Jag kom just på att jag helt och hållet glömt bort min pappas dödsdag den 18 augusti.
Hur kunde jag? Jag antar att jag bara har haft andra saker att tänka på så den dagen bara flög förbi lite extra fort.
Om han skulle vara här nu så skulle han säga "Sluta nu, det är väl inte hela världen om du glömde bort!", så jag antar att det inte gör så mycket.
Det känns i alla fall inte bara som 2 år, mer som en evighet. Ändå kan jag ännu idag vakna på morgonen och fundera över allt i mitt liv, tills jag kommer fram till att pappa är död. Jag blir lika förvånad varje gång.
Jag binder en krans av minnen, de vackraste och finaste jag har.
Jag vet att de aldrig vissnar, hos mig finns du alltid kvar.
