Vad tryggt att läsa att det är så många utav er som har erfarenhet av det här som jag och Daniel går igenom nu. När allt är ”hemligt” ännu så förväntar man ju sig att man är ensam i världen om att känna som man gör, man tror att ingen kommer förstå men jag har märkt att bara man vågar berätta hur man känner och vad man går igenom så är det ofta mycket fler än man tror som gått igenom i princip samma sak.
Att jag skulle vara egoistisk är bara löjligt. Visst, det kan till stor del ha att göra med att vi fick barn tidigt men vi tar ändå allt ansvar och gör allt på så ”vuxet” sätt som möjligt. Vi tänker efter innan vi tar beslut och jag har alltid en plan. Jag ”står ut” med det mesta för barnens skull och går så långt jag kan för att de ska komma på första plats, men sen när är det bra för barnen att ha en mamma som känner sig vilsen? Även om jag döljer allt så bra det går så känner de ju att mamma inte mår bra. Då tar de helt klart mindre skada av att vi gör som vi gör nu, för de kommer fortfarande ha två kärleksfulla föräldrar som älskar varandra och trivs tillsammans. Som gör allt för att de ska ha en så trygg och stabil uppväxt som möjligt.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var fyra och hela barndomen skulle varit så mycket bättre bara de hade kunnat träffas som vänner. Bara de hade kunnat träffas överhuvudtaget och prata öga mot öga. Jag tog inte skada av att de var skilda, men det som jag önskade mest då var att vi kunde umgås ibland som en familj.
Så våra barn kommer utan tvekan ha det bra trots att vi bor på skilda håll. Det här är ju dessutom ett steg vi måste ta ifall vi ska kunna fortsätta tillsammans lyckliga livet ut. Det går inte att beskriva varför, det är bara något vi vet. Kärlek är inget man väljer, det är något man inte kan kontrollera. Men när man väl har den måste man samarbeta för att hålla den vid liv. Det här är ett sätt som fler borde våga prova, som helt säkert skulle rädda många äktenskap från onödiga skilsmässor.
För det första – skall du inte ta det här fel, jag har också själv varit i din situation. Barn-gemensamt hem-ett långt förhållande bakom oss , det att man glömmer bort sin roll som flickvän och pojkvän.
MEN tycker du inte att det är lite tokigt för flickorna att du nu river upp dem igen från rötterna, och flyttar dem till nytt dagis och ett nytt hem, för att du kanske ångrar dig en stund efter ni har bott ifrån varandra och sedan flyttar tillbaka med dem, så skall du igen riva upp dem från det dagiset i vasa till ett annat och sen igen flytta. Jag vet inte hur det är med dagisar dit vart ni bor- men här som vi bor, så är det ingen garanti att du får tillbaka dagisplatsen om du en gång säger upp den.
Hoppas Ni hittar tillbaka till varandra igen. Det tog inte länge för mig att märka att utan min nu blivande man, så är jag inte hel.
JANINA SVARAR: Nicolina hann nog få mer rötter i Vasa än hon har hunnit få här, hon har trots allt bott där hela livet framtills december 2012. Hon har heller inte börjat dagis här så det blir inga problem.
hej! ville bara säga att ni gör ett modigt val och ett val som du säger många skulle behöva göra, för att kanske senare hitta varandra och kanskr tom. se varandra med andra ögon, ännu kärare. å vill därför säga lycka till.
Dock gick inte detta vägen för mitt x å mig när vi sku pausa efter efter 6år tisamnans, vi hittade som inte tibax till varandra, men vi hittade andra personer som vi nu e mycke lyckligare med och vänner lämnade vi som, men vi två var nog inte menade för varandra och d viste vi vell båda eftersom vi ändå inte ansträngde oss att hitta tibax heller.
men er plan verkar vara genomtänkt och jag hoppas du hittar dig själv och tibax till er :)
tack för en ärlig och bra blogg:)
Du verkar ha en plan för framtiden och tänker studera i Vasa. Om ni vill bo tillsammans igen då, hur går det då med studierna?
Är ni båda singlar nu och ni är fria att träffa andra om ni vill eller vill ni ändå vara varandra trogna tills ni bestämt mer? Tänkte bara att det kan bli jobbigt om en av er träffar en ny partner och den andra kommer fram till att ni ska fortsätta tillsammans…
Lycka till med flytten!
JANINA SVARAR: Flyttar vi tillsammans kan jag fortsätta samma utbildning i Jakobstad.
Vi är båda singlar och som det ser ut nu kommer vi jobba på att det ska bli vi två igen om ett tag. Vi tar bara en paus från det som är nu.
Hej!
Har läst din blogg ett tag och måste säga att du verkar vara en jättefin människa och mamma. Jag blir så arg när jag läser att du skulle vara egoist och att det som händer händer för att du är en ung mamma. Att ta det beslut du tagit visar att du fortfarande sätter dina barn i första hand.
