Nu är det ju så att vi redan har provat på att åka till Thailand med en ettåring, och det är något som vi inte gör om. Åker vi på solsemester så vill vi sola, slappa, och vara ute och utforska utan att behöva ha regelbundna mattider/sovtider, och framför allt, inte behöva springa efter ett barn hela tiden, för det är just precis det man får göra. Det som man gör hemma varje dag, så varför betala dyra pengar om det endå blir stress, trots och gråt? För det känns mycket jobbigare att springa efter en ettåring på en strand i Thailand än hemma på gården. Så isåfall kan man lika bra stanna hemma.
Nicolina vet inte ens vad Thailand är för nåt, fastän hon varit där. Frågar man henne om hon vill komma med eller stanna hos t.ex. mormor, så väljer hon absolut mormor. Där skulle hon kunna vara hur länge som helst, hon stormtrivs och vill aldrig komma hem när hon varit där, inte ens fastän hon varit där en hel helg. DET är äventyr för henne! Och Joline har det nog bäst om hon får åka dit Nicolina åker, ett storasyskon är ju också en trygghet. Lämnar vi ett barn hemma så lämnar vi det andra också.
Alla barn är ju olika och vissa kanske blir väldigt ”mammasjuka” om de är ifrån föräldrarna flera nätter, men det är i alla fall inte Nicolina. Hon har alltid varit väldigt självständig och aldrig har vi märkt att hon skulle sakna ihjäl sig när vi lämnat henne hos min mamma nån helg, och det är nog tack vare att vi låtit henne vara där ensam i början bara en kväll, sen ett helt dygn, och till sist en helg.
Som sagt, det är bara nyttigt att få egentid, och nu har vi ju inte bestämt något, det kan mycket väl bli först om två år, för det är Joline som jag är ängslig att lämna redan när hon är ett år, även om hon säkert skulle vara hur nöjd som helst.
Thailand 2010. En resa vi minns med glädje, men som faktiskt blev ganska jobbig.
Jag har varit med till södern flera gånger då jag var under skolåldern. Tro mig, jag minns ingenting! Skulle min mamma o pappa ha åkt utan mig skulle jag inte ha märkt någonting. Att dessutom släpa med två småbarn på ett flygplan är en mycket dålig idé för alla parter: föräldrarna, barnen, medpassagerarna. Kan av egen erfarenhet säga att första gången jag började njuta av våra utlandsresor var i skolåldern. Jag övernattade hos dagiskompisar redan i dagis, hos släktingar osv. Mycket bra beslut av mina föräldrar, jag var inte en av de barnen som grät under lägerskolor eller dagsutflykter för att jag saknade mina föräldrar, thank god! Res iväg ni, en vecka går så snabbt!
M: Du har rätt i det du säger! Jag är inte säker på att jag skulle klara av 2 veckor jag heller, men av erfarenhet så vet jag att längtan kan komma stundvis för föräldrarna också, men bara man fokuserar på roliga saker och faktiskt försöker göra det bästa av egentiden så brukar det nog gå bra. Vi valde Thailand just eftersom Daniels föräldrar ska fira jul och nyår där, så vi hade tänkt bo på samma hotell som dem åtminstone några nätter, sen kan man ju bo på något annat ställe också. Thailand är ju inte likadant på alla ställen, senast var vi till Hua Hin men vi skulle vilja besöka någon ö också. Men som sagt, INGET är bestämt ännu och det kan lika bra bli så att vi stannar hemma.
Jaa jag förstår inte varför allt ska bli så dramatiskt ibland? Man är ju med barnen nästan varje dag hela året så knappast har 1-2 veckor hos mormor någon betydelse.
