Jag håller på att bli galen på stora damen här hemma. Hon har hållit på med sitt jäkla treårstrots i ett år nu och det blir aldrig bättre. Hon kan sluta med en grej, men så börjar hon istället med något annat. Varje dag känns det som att jag springer i motvind, jag går på tå hela tiden och vet att hon kan få ett utbrott när som helst. Allt gnäller hon om, allt ska ske på en gång och hon slutar inte bråka fastän jag stirrar henne rakt i ögonen och säger åt henne hundra gånger att hon måste sluta. Hon bara stirrar tillbaks på mig och ger mig en blick som säger ”and what are YOU goin’ to do ’bout it?”
Värst är det när hon har blivit så hårdhänt med Joline. Ju äldre lillan blir desto mer bråkar Nicolina med henne. Det är väl normalt det också, men när hon ännu är så liten så hon inte kan försvara sig själv, när hon inte menar att skada Nicolina när hon drar i hennes hår, så tycker jag så synd om henne när Nicolina slår eller knuffar tillbaks eller slänger en filt över hennes huvud eller låser in henne på toaletten eller bits. Då hon verkligen måste sluta för att det gör ont på Joline, då blir jag så hiskeligt arg när hon inte lyder.
Jag själv tycker att jag har bra regler. Jag är sträng. Det finns mycket som inte accepteras här hemma, men ändå inte för mycket. Jag försöker att pick my battles men dessa dagar känns det som att det inte finns så mycket annat än just det hos oss.
Självklart har hon sina bra dagar hon också, då min puls hålls någorlunda normal, då hon är så snäll och väluppfostrad så man blir alldeles paff, men att vara omöjlig är tyvärr mer regel än undantag. Det är så synd att man ska känna sig så maktlös fastän man tycker man är så bra på sin grej. Att man ibland bara vill låta någon annan göra jobbet. Det är också synd att man går och önskar att man kunde få hoppa över några år, när man vet att hon kommer växa upp och en vacker dag kommer man skratta åt det förflutna och sakna den treåriga Nicolina.
Ibland är det svårt att vara mamma. Ganska ofta egentligen.
Precis så är det hemma hos oss med. Det känns som att vi har försökt med allt. Vi har försökt med att ”straffa” alltså att vår lilla treåring inte får som han vill. Men jag tror knappt han vet vad han vill själv eftersom trotset bara fortsätter även att han sätt konsekvenserna. När vår minsting var precis ny till världen brukade han riva/klösa honom så efter det fick han inte hålla honom på ett tag till han insåg vad han faktiskt gjorde. Det går ju inte att hålla ett barn instängt på grund av trotts. Som du säger kanske det hjälper för stunden men sedan blir det likadant igen. Vi har börjat försöka tänka på att varje gång storebror gör något riktigt bra med lillbrorsan så uppmuntrar vi friskt vissa dagar funkar det riktigt bra och han vill visa att han är en snäll och duktig pojke med lillebror. Det är inte så att vi ger honom några saker som belöning utan mer våra uppmuntringar. Jag hoppas och tror att saker går in mer när man pratar om saker de gör bra, än när de gör dåliga saker. Då stänger de liksom av. Känner precis igen din känsla, man vill ha de över samtidigt vill man njuta av tiden när de är småskrutar…..
JANINA SVARAR: Du beskriver det precis som vi har det här hemma! Vi försöker också uppmuntra och påpeka vilken duktig flicka hon är när hon LYDER och när hon tar hand om Joline istället för att knuffa och slå henne. Det är väl det enda man kan göra skulle jag tro!
Uff, känner igen mig så väl med min 3 åriga härliga, goa, fina, arga, sura, griniga och TROTSIGA tjej ;-)
Har dessutom en dotter på 10 år som är inne i en sån där härlig mini tonårings fas då allt bara är fel.. Spelar ingen roll vad man säger eller gör, hon är bara sur hela tiden haha ;-)
Väntar dessutom en tredje flicka i november nu, undar hur jag kommer vara om 3 år???
Då kommer mina tjejer vara 13, 6 och 3, huuuuuu ;-) ;-) Snacka om en riktig trots tjej liga!
