Här kommer ett lite känsligare/personligare inlägg, skriver om detta mest för att ventilera och förhoppningsvis läsa sen att jag inte är ensam om att vara mentalt rubbad som gravid.
Det är så att jag har blivit väldigt svartsjuk under graviditeten. Jag är annars också rätt svartsjuk men mer på en normal nivå. Nu räcker det med att Daniel typ kollar på en annan kvinna så ser jag rött och det börjar sippra rök ur öronen, hahah! Kan verkligen inte rå för det, jag veeet ju att han älskar mig och att det vi har inte går att hitta någon annanstans (vet att han vet det också) men ändå blir jag så osäker och tror han ska lämna mig för att han inte orkar med mig, mitt gnäll och mina hormoner längre. Hur dum tror jag han är egentligen, liksom? Han vet ju lika väl som mig att jag är gravid och han har ju upplevt allt med hormonerna två gånger förut, ändå känns det som att jag måste förklara minsta lilla humörsväng. Påminna honom att det är graviditeten, inte jag. Och det är inte han som ger mig känslan att behöva förklara mig, det är baaara jag själv.
Så konstigt egentligen, när jag inte är gravid tycker jag att jag aldrig varit vackrare än när jag var gravid, och när jag väl är gravid igen så kan jag inte låta bli att prata om om hur jag såg ut i somras och hur självsäker jag var då och att jag inte kommer vara såhär galen föralltid. Han säger att han tycker jag är skitsexig när jag är gravid så varför går det in genom mitt ena öra och ut genom det andra? Daniel är ju dessutom den mest trogna och trofasta människa man kan hitta så vad är mitt problem egentligen? Aah jag blir GALEN på mig själv!
Denhär graviditeten har verkligen fuckat up mig helt och hållet känner jag, värsta är att jag inte kan rå för det. Jag är så full av hormoner nu att jag inte ens behöver orsak att bli svartsjuk för att jag ska bli det. Haha.
Saknar mitt gamla jag.
Jag har varit gravid och fött fyra ungar.
Hemsk så påverkad man kan bli psykiskt. Mycket värre än det fysiska:) Och det blev värre för varje graviditet!
Lycka till med bebis♥
Hej Janina. Har läst din blogg sen Nicolina var liten, och vi var gravid på samma gång då du väntade Joline, hon föddes dock två månader efter min son.
Men ja, det jag ville säga är att som du känner är helt normalt, jag känner SÅ igen mig från mina graviditeter, och även andra jag känner som varit gravid, så du du behöver inte oroa dig. Krya på dig, och njut nu :)
Brukar läsa din blogg nu och då, gillar din ärlighet! Känns som att svartsjuka är lite tabu (fast det är något alla måste kämpa med ibland), och därför är det säkert extra lättande för många att du skriver öppet om just det! Känner precis igen mig, hade som nån annan här nämde också drömmar om att bli lämnad, och den känslan kunde sitta kvar under dagen. Ett par gånger blev jag tom. lite halvhysterisk över att jag tyckte min man var onödigt trevlig mot nåt kassabiträde ;) Nå, man är ju extra känslig på alla områden, så klart man kan vara extra svartsjuk då också. Snart är det väl över för din del iaf. =)
Såå jobbigt när man inte kan njuta fullt av graviditeten :( själv blev jag tvåbarnsmor i förrgår så nu har njutningen funnit sig tillrätta igen :) Har aldrig känt mig svartsjuk under graviditeten men fruktansvärt ofräsch och osexig även om min sambo sagt hundratals gånger att jag är sexig och fin, men de har ju inte ändrat mitt seende på mig själv, men det jag har tänkt på är att mer eller mindre alla gravida nu för tiden mår dåligt över sin kroppsliga förändring, antingen pratade man inte om de förr eller så har det blivit mer och samtidigt är det ju nu som denna hysteriska träningstrend är på topp, kan tänka mig att de kan ha påverkat många gravida att inte känna sig fina :/
