”hej, mitt namn är Majja, gjorde ett bebis-test idag och fick veta att jag var gravid. jag vill självklart behålla det. det vill min pojkvän också:) men nu kommer det svåraste.. jag är 16år, och hur ska jag berätta för mina föräldrar? skulle gärna vara tacksam om du skulle vilja berätta hur du berättade det för dina föräldrar? och hur långt in i graviditeten du var då?
MVH en ung-nyfiken-blivande-mamma :)”
Vi fick veta att jag var gravid redan i v.4 då jag gjorde ett graviditetstest för hemmabruk, men jag fick inte en tid till HVC förrän några veckor senare där jag skulle göra ett nytt test. Jag ville ju vara helt säker på att jag var gravid innan jag berättade för min mamma (min pappa dog 1½ år före jag blev gravid), så jag väntade tills jag varit till HVC.
Testet var positivt och när jag kom hem var min mamma och barnen (mamma arbetar som ”dagmamma”) ute på gården.
Jag var säker på att jag ville berätta det så fort som möjligt, men när jag väl såg mamma så fick jag helt enkelt inte orden ur mig. Vi pratade om något helt random och efter en stund gick jag in och skickade den goda nyheten i ett meddelande åt min pojkvän.
Jag gick fram och tillbaka i köket och tittade på mamma som ännu var ute på gården. Jag måste berätta.
Så jag tog mig samman och rev upp ytterdörren; ”JAG ÄR GRAVID!” ropade jag, och mamma stod som förstenad och bara gapade.
Efter några sekunder stängde hon munnen och fick ett sorts finurligt leende, ett leende som hon bara får när jag gjort något jag vet att jag inte egentligen får göra ;)
”.. är det sant?”
”Jaa, jag var just till HVC och gjorde ett test”
”Är det sant!? vill du behålla det också?”
”Joo det vill jag”
”Men GRATTIS!”
Sen kom hon och kramade mig, och om jag inte minns fel så grät vi båda två, glädjetårar förstås.
”Åååh vad roligt, nu får vi shoppa babykläder!” fick hon ur sig lite senare, haha :)
Jag är medveten om att jag har tur som fick en sån reaktion från min mamma, de flesta mammor skulle väl nog blivit arga eller ”besvikna”, jag antar att jag visste redan innan att hon inte skulle bli arg eller försöka få mig att göra abort, därför var jag säker på att jag ville berätta det så fort som möjligt.
Mamma fanns där för mig genom hela graviditeten, hon följde även med mig på ett ultraljud när Daniel inte kunde ta ledigt från sitt arbete.
Mitt råd är att berätta det så fort som möjligt, så de hinner vänja sig med tanken.
Var ärlig, de är ju trots allt dina föräldrar, fastän de kan bli arga så älskar de dig inte mindre för att du är gravid :)
Oj tack så mycket! :)
Hej! :)
alltså ja beundrar nog dej ;D läste att några har skrivit negativa komentarer , så bara : vafan:s
tkr du är jätteduktig då du är så ung ;)