Det kom jag att tänka på när jag stod i duschen, jag vet inte riktigt varför.
Jag har varit med om några nära döden upplevelser, om de varit riktigt nära vet jag ju inte, eftersom jag ännu lever. Men det har varit så nära så hela magen dragit ihop sig och jag har tänkt ”nu dör jag”.
Den första nära döden upplevelsen jag minns, var när jag var kanske 9-10 år. Det var förmodligen inte så väldigt nära den gången, men det är något som jag alltid kommer minnas i alla fall.
Vi var och simmade jag, Josefin och Daniel. Vi var vid hopptornet och på den tiden vågade jag inte hoppa högre än 1 m från vattnet.
Josefin och Daniel stod uppe på femman, och de kunde inte se mig som stod där nere. Jag hoppade, tydligen utan att någon märkte något, för när jag var nere under vattnet så kände jag en hård smäll i ryggen och det kändes som att jag inte kunde simma upp till ytan. Jag fick panik och kände att syret började ta slut, till sist kom jag mig upp till ytan och när de såg mig blev de förvånade över att jag också var där. Det var Danel som hade hoppat rakt på mig, men förstås så trodde de inte på mig när jag berättade vad som hade hänt.
Den andra upplevelsen jag minns, var på sommaren när jag var gravid. DÅ var det nära.
Jag och Daniel hade varit ute och kört till Kangan, på den vägen får man köra snabbt. Vi kom körandes i kanske 100-120 km/h, vi såg en bil som kom i mötande fil, och som började blinka för att svänga över på en liten väg som var på vår sida. Vi hade redan kommit så pass nära så vi tog för givet att hon skulle vänta tills vi passerat, så vi saktade inte ner.
Hon väntade inte. Hon svängde över på vår fil och Daniel ropade ”SATAN! ”, och lyckades köra runt henne på motsatt fil. Det var så nära så det var konstigt att höger framsida av vår bil inte krockade in i hennes baksida. Tänk om det hade kommit en bil efter henne, då hade det blivit frontalkrock och vi skulle garanterat hamnat på sjukhus, om inte värre.
Vi hade en vakande ängel med oss i baksätet den gången, jag, Daniel och Nicolina i magen.
Det är läskigt med såna upplevelser. För någon sekund är man så säker på att det är här allting tar slut, och efteråt förstår man inte hur jäkla tur man kan ha egentligen.
Nära döden upplevelser, något händer men det är inte dags att gå ännu.
Har ni varit med om det nångång?
1. jag var liten, kring ett år kanske, och vi skulle gå från min mormor till min moster. de e väl inte så långt, nån hundra meter. mitt i allt va pappa å mamma av med mej och ser att jag ligger på mage i bäcken. när dom fick upp mej var jag aningen blå i ansiktet redan men ja klarade mej utan värre skador.
2. denna gång var jag kanske 2(?) år. jag och syster va å lekte bakom vårt hus på våren. den tiden var det nästan alltid översvämning där och såklart trillade jag dit. så jag låg på mage under vattnet tills min pappa kom och drog upp mej. min syster sprang in och sa "ska tiila faktist siem i ditche?". :'D hon va ju bara där en fyra år så :P
3. det var för 2 månader sedan. jag körde från grannbyn och skulle hem, halv elva på kvällen. vi har grusväg och före på dan hade dom varit och sladdat vägen så det var flera cent med rullgrus. och jag kom lite för hårt på vägen och bilen började sladda, sida till sida. just före en vägtrumma fick jag slå ratten allt va det gick åt vänster, annars hade jag kört in i den. istället körde jag i dik på vänstra sidan, bilen låg vänd åt motsatt håll och på vänster sida. kom inte ens ur bilen själv :s den gången hade jag änglavakt av Karl och morfar! klarade mej, men jag har fortfarande ömt och sjukt knä… men hellre det än att misst sitt liv!
Uschå, sånt e hemskt, just de ögonblicket när man ser allting framför sig o tänker "nu dör jag". har ju nog tänkt det flera gånger, men kanske inte sådär jätte seriöst, men en gång minns ja nog jätte bra.
När ja va kanske 7 år eller något sånt, så var vi också och badade, så höll jag och en kompis med att gå så långt ut vi kunde i vattnet och sen sa vi till en annan kompis som var äldre än oss och kunde simma att "nu drunknar ja, hjälp" och så drog hon oss till grundare vatten (ja men ska ju int skämt om sånt, men man var ju liten så jaa..) så höll vi på så en stund, och så sa hon till oss att sluta låssas och JUST då så var ja ute på så djupt vatten att ja inte bottnade och ja kunde inte simma, och så sa ja till henne "hjälp ja drunknar" men då trodd hon ju int på mej.. minns ännu känslan av när ja va under vattnet o int slapp nånstans.. men ja slapp ju nog tillslut.. och ja lärd mej nog en läxa, ja låtsades aldrig vara i fara igen ;D
Sv: Tack så mycket :)