Ha det fint//Jossan
JANINA SVARAR: Hoppsan! Jaa du har fina år framför dej ;) hihi. Lycka till och ha det bra!
Som du skrev ”JANINA SVARAR: Det du tipsade om, är vardag för oss. Hon lyder för stunden, men när man väl kommer sig iväg eller kommer hem från t.ex. parken så är det samma gnäll och trots igen.”
Som jag tolkade det så går ni ju ut efter att hon kanske ”lyssnat och skött sej” men det jag menade var att ni ska inte gå ut med henne på hela den dagen då hon inte lyssnat så hon verkligen förstår,för annars är det väl klart att hon förstår själv att ”sköter jag mig för stunden får jag som jag vill sen” och då blir det ju som du skrev att hon bara lyssnar för stunden. Och så fortsätter ni att visa henne genom att fortsätta inte gå ut till lekparker osv tills hon verkligen förstår att det är NI som bestämmer! :)
JANINA SVARAR: Nej jag förstod nog helt din mening, och mitt svar blev lite konstigt eftersom jag hade många kommentarer att svara på. Jag har alltså nog provat stanna hemma med henne, men det är inget som håller henne lydig fastän hon vet hur det kan gå.
Så är det allt som oftast, svårt att vara mamma! Helt klart den svåraste uppgift jag har här i livet, men samtidigt den uppgift som känns alldeles självklar.
Vi har liknande problematik här också varje dag med Wilmer 3 år och 3 månader samt lillasyster 7 månader. Ett tiotal utbrott redan idag, men som tur är vilar nu båda mina små gryn, så man hinner återhämta sig lite inför nya konflikter.
Jag tycker du verkar så duktig så, kämpa på bara lättar det säkert snart.
JANINA SVARAR: Tack! Jag hoppas verkligen det.
ja oj så känner igen mig. Vår Edith e helt hopplös. Hon e kanske inte så elak till sin syster men gråter åt allt och om hon inte med detsamma får precis som hon vill blir hon som ett vilddjur. IDAG är en sån dag och idag blir jag arg på allt, till och med över ett glas utspillt mjölk. Jag önskar också ibland att vi kunde hoppa över några år men det kommer ju alltid nåt nytt istället. Sen när dom börjar med tonårstrotsen tror jag nog jag låser in mig tills båda flickorna e 20 år.
JANINA SVARAR: Håller med! Då lär de inte lyda för fem öre heller. Styrkekram!
Känner igen mig så… Nu har vi faktiskt haft en bättre period en längre tid. Beror väl på att lillebror är 2 år nu och mera lekkompis än innan. Men kommer i håg första året med lillebror i huset och hur storebror trotsade och bråkade. Jobbigt, har inga råd att ge annat än att det går över! (men nu har vi lillebror som börjar komma på detta med att trotsa) Styrkekram!
JANINA SVARAR: Det gäller väl bara att vänta ut stormen! Lycka till med lillebror!
Känner så igen det där, även om min rackare är något yngre men har inget mindre syskon att ta ut sina känslor över.
Jag har inte någon större aning om din taktik, och vet inte om det skulle hjälpa för dig, men i vårat hem funkar det fint när skrikandet, gnällandet och olydigheterna börjar.
För det första så borde man minska i att säga ordet nej.. Supersvårt att komma på det i själva situationen, då man inget hellre vill och man tycker att det inte finns något annat som skulle hjälpa fastän inte ens ”nej, sluta nu” hjälper.
Tappa nerverna får man göra bäst man vill, bara man kan bete sig, brukar jag tänka :P
Det hjäper inte att gorma tillbaka några stränga ord, det brukar bara bli värre och till sist slutar de lyssna helt och hållet för det bara är en vanesak med rop och ord. Och så reagerar de förstås helt annorlunda direkt man själv höjer på rösten, eftersom man då sjunkit ner till deras nivå och barnet ifråga blir förvirrad snarare än förstående och sätter sig mot ännu mera eftersom en svaghet från den vuxne dök upp.
Och även om det kanske känns så ibland, så är ju detta inget personligt från de små. De har inte en aning om hur de beter sig och vet helt enkelt inte hur de ska få band på sig själva eftersom det är du som förälder som i detta skede skall visa vad självkontroll är genom att inte höja rösten då något inte passar. Men det vet du säkert redan :)
Kompromissa så mycket som möjligt, helt enkelt. Radera ordet nej på så mycket som möjligt, så betyder ordet faktiskt någonting sen när det väl används.
