Vad härligt att se att det är så många av er läsare som bryr er så pass mycket att visa ert stöd. Trots att det inte gör att ångesten försvinner så värmer det ändå. Nu var det rätt många som skrev att ”jag vet precis vad du går igenom”, men jag hoppas att ni vet att man vet aldrig vad någon annan går igenom. Man kan aldrig veta precis hur någon annan känner, speciellt inte när man inte vet vad det egentligen handlar om. Ångest och ångest känns väl likadant, men det är orsaken till ångesten som är problemet och ingen kan veta exakt hur det känns för någon annan.
Jag har varit nere och deppad riktigt ordentligt förut, men detta är på en helt ny nivå och det har inget med stress att göra. Inte i mitt fall.
Idag är en en sån dag då Joline bara gråter och vill att jag ska gå runt och bära på henne. Inget duger. Precis som alla andra dagar så skulle jag gärna ta med barnen och åka nånstans, men Daniel har som alltid med sig bilen och vi kan inte göra annat än gå ut på en promenad. Orkar inte klä på barnen. Orkar inte klä på mig själv. Orkar inte knuffa syskonvagnen i snön. Men gör det i alla fall.
Blev det jobbigare efter att ni flyttade från Vasa? Tänkte om flytten kanske inte gjorde saken direkt bättre, om du inte trivs i er nya stad… Såklart förstår jag att det är mera än det och pågått en längre tid, men en flytt kan ställa till mycket tyvärr.
Inte bråkar väl du och Daniel … ? du är stark och kommer klara allt
Kanske Daniel kan samåka med nån så skulle ju bilen lämna hemma ibland? Finns säkert fler som ska till samma arbetsplats. Lättare nu än när ni bodde i Vasa iallafall.
Styrke kramar åt Dig!
JANINA SVARAR: Han samåker redan med nån, men hon bor på vägen till jobbet så han måste ta bilen dit ändå :/ Tack!
Jag lämnade en LÅNG (sorry för novellen) kommentar i förra inlägget men hoppas du inte tog illa upp av ”jag vet hur det känns”. Självklart vet man aldrig hur det känns för någon annan.. Men jag vet hur det känns att må dåligt iallafall. Och att döma av ditt förra inlägg så fick jag känslan av att det låg lite samma bakom ditt dåliga mående som det gjorde med mitt. Biten med att ha tappat sig själv och inte veta vem man är när man inte är sambo eller mamma. Många tror att det räcker med att gå ut nån gång, träffa nån kompis men det är mer komplext än så.. Och det är en tung bit när man känner att man inte är den man vill vara men inte hittar en väg ut. Och såg att nån kommenterat ovanför om att det inte spelar nån roll om man har barn eller ej när man mår dåligt. Det spelar jättestor roll. Har man inte barn är man inte ansvarig för någon annan än sig själv, man måste inte kliva upp ur sängen varje dag och klistra på ett falskt leende, man måste inte orka laga mat, diska, tvätta, städa osv. Man kan strunta i sånt och ge sig själv den tid man behöver. När man har barn finns aldrig den där tiden att reparera och fixa sig själv. Och man kommer aldrig först i prioriteringslistan.. Självklart kan man må minst lika dåligt utan barn men man har ett bättre utgångsläge att ta sig ur det..
Och som jag skrev i förra kommentaren, skriv gärna på mailen. Oavsett om jag inte förstår hur just DU känner så lyssnar jag gärna och om det är till nån tröst berättar jag gärna hur det var för mig. Ibland hjälper det att bara höra lite om andras elände :)
KRAM!
Men va lämnar du för knäpp kommentar egentligen? Herregud…. Jag var deprimerad vid 15 år ålder UTAN barn. Det handlar inte om att ha barn eller inte.
Mhm aha kanske det inte va så awesomekickass att va tvåbarnsmamma vid 19årsålder ändå ;)) utan kids hade du gjort awesomekickassgrejer med unga folk som lever liiivet yeahman.
JANINA SVARAR: Det har nog inget med åldern att göra. ALLA kan bli deprimerade.
Jobbigt att vara utan bil på dagarna… Det skulle jag inte orka med nå längre tid. :P Bara känslan att klä på ungen och in i bilen och gå och strosa runt på typ CM eller gallerian en timme gör så mycket, tycker jag. Att slippa bort från hemmet och gnällasi och se lite folk. Det blir ju så fort dedär ett och samma att gå hemma med barnet/barnen hela dagarna. Hoppas det rejder upp se för dej! Kämpa på!
JANINA SVARAR: Det gör jättemycket! Skulle gärna strosa runt på CM nu som då jag också.
Super bra att du påpekade att ingen annan kan veta hur det känns för just dig eller någon annan. Alla upplever saker och ting på olika vis. En jätteviktigt sak att komma ihåg inom vården också, där jag själv jobbar. Man kan alltid försöka förstå hur/föreställa sig hur de är men man skall ALDRIG säga att man vet hur det känns, för de gör man inte. All lycka till dig i framtiden! Du kommer att klara detta, men din egen och andras hjälp! Starkt att du vågat söka hjälp iallafall, de är alltid en början! Att du vågat söka och vill ha hjälp. Ta hand om dig och försök hitta något intresse eller hobby. Tappa inte greppet om vardagen och livet! Håll dig ovanför ytan! Ta djupa andetag ibland och försök hitta din väg tillbaka till glädjen igen. Ta emot den hjälp du kan få från alla håll. Behöver du avlastning med barnen kan säkert någon stälal upp, men jag tror ju inte att de är barnen som tynger dej. Du verkar älska dem helt obeskriviligt mycket och för dem är du ju den alldra bästa mamman som finn änn hur du mår. Om du mår dåligt så kan det i värsta fall gå ut över barnen, att dem känner av ditt dåliga mående. Om du vill ha någon att utbyta tankar och knäslor med så finns jag gärna. Tycker om att skriva och försöka hjälpa folk. Skriv bara svar här då så kan ja ge min email!
