Det är så hemskt att må så! När jag mådde dåligt för 2 år sedan sa alla hela tiden till mig ”du är inte ensam, det är fler som känner såhär” och ”det kommer bli bra”, men just då brydde jag mig inte ett sk*t om ifall fler kände likadant, det hjälpte ju inte mig… Och att det kommer bli bättre hade jag riktigt svårt att tro, hur kan det någonsin bli bättre? Men tro mig, det BLIR bättre! Hur omöjligt det än känns just nu, med rätt hjälp kommer du bli dig själv igen, och bli den Janina du och din familj känner. Kram!
Tänker på dig! :)
Kämpa på, Janina! Jag har ingen som helst aning om hur det känns för dej utan kan bara tänka på dej och hoppas att du hittar din inre glädje igen. Starkt gjort av dej att berätta om detta på bloggen!
Mådd såder i flejra år, å ibland har ja perioder tå ja känner så änno. Allt känns så mörkt å dystert tå fy ståndin. Men enda sätti e nåo bara ti ga riktit ti botten å grunden me känslona å by rejd ut saker å ting som ha orsaka e. Ja föneka jo läng att ja ens mår dålit, men e kåmber nåo ikapp ejn in vake da. Saan hjälper e nåo ti tala om känslona siIn me naan regelbundet fast man it tror he. Hoppas e rejder upp se å att do hittar glöden igen! :)
Tror det bara beror på att dina bebisar e för små än… Kommer nog bli bättre sen när de blivit lite äldre och kan ta mer hand om sig själv, då kommer du nog kunna ta mer hand om dig själv också och då tror jag du kommer må bättre :)
Det är bara o bita ihop och orka med de här dagarna <3
Sen tycker jag att ni kan lämna småttingarna hos era föräldrar el nått så kan ni ha en barnfri helg nån gång? :) Så kan ni gå ut o roa er lite och bara vara "unga" i två dagar :)
Förlossningsdepression ?????