Lära inte barnet, styr det bara i rätt riktning. Lägger hon inte av med det förnjudna och gör det förslag du kommit med så är det helt enkelt bara bort med någon favvo grej (bara tills hon lugnat ner sig och är ”duktig” igen). Behövs bara göras några få gånger så klickar det snabbt att det faktiskt händer ifall hon inte sätter band på sig själv. Det är en kompromiss på negativ nivå kan man säga, bara för att tydligt visa sina gränser och regler istället för att ropa/säga dem i ord.
Kompromiss på positiv nivå är förstås att hon får något när han tydligt visar sig duktig eller enkelt gör som du bett henne. Ett kex, glass eller något litet extra kan ge henne andra eftersträvningar.
Finns förstås de dagar där det kommer lite mera trots och lite extra gott inte alls verkar lockande för den trotsige, men ändå borde det vara lite lättare eftersom de sist och slutligen vill vara duktiga.
Jag antar att du redan vet de flesta taktiker som finns och känner att du prövat olika metoder där du ändå finner det som du känner dig bekväm med. Och det här är inget jag säger att du ska göra, bara frivilligt pröva om du vill.
Men som sagt, är vissa dagar i liknande sits och känner nu som då hur man vill slänga sig i väggen bara för att jag inte gjort kompromisserna och istället bara gormat nej och sluta.
Kämpa vidare, håll ut och andas! Ni klarar er igenom detta också :)
JANINA SVARAR: Har hört dessa råd förut, men behöver verkligen påminnas ibland för det är minsann inte lätt att hålla sig lugn och inte höja rösten för minsta lilla vissa dagar. Så tack för påminnelsen!
Hej Janina!
Min syster har två barn som är nästan precis som Nicolina och Joline (en är ca 3 år, och en är 10 månader). Så som du beskriver Nicolina, precis så beter sig Nova (hon som är 3) också! Till och med jag kan tycka det är jobbigt när jag träffar dom under en dag. Därför beundrar jag er mammor som ”orkar med” det varje dag. Jag som ”bara” är moster vet hur jobbigt det kan vara.
Jag har följt din blogg i några månader nu och jag har märkt vilken fin familj ni är och hur bra ni har det. Du och Daniel är egentligen inte alls gamla, men ni klarar av era roller som föräldrar utmärkt! Det är verkligen inte alla som gör i er ålder. Det bevisar bara hur mogna och starka ni är. Jag har märkt att det verkligen inte är någon dans på rosor att ha barn, hur underbara och fina dom små liven än är. Ansvar, tålamod, rutiner, regler.. det är så mycket som förändras i vardagen närman skaffar barn. Det är inte många i er ålder som hade klarat att ta det ansvaret och ha det tålamod som ni gör och. Ni är så otroligt starka, tänk på det! Jag tycker ni är en så fin familj, och otroligt bra föräldrar! Menar det VERKLIGEN.
Ni är starka!
JANINA SVARAR: TACK för dina snälla ord! Det hjälper verkligen att få läsa sånt, när dagarna är fulla av trots.
Vad tråkigt att det blir så. Du som går ut med dina barn varje dag kanske ska säga åt Nicolina att lyssnar inte hon på dig så går ni inte till lekparken idag. För då kanske hon förstår, visst de första gångerna kommer hon väl gö hus i helvettet, men jag tror att efter några ggr när hon verkligen inser att det inte är hon som bestämmer och att ni verkligen inte hittar på roliga grejer ifall hon inte lyssnar kommer det nog ge med sig. Och de är ju klart tråkigt att lilla Joline ska drabbas med detta, men ni kanske kan utnyttja tiderna när pappa är hemma att då kanske han kan gå ut med Joline, och då kommer nog Nicolina verkligen inse att är hon olydig och inte lyssnar så får hon inte som hon vill.
Hoppas det löser sig! MVH Sandra :)
JANINA SVARAR: Det du tipsade om, är vardag för oss. Hon lyder för stunden, men när man väl kommer sig iväg eller kommer hem från t.ex. parken så är det samma gnäll och trots igen.
