2010
Idag väckte Nicolina mig halv 7, vi steg upp och la oss i hennes säng och läste en saga. Hon har blivit helt galen i sagoläsning sen hon fick eget rum! Varje dag ska vi läsa både morgon och kväll, och varje dag är det samma bok. Måste nog försöka övertala henne att välja en annan ikväll.
Vi gick ut lite före 9, då gick vi till lekparken och var där en timme. Hon var riktigt vild och sprang före alla andra när de t.ex. gick mot gungorna eller sandlådan, hon skulle prompt vara just där någon annan var, inte vänta på egen tur, sen så har hon dessutom skrämt en unge (i hennes ålder) med sitt lejonvrål, vad gör man då? Vi vill ju inte bli arga på henne varje gång hon är hastig eller högljudd, då skulle vi få bli arga mest hela tiden, och ungar ska väl vara lite smågalna i den åldern? Hon är inte våldsam i alla fall och det är ju tur.
Hur som helst är hon inne i en riktig vild period nu, hon lyder inte alls och verkar inte riktigt veta hur hon ska hantera all energi och ilska (när hon blir arg), ofta vet jag inte ens hur jag själv ska reagera när hon får sina utbrott, hon är inte alls samma tjej som hon var för ett halvår sen. När vi är vid lekparken och jag ser barn i hennes ålder som bara står och kollar vid sidan om, barn på stan som går med på att hålla föräldern i handen när de går över vägen utan att de måste dra dem, då känns det som att vi har ett vilddjur.
Ändå förstår jag var hon fått sitt temperament ifrån. Varken jag eller Daniel är lugna och tysta, vi är lite smågalna vi också, på ett bra sätt förstås. Så hon passar nog riktigt bra i vår lilla familj oavsett om hon hörs lååånga vägar :)
Känner såååååå igen mig! :)
Känner igen dedär. Men tydligen är det en fas just runt 2,5 år då de testar alla gränser, ska klara allt själv och samtidigt vill de vara bebisar igen. Här hemma märks det mest vid matbordet, Anabelle kladdar i maten, vill bli matad ibland och är allmänt bebisaktig. Hon är också trotsig så fort hon blir minsta lilla rastlös så det gäller att hålla henne sysselsatt. Skrika har hon också börjat med, ist för att be snällt om hjälp eller så så skriker hon. Men då säger vi ifrån, vi hjälper inte henne om hon skriker utan väntar tills hon ber snällt.
Trotsperioden vänder nog snart förhoppningsvis :) Sen kanske man får ha det lugnt nåt år tills nästa period kommer haha .
Men det är ju rätt härligt med barn som vet vad dem vill ;) Fast det kan ju allt kännas lite jobbigt ibland när dem inte alls vill samma sak som man själv vill. Ibland känner man sig lite uttittad men tänker att folk får glo bäst dem vill, haha :) Ibland måste man ju faktiskt säga ifrån.
Kramar
Jag förstår dig. min son på snart 6 år vafr lika dan.. eller, han är fortfarande en liten vilde. Barn har alltid stått och kollat på han, och de kännts som andra föräldrar bara glott på en när man varit på stan och han kört sitt rejs om han blivit arg osv.. men men, dom flesta barnen är vild, bara vissa är lite vildare ;) Men nästan hellre det, än barn som inte kan göra en enda liten sak själv..
Tänk på att Nicolina är i en ålder med otroligt mycket känslor, och eftersom dom inte helt har talet osv, så det är väldigt svårt att uttrycka känslorna ibland. :) De fick jag höra från en specialpedagog om Liam när han var i den åldern, och ett par år uppåt.. För tro mig, trotset blir inte lättare med tiden ;) hihi
Kram på er
Hej! :-) Jag läser din blogg flera gånger om dagen och avundas ditt liv! Är 18 och gravid i 12+2 och har världens underbaraste sambo och hoppas verkligen vi får ett liv som erat :-)
Jag som inte har läst din blogg från början är jätte intresserad av hur allt började :) Hur du och din sambo träffades? Om nicolina var planerad eller inte? :) Hur eran släkt tog det när ni fick barn tidigt osv :) Det ger mig lite inspiration och styrka i vardagen att fler än jag är ung mamma!
kram