Jag tycker att det är upp till var och en såklart men en vecka kan gå bra, barn har ju inte alls något emot att vara med mormor/morfar/farmor/farfar. klart kan det väl komma stundvis av längtan men de har ju ändå familj runt sig. det är ju inte "främlingar" och en vecka skulle jag max klara av att vara ifrån mina barn (om jag skulle ha några) för jag tror åker man till t.ex. thailand så MÅSTE man vara där minst 2 veckor för att kunna njuta för tidsskillnad och sånt. det är ju en bit ifrån… :P
men att vara borta fråna sina älskade småskruttisar i 2 veckor så skulle göra resan jobbig också för att man skulle prata om dom, tänka på dom, sakna dom så mycket så det kanske inte skulle vara värt att fara SÅ långt bort ifrån dom. hellre då en vecka någonstans närmare typ Grekland, Turkiet, Spanien, Kroatien..ja valen är MÅNGA som finns närmare där man kan vara en vecka. kör på något annat skulle jag säga. något lite annorlunda (men såklart varmt och härligt) dit "alla" inte far. för let´s face it – thailand – alla alla far dit nu ju! det tar bort charmen med landet tycker jag. och ni har ju varit dit redan! ta ett NYTT land! och så kan ni ju fara på långresa med barnen sen när de är äldre. men att åka en vecka gör säkert bara gott åt föräldrar till småbarn, njuta av varandra för det är ju som tidigare sagt inte det samma att ha barnen med sig. men jag skulle rösta på en vecka, närmare. för tänk om ni sen kommer hem efter 2 veckor "jaah det var bra men åååh vad vi saknade dom speciellt den andra veckan" vi visste inte hur vi skulle klara oss!!" är det då värt de flera tusen euro som far till resan?
men vad vet jag som inte har egna barn men så här skulle JAG tänka..
jag känner ett par som lämnade sina barn i våras en vecka för att fara till södern, de var hemma med sina farföräldrar. hur bra som helst. ingen kommenterade nåt om det. varför måste det ibland bli ett sånt ståhej över att man vill göra te.x. en resa utan sina barn?!
(kommentera gärna detta) :)
Nja, alltså nu blev jag fundersam igen. Jag trodde inte du var allvarlig med att åka bort en VECKA och lämna din ettåring? Under två år så är en dag som en vecka. Är ni borta i sju dagar så blir det för Joline som 7 veckor, nästan två månader. Ett litet barn förstår inte, de tror att föräldrarna är döda nästintill när man är borta från dom så länge.
Du måste skoja? En vecka är VÄLDIGT lång tid för en ettåring. Nicolina klarar garanterat det, men du får nog vänta tills Joline är i den åldern också… annat är oansvarigt :S
Guud vad IRRITERAD jag blir på ANONYMISEN som kommenterar hela tiden och tror hon är Världsbäst på Barnuppfostran. Tänk vad roligt för henne då dagen kommer då barnet växer upp och ska börja övernatta hos sina bästavänner. Men stackars lilla barn vågar INTE sova utan mamma eftersom hon sovit precis ALLA nätter i hela sitt liv med mamma. Tänk vad mobbad hon ska bli. Jag vet det eftersom våra kusiners Mamma var EXAKT på detta vis. Och tro mig, mina kusiner hade INTE det lätt.
Men det är tydligen så Anonymisen också vill ha det! Eller ja det var ju Därför hon skaffade barn låter det som!
Mamma och Pappa var till Södern då vi barn var små. Jag kommer inte ihåg var vi barn var medan, vill jag veta kan jag ju fråga mamma. Men då jag tittar på bilderna från då mamma och pappa var på resa är jag bara glad att de hade det så roligt som de hade det.
Då jag får egna barn ska minsann jag också resa även fast det är nyår, det kan hon som kommenterar Anonymt skriva upp.
För jag vill att mina barn ska komma nära sin mormor o morfar, farmor o farfar.
Jag har sovit mycket hos min farmor o farfar som barn både för att jag ville och då mamma och pappa var på annat. Och det är jag tacksam för. Eftersom jag kommit farmor väääldigt nära tack vare det, hon betyder mycket för mig.
Och du har ju skrivit om hur Nicolina trivs att vara hos sin mormor, det tycker jag ni ska ta till vara på och låta henne vara hos sin mormor.
Barn mår bättre av det än att sitta flera timmar på flygplatser, LÅÅÅÅNGA flygresor osv.