Hihi jag känner precis likadant! Jag kan verkligen spricka ibland av svartsjuka bara av att veta att sambon skall iväg och göra någonting. Kan få för mig vad sjutton som helst! Typiskt haha :) Kramkalas
tjo! är en ung mamma som gillar och läsa din blogg men brukar aldrig kommentera, men känner att jag vill ge dig lite ro <3
Jag tror att svartsjuka under graviditeten är ett sånt där gammalt stenåldersbeteende, något biologiskt som finns hos gravida kvinnor för att de under graviditeten är beroende av sin partner som stöd och därför blir extra känslig. <3 det går över, det vet du ju ;)
kram och tack för en mysig blogg
Hej fina janina! Jag har en fråga hur skulle du reagera om du fick reda på att din fästman har skjutsas sin kvinnliga kollega varje dag i 1 månad
Från centrum till lägenheten de arbetar i båda är nämligen målare, och du får reda på d efter två år? De har nämligen jag fått reda på vet inte hur jag ska reagera om de ens är värt??? Tack
JANINA SVARAR: Tror nog inte du behöver reagera alls över detta! Det är ändå trots allt två år sen detta, om de hände NU och han höll det hemligt och du fick reda på det efter en månad är det väl normalt att bli lite sur för att han inte sagt något, men något som hänt för flera år sen låter rätt oskyldigt :)
Här är det otrohetsdrömmar och den matar den lilla svartsjuka jag har med negativ energi.
Jag kan lova dig att du är inte ensam! Jag känner preeeecis likadant o är också gravid. Många gånger sambon fått trösta mig för att jag gråter av oro att han ska lämna mig o blir svartsjuk för minsta lilla. Dock är det inget konstigt. Hela ens liv ska förändras o man e väldigt utsatt som kvinna o gravid, därför blir man extra rädd också att man blir lämnad eller så. :) Trots denna vetskap kan jag om en timme se rött igen haha.
Lina har också såna där funderingar. Hon är rädd för att jag skall dö mitt i allt och orolig för minst lilla grej.
Been there, done that! Själv bröt jag ihop fullständigt under graviditeten när sambon ville ha en annan chipssort (det var inte deeeeen jag ville ha *hulk hulk*, men jag äääälskar dig så du måste ju få det om du vill!). Dessa underbara hormoner… Kämpa på!! Snart kommer ju belöningen :). Tack för en toppenblogg!
Åhh vad glad jag blir över detta inlägg!!! Jag känner igen mig så mycket att jag både skrattar och gråter över det hela. Jag är inte gravid nu men när jag var det så hatade jag allt som rörde sig, så länge dem var i närheten av min fästman. Svartsjuk i vanliga fall också men inte lika. Dessutom kunde jag be honom åt helvete och i nästa sekund så grät jag och sa att allt var pga hormonerna och tredje sekunden skrattade jag som om inget hänt. Du är inte ensam! ;)
Usch va jobbit, hoppas det snabbt går över
Voi huh hu, jag känner igen mig! Jag var inte svartsjuk, inte bara det, men jag hade sådana känsloutbrott att ”he va int liikt ti na!” Visst har jag det annars också, men jag var störtarg, superledsen, hade jättebra luktsinne (vilket var oerhört frustrerande) och så gjorde det ont på ögonlocken, över ögonen, när jag duschade mig eller tvättade ansiktet?! Va sjukt det är, allt som händer i kroppen!
JANINA SVARAR: Jag får också värsta utbrotten lite nu som då! Riktigt så jag gråter hysteriskt och typ vill ta livet av mig, hahah! Luktsinne har jag som en hund, och det går mig så på nerverna! Jag känner ju ALLA lukter, en kväll var jag tvungen att åka till butiken medans barnen skulle äta köttfärssoppa för jag klarade inte av lukten. Då var det viktigt att de hann äta upp allt och skölja av alla tallrikar och stoppa i diskmaskinen innan jag kom hem tillbaks ;) Och så la jag fläkten på högsta ”volym” en timme efteråt.