JANINAS

Innan det var bestämt att jag skulle flytta kände jag mig kvävd. Jag kände att jag behövde en förändring. Gnistan mellan mig och Daniel hade varit borta ett tag, och det blev inte bättre av att jag blev deprimerad. Jag visste att ifall vi skulle kunna fortsätta va lika lyckliga som förut, om vi skulle kunna gå framåt behövde vi ta en paus. Jag behövde känna något nytt. Kasta om livet och testa på andra rutiner. Jag ville att Daniel skulle få en annan syn på livet, inte ta det jag gjorde hemma för givet. Jag ville inte heller ta det Daniel gör för givet. Jag ville bevisa för mig själv att jag inte är beroende av någon annan, att jag kan klara av vardagen på egen hand.

När man är ensam är man mycket klarare i huvudet. Man tänker på saker som man vanligtvis inte tänkt på, och man (i alla fall i mitt fall) läker mycket effektivare.

Jag hade inte ens hunnit flytta före det började vända. När det var bestämt att jag skulle flytta, jag hade hittat en lägenhet och flyttdatumet var bestämt, då började det märkas hur stark vår kärlek är. Vi ville spendera all ledig tid tillsammans och verkligen uppskattade varandra mycket mer än vi gjort den senaste tiden.

De första dagarna efter flytten var jobbiga, men vi visste båda två att flytten var nödvändig. Hur fel det än kändes så var det rätt. Efter sex år var det dags att byta kapitel, prova något nytt. Det var en utmärkt tid att stanna upp och känna efter. Vi valde att avbryta förlovningen för att riktigt på riktigt stå på egna ben och känna oss självständiga. Något som vi nu i efterhand ångrar båda två. Men ändå känns det på något sätt som rätt val.

Det känns som en evighet sen jag flyttade, trots att det bara gått lite mer än en månad. Vi är tightare än vi nånsin varit känns det som, vi känner oss oskiljaktiga. Man kanske kan tycka att pausen gått lite väl snabbt, men vem sätter gräns på hur länge det borde ta innan gnistan finner sin väg tillbaka? För det var ju trots allt det som var grejen med allt det här, att vi skulle finna gnistan igen. Kärleken har ju alltid funnits där.

Jag har alltid varit min egna psykolog, jag känner efter väldigt noga, ibland för noga. Jag finner lösningar och ser till att det jag vill få sagt blir sagt, och att det som måste göras blir gjort. Nu mår jag bra. Daniel mår bra. Vi är oförskämt lyckliga faktiskt.

Att ha varit tillsammans i nästan sex år, förlovade i nästan fem, och att sen ta en paus och efteråt fortsätta som ”ett vanligt par” känns inte som vi. Vi har ju aldrig gjort slut, därför känns det konstigt att vi skulle börja om från början. Vi förlovade oss för att vi ville gifta oss en dag, tills den dagen kommer vill vi förbli förlovade. Det är inte viktigt för alla, men för oss är det en självklarhet. Därför har vi valt att sätta på oss ringarna igen, men denna gång vänder vi blad. Vi har varit förlovade så länge redan, vi är stora nu. Vi vet vad vi vill. Därför är bröllopet inte bara en dröm längre, utan en plan. Vi tänker oss att på vår 10-årsdag, då smäller det.

Alla får tvivla, alla får stanna upp och ta en paus. Det är hur man väljer att fortsätta sin väg som är avgörande för hur framtiden blir.