Aj… Men du… Det ordnar sig nog med tiden!
Tycker att du verkar göra ett bra jobb som Mamma! :)
JANINA SVARAR: Tack! :)
Fy sjutton, måste vara otroligt jobbigt det där. Själv har jag inga barn men längtar otroligt. Forsätt kämpa på Janina!! Förr eller senare går det över och glöm inte att du är en toppenmorsa och en enorm förebild för mig!! /Jenny 26 år
JANINA SVARAR: Oj tack!
Vi har det precis likadant här. (Storasyster fyller snart 4 år och lillasyster är 8 månader.) Ibland är det så hopplöst med trotset och bråket med lillasyster så man bara vill ge upp.
Har ni testat göra nån slags utredning på henne? Det är hon väl nog stor för att kunna få göra. Jag menar, om hon har någon diagnos som tex. Adhd, så kanske det finns hjälp att få … eller iaf råd?
JANINA SVARAR: Tror nog det bara är ordentlig treårstrots.
Du har uppfostrat två fantastiska barn men ibland kan man inte göra så mycket annat än det man gör, utan tiden måste ha sin gång. Du får försöka fokusera på dom bra sakerna så att trotsen inte blir ett lika stort problem och inte glömma att den är en del av utvecklingen hos nicolina.
JANINA SVARAR: Så sant! Om man bara kunde stänga öronen.
Åh ja känner igen de där så väl. Precis som min äldsta son gör mot min lilla Joline. Man fattar inte hur många gånger man ska behöva säga till honom, för inget verkar ju gå in, eftersom han gör lika dant en stund efteråt igen… suck.,. det är somsagt tufft att vara mamma.
Tur man får dessa härliga guldglimtar med dom ibland, som väger upp det jobbiga.
JANINA SVARAR: Om det inte vore för guldglimtarna skulle jag nog glatt ge bort henne åt någon med mer tålamod, haha.
Ja känner SÅ igen me i he du skriver. E precis likadant hos oss, men här ere förstås tvåårstrots he e frågan om. Giv oss styrka!
JANINA SVARAR: Va skönt att man har he förbi i alla fall, fast dehär e snäppet värr så tyvärr har do itt na lättari tider att sii fram emåot inom dehär närmast ååri. Bara såde för att strö liti salt i sååri ;) haha! Nämen he gäller nåo bara att försök tänk på att ALL båån gar igenom sånahär trotsperioder.
I know the feeling.. Och värre har det blivit sedan vår treåring blev storasyster. Alla säger att det är normalt, men man blir ju så frustrerad..
JANINA SVARAR: Kram!
Min syster är 4 år och håller fortfarande på och trotsar helatiden.. det kommer troligen ta en stund. Superjobbigt.. då man inte kan få dem att förstå.
JANINA SVARAR: Jobbigast är när Nicolina förstår, men ändå inte vill lyda.
Vet hur det känns, min 3-åring är likadan. Och dessutom har jag en likadan 2-åring! Det känns som att hon aldrig är glad längre, eller jo givetvis är hon det men det andra tar liksom över. Hon är sur, ledsen, arg mest hela tiden känns det som och ibland saknar jag bara min lilla glada tjej som jag hade för 1,5 år sedan. Hon som ALDRIG var sur, som alltid var världens gladaste lilla tjej. Känns lite sorgligt även om man vet att det kommer gå över.
När jag har bara ett barn hemma eller med mig nånstans så är de hur lugna som helst, vi har supermysigt. Men när båda är på samma plats samtidigt så blir det som en stor kollision, de bara slåss och bråkar konstant.. Det vore ju kul om de kunde gilla varandra nån gång :)
JANINA SVARAR: Oj vad jag INTE längtar till den dagen när Joline börjar med sitt trots, vill så gärna få det undanstökat nu redan. Förhoppningsvis har Nicolina kommit ur sin lilla period tills dess. Det där med att hon är lugnare när hon är ensam kan jag gott hålla med om, så fort Joline ska sova middag så förvandlas hon till något helt annat och kan sitta tyst och rita för sig själv och bara frågar snällt om det är något hon vill. Inget gnäll eller tjat, varför kan hon inte bara vara så också när lillasyter ser på?