God morgon alla!
Denna dag började 06:50. Lite trött var jag nog, men det hade ingen betydelse. Nicolina ville stiga upp och då har jag ingen talan ;)
Det blev ganska sent igår dessutom, först kring 23:30 kom jag mig i sängs. Mina systrar Jenny och Josefin kom hit igår kväll, och vi satt länge och pratade. Även om jag tror att det skulle vara roligt att ha en bror, så är jag tacksam över att jag har 3 fina systrar. Ni har alltid varit mina förebilder! ♥
Vi pratade om mycket igår, men en grej som jag vill berätta om åt er är ett minne som jag har, nämligen mitt första minne. Med ”första” så menar jag att jag minns ingenting från tiden före denna dag.
Det var dagen då vår pappa kom hem och sa att han skulle flytta hemifrån.
Jag hade nyss fyllt 4 år, jag minns att jag satt i min mammas famn vid köksbordet. Pappa gick fram och tillbaka i köket och samlade ihop viktiga papper. Min mamma grät, det var en konstig stämning i hela huset, en orolig stämning.
Sen mittiallt står jag i sovrummet och ser på när pappa tröstar min syster Josefin. Hon satt i sin säng och pappa stod på huk bredvid. Hon var 6 år, och förstod mer än mig. Jag minns att pappa sa ”du ska inte vara ledsen”.
Sen steg han upp och jag gick efter honom till dörren. Jag minns inte att någon sa något åt mig, jag minns inte ens att någon såg mig i ögonen, var det för jobbigt för dem att försöka förklara för mig vad som hände? Jag förstod ju ändå att han skulle lämna oss.
Jag minns inte vad som hände dagen efter, jag har heller inget annat lika tydligt minne från den tiden i mitt liv.
En tanke slog mig igår när jag berättade om detta minne åt mina systrar, som jag inte tänkt på tidigare.
Tänk vilken stor inverkan detta hade på mig, fastän jag bara var 4 år. Jag kommer aldrig glömma den dagen även om jag var så liten så ingen trodde att jag skulle minnas.
Denna dag blev mitt första minne, dagen då vår pappa kom hem och sa att han ville skiljas. Jag kan se allt så tydligt framför mig ännu idag. Så alla ni föräldrar där ute som vet att ni är på väg att skiljas, alla ni som bråkar framför barnen:
Tro inte att barn inte förstår.
Barn förstår verkligen mer än föräldrarna tror, min mamma har berättat att när hon och pappa sa att de skulle skiljas (jag var 10 år), ställde jag mej bara upp och sa: "det har jag vetat länge" och gick till mitt rum. Barn känner ju alltid på sej när det är dåligt hemma och förstår väldigt mycket!
Väldigt intressant :)
Jag har hört/läst nångång att man kan ha tydliga (egna) minnen från ca 2 års ålder, en del kan också ha minnen från yngre ålder än så.
Tyvärr tror jag att många par tjafsar om småsaker och bråkar högljutt istället för att lösa sina konflikter på annat sätt…visst måste man få bli arg ibland, men man kan väl ändå tänka på hur man beter sig.
Åtminstone försöka! ;)
De skilde sig men hittade tillbaka till varandra.
Men fy då!:/ Nu kan jag dock inte låta bli att fråga… Skilde dom sig eller hitta de tillbaka till varan på nogot sätt? för då jag har följt me din blogg har jag allti haft för mej att de inte varit skilda? Ha de så bra!:)
Uch låter inte roligt =/ Tror också att många föräldrar gör den tabben att inte förklara för barnen för de tror att de inte förstår. Istället utelämnar de barnen för att de tror de är bäst så. Jag tror att involverar man bara barnen och förklarar och visar att det är okej, att det kan bli såhär och man kan ändå må lika bra så går det nog bra i de flesta fall. Skilsmässor är såklart aldrig roliga för barn men sköter man allt på rätt sätt så tror jag barnen snabbt lär sig acceptera läget. Utgår ifrån att båda föräldrarna kommer vara närvarande under barnens liv då och inte att nån försvinner för det måste ju vara supertungt för ett litet barn.
Bra att du berättar om såna saker, det gör din blogg väldigt intressant. Tror det är många som kanske känner igen sig i det du skriver. Kram!
Det är också mitt första minne, då pappa packar ihop de viktigaste sakerna och mamma gråter och ropar. Då var jag 3 år. Tråkigt att ha det som första minne..