Jag är 33 år, mamma till en 1- och en 3 åring, flyttade med dem för 4 månader sedan, jag börjar hitta mig själv igen. Jag är inte en ung mamma men förlorade mig själv och flytten är det bästa jag gjort, barnen mår mycket bättre, de har en glad mamma som orkar och det har inte med åldern att göra.
Lycka till med allt och du gör helt rätt!
JANINA SVARAR: TACK! Detta vill jag att alla mina läsare ska få läsa!
Tycker att ni är otroligt mogna och beter er vuxet som gör ett så klokt val! Tror det gör med nytta än skada för barnen faktiskt! Hellre att man flyttar ifrån varandra för att hitta sig själva än att gräva gropen djupare och djupare för att till slut bli osams och hamna i en bitter fejd med barnen som står i bakgrunden.
JANINA SVARAR: Tack! <3 Jag håller med fullständigt!
Jag har egentligen inte så mycket att säga eftersom jag aldrig varit i samma situation (eller jag och mitt ex tog en paus en gång men egentligen var det slut direkt och vi hittade aldrig tillbaka till varandra och hade bara varit tillsammans i 3 månader = dömt att misslyckas om man tar en paus efter så kort tid) men vill ändå önska er lycka till :)
Hej, har läst din blogg i några år nu. Vet precis hur du känner dig. Har inga barn men gick igenom samma sak som du gör nu för ett år sedan. Vi båda behövde en paus och jag flyttade från vår gemensamma lägenhet till en egen. Under 2012 hittade jag tillbaka till mig själv, visste vad jag ville göra med mitt liv och började göra mina egna beslut. De e de bästa jag någonsin har gjort. Nu är vi tillsammans igen och vi är lyckligare än någonsin och skall snart flytta tillsammans igen. Jag hittade tillbaka till mig själv och trots att många mina vänner inte stödjer mitt val så gör jag det för att det gör mig lycklig. Jag hoppas de ska lösa sig för er på bästa sätt och du är mogen och modig som gör något för att ni alla ska ha det bra. Lycka till med allt och njut av tiden.
Jättecoolt att du kan vara så vuxen om dethär! När jag lämnade min första pojkvän som 21-åring gick allt totalt åt skogen! Vi skildes åt som vänner och t.o.m. såpass bra vänner att vi bestämde att fortsätta bo tillsammans (i skilda sängar nog :D). Men alldeles skit blev det, han vågade inte berätta att han träffat en annan flicka en vecka efter att vi gjorde slut så han hade henne hos oss alltid när jag var borta. Jag fick fast honom många gånger, hittade hennes kläder eller smycken hos oss, han började byta lakan varje gång jag gick ut fast han ALDRIG hade bytt lakan under hela vårt treåriga förhållande osv. Jag var aldrig svartsjuk men han vägrade berätta sanningen när jag frågade om det. Han blev arg på mig och höll fast ända till slutet att JAG visst hade bytt hans lakan och inte bara kom ihåg det eller så, vilket jag visste att inte var sant, men tillslut började jag doubt myself och tänkte att kanske jag ändå håller på att bli galen… Tillslut vågade jag inte fara någonstans hemifrån för en längre tid för jag kände mig så förbryllad om vad som var sant och lögn. Hans kompisar t.o.m. kom fram till mig och berättade att jag visst inte var galen och att han hade en ny flickvän, men det förstörde totalt mitt självförtroende när jag inte kunde lita på mig själv mera. Som tur förstod jag ganska snabbt att flytta ut i alla fall, träffade en ny kille som jag ännu idag är ihop med. Mitt ex och jag fortsatte vara vänner i typ ett halvår tills han mitt i allt slutade hålla kontakten utan nån orsak alls. Ena dagen ringde han ännu och vi talade länge om någon film vi nyss hade sett på tv, nästa dag svarade han inte mera på mina samtal och efter det har jag inte sett honom. Ännu nu fyra år senare är situationen alldeles hemsk! Vi hade många gemensamma kompisar som jag ännu också är väldigt nära kompisar med, men dom kan aldrig t.ex. bjuda oss båda på fester eller så, för han skulle aldrig komma om jag var där. Det värsta är att han aldrig har kunnat berätta åt mig vad som mitt i allt hände. Jag har inga problem alls med honom, om vi skulle ses på stan skulle jag såklart gå fram och hälsa! Men han hatar väl mig för nån orsak och troligen kommer jag aldrig att få veta sanningen… Tja, jag vet inte varför jag berätta dethär, jag hade nog någon point i början haha :D kanske för att hålla med dig om hur viktigt det är att kunna tala med varandra om svåra saker och bete sig som vuxna :D
Väldigt bra skrivet! Förstår dig precis. Tycker ni gör ett bra beslut, ett beslut som säkert skulle göra bra i många andras förhållanden med! Hoppas allt går bra med er och barnen! :)