Jag tycker det är bättre att börja ta med barnen på resor DÅ DE MINNS VAD DE FÅTT UPPLEVA.
Alltså då man kommer upp i 7-8 års ålder.
Så gjorde mamma och pappa. Och de var det bästa de kunde göra enligt mig.
Jag tycker absolut att ni ska åka på resa om ni vill det. Det skulle jag också gjort, liksom många andra. Inte anonymisen då men i alla fall.
Fortsätt så som du gör, jag beundrar Verkligen dig! :)
Men vilket jäkla liv det blev! Alla är vi olika och barnen blir som föräldrarna gör dem. Vi har redan frågat Nicolina om hon vill komma med eller stanna hos mommo, och hon sa klart och tydligt MOMMO. Det är nog många som åkt på semester utan barnen och det är INGET fel med det. Vi blev bjudna att få följa med till Thailand när Nicolina var 1 år, Daniels föräldrar hyrde ett hus där så vi fick bo hos dem. Varför skulle man tacka nej till något sånt? Barnen tar inte skada av att stanna hemma hos mor/farföräldrar heller, Nicolina stortrivs hos min mamma där hon får leka med katterna och springa i skogen bakom huset, så det skulle verkligen inte vara "synd" om henne ifall hon inte fick följa med på resa.
Bara för att man åker utan barnen betyder det inte att man inte älskar dem, man spenderar ju ALLA dagar hela året om med barnen, så en vecka utan är inte världens undergång. Okej?
"Thailand 2010. En resa vi minns med glädje, men som faktiskt blev ganska jobbig."
Därför anser ja att man e hemma med barnen tills de blir så pass stora att de inte e "jobbiga" att resa med. Egentid, visst, nån helg och någon kväll, men sålänge man har skaffat barn å dom e småa tycker jag att man inte åker på resa och lämnar dem hemma..
Nicoline e inte SÅ LITEN att hon inte förstår.. Min 3 åring sku bli förkrossad om inte hon skulle få komma med i flygplanet å till poolen, hon pratar inte om annat..
Vi har varit på två semesterresor med 3 små och visst var det roligt men jobbigt ;) Nu när vi har 4 barn drömmer vi om en resa på tumis. En vecka är väl vad skulle passa oss. Om man "bara" hade pengar och nån som kunde passa barnen en vecka skulle det säkert bli av. Som det nu är, får det räcka med att drömma :)
MÅSTE man liksom promt åka bort när ungarna e små då?
har liksom aldrig varit ett alternativ för oss så jag fattar inte tjatet, onödigt tycker jag!
Anonym: Nyår är ingen stor högtid för OSS. Det är väldigt olika för alla, och de är så små så de förstår inte vad nyår är ännu. Vi ville åka just då eftersom det skulle vara roligt att fira det lite annorlunda, typ på en beach i Thailand. Dessutom är det en tid då många har långledigt (t.ex. min mamma), hur ska någon annars kunna ta hand om dem flera dagar?
Jo klart du har en poäng i det du skriver, men just nyår? Varför en högtid liksom? Högtider borde man ändå vilja dela med sina barn??? Skulle det vara en helt vanlig vecka, sure, skitbra! Men av alla dagar på året, inte nyår/födelsedagar/jul osv utan sina barn…
Jag skulle väl säga att det är just bäst att åka ensam på resa när barnen är små, alltså under 4. Just eftersom de då trotsar och är ganska jobbiga att springa efter och så. När de blir äldre tycker jag att de gott kan följa med. Vi var alltid med våra föräldrar på bilsemester till grannländerna och skulle nog ha blivit jätteledsna att inte få komma med. Men det var vi ju vana vid att få göra.
Vi kommer åka hela familjen till Kosovo i sommar. Vi vill ju att barnen ska ta del av båda sina kulturer och träffa släktingar. Men som tur kan de få springa ganska fritt på gården om dagen och kosovo är ju inget solställe, så de missar vi egentligen inte. Ska ta några dagar till albanien och kanske andra grannländer för att sola, och vi har ju turen att ha fammo och andra som kan sköta så vi får vår egentid också:)