JANINA SVARAR: Tack för omtanken!
Om du pratar med någon vid rådgivningen kan du få hemhjälp.
Det kanske skulle gå att få lite mer avlastning? Barnen kanske kan vara hos din mamma en dag någon gång då och då, så du får tid ensam och med Daniel och ni kan göra något kul ihop. Det finns ju kontaktfamiljer (vet inte om det finns i finland) om det behövs. Då en annan familj tar hand om barnen en helg i månaden exempelvis. Man kan få det om man exempelvis är sjuk så man kan hämta ork, kraft och energi. (I Sverige varjefall) När jag var deprimerad hjälpte det att skriva för mig, skriva av mig allt. Om det är möjligt, få mer tid för dig själv att få pyssla om dig själv. Jag skulle vilja ge dig många tips, men jag vet inte vad som passar dig.
Mitt hjärta gråter med dej å alla andra som mår så dåligt… I en perfekt skulle alla få må bra. KRAM och styrka till dej!
Du har så rätt i att ingen kan veta exakt hur det känns för någon annan. Det jag har märkt i den här helvetesprocessen som det är att gå igenom ångest, är hur skönt det ändå är att ha någon där som faktiskt försöker förstå. Även om ingen någonsin kommer att förstå hundraprocentigt, så räcker det gott och väl med mindre. Jag har själv tyvärr haft väldigt svårt att riktigt våga öppna mig och prata om de här sakerna tidigare, men det finns faktiskt människor som vill lyssna. Och det hjälper. Lite, åtminstone.
Ta hand om dig, försök att inte låta medicinerna dra ner dig, även om det ibland är jobbigt i början. En minut, en timme, en dag i taget.
Åh, ja blev så ledsen när jag läste att du är deprimerad. Jag håller alla tummar för att du snart ska börja må bättre och finna glädjen i livet igen. Du är modig och stark som har vågat söka hjälp, och som ännu till vågar skriva om det i din blogg. Det tror jag att gör en stor skillnad för många, som kanske också mår dåligt men inte vågar prata om det eller göra något åt det. Och du ska veta, att vi är många som tänker på dig och önskar dig allt det bästa, och framför allt en ljus och glädjefylld framtid, trots att vi inte känner dig. Massor med kramar till dig <3
… Eller rättare sagt du är en kämpe för sätt du gör saker, fast du inte orkar. Kom ihåg att vara egoistisk också!
Bil ger lite frihet. Så är det utan tvekan! Jag fick själv nippran då jag hade varit hemma utan bil i nästan ett år. Då bodde vi dessutom mitt i stan. Men det är otroligt skönt att kunna fara och hälsa på mommo eller någon utan att knuffa vagnen en evighet… Nu cyklar mannen till jobbet, för oss var det en lösning. Du är en kämpe som orkar!
JANINA SVARAR: Jag skulle gärna bo mitt i stan nu!
Bara för att man skriver ” jag vet vad du går igenom” behöver man inte mena ordagrant. En person som också varit och är deprimerad FÖRSTÅR hur jobbigt och vilken förändring det har blivit i livet. Jag påstår inte att jag vet exakt vad du går igenom, för nä vi går inte igenom samma sak men i grund och botten så kan känslan vara densamma!
JANINA SVARAR: Håller med fullständigt! Syftade nog mest på ”jag förstår precis hur du känner just nu” kommentarer. Formulerade mig kanske konstigt? Men jag orkar inte ändra eller ta bort något nu. Får bara hoppas att läsarna förstår hur jag menar.
Du kan byri koma på ”spring och lek” som di har varannan Torsdag å mamma-barn på Onsdagar så har ni nating att jöra iaf :)
Iaf jag tycker dagana gar betär ifall vi har na smått inplanera på förmiddagan :)
Åh, styrkekramar till dig!<3 Hoppas det går bättre snart, du är en riktigt stark och fin människa, och viktig för många!
Glöm aldrig det.
Du äger!!
Janina, om du inte kan åka nånstans vore det inte bra om någon kom dit då istället? Om ingen släkting/vän kan så finns det ju hjälp att få, ta kontakt med rådgivningen t.ex. För du behöver inte vara så stark att sköta barnen och lida själv, försök fokusera mera på dej så orkar du bättre med dem också. Barn känner ju av allt.
Jag kan absolut inte säga att jag vet hur du mår, men jag vet hur jobbigt det är att sköta barn, ens laga mat när man mår psykiskt dåligt. Jag har haft stunder när jag bara kunnat gråta av tanken på att koka, känns som världen skulle gå under av att byta en blöja till. Men sök efter att hjälp du kan få, det blir ju lättare iaf. Satsa mer på dej nu, du blir inte sämre mamma för det, utan kanske t.om. bättre!
Hoppas du får hjälp och mera orka. Kanske gå på spa en helg med Hanna? Eller bara komma bort en stund.