Jag tänker ofta tillbaka på tiden när jag var hemma med Nicolina. Jag var hemma med henne tills hon var 1 år och 8 månader, då i augusti 2010 började jag studera ytbehandling och från må-fre var hon hos en dagmamma sålänge jag var i skolan. Vi hade tur och fick en så otroligt bra dagmamma! Hon engagerade sig verkligen i sina fyra dagbarn och vi kände oss så nöjda med att lämna Nicolina hos henne största delen av veckan. Men hur bra hon än var så saknade jag Nicolina riktigt mycket första halvåret. Jag tyckte hon var så liten och även om hon inte hade något emot att vara ifrån mig så mycket så gjorde det så ont i mammahjärtat. Så ibland skolkade jag en dag och var hemma med henne istället, gick ut på promenad och lekte i nån lekpark.
I februari 2011 blev jag gravid med Joline och fick tidigt ett extremt illamående som gjorde att jag var blev sjukskriven i sex veckor. Då skulle jag ju kunnat passa på och få mer tid med Nicolina men jag mådde så illa och kunde inget annat än ligga på soffan/sängen hela dagarna. Illamåendet försvann kring vecka 15 och jag återvände till skolan och fortsatte som vanligt till skolavslutningen i slutet av maj. När skolan var slut ville jag bara fokusera på Nicolina och graviditeten så jag varken sommarjobbade eller fortsatte studera på hösten, utan återgick till att vara vårdledig framtills min mammaledighet började i september. Jag kände att jag ville ge all min tid åt Nicolina hennes sista sommar som ensambarn.
Båda barnen var hemma med mig framtill april 2013 när jag började jobba deltid som städerska. Nicolina började dagis först när hon var 4 år och 4 månader och har alltså varit hemma största delen av sitt liv med mig, och lilla Joline började direkt på dagis redan vid 1,5 år. Jag skulle egentligen velat ha Joline hos nån dagmamma första året men det är bråttom på morgonen och då blir det enklast om barnen är på samma ställe. Jag tror inte att barn mår bättre av att vara på dagis, i alla fall inte mina. Alla barn är ju olika och jag kan bara tala för mina egna. Både jag och Nicolina njöt av att bara ha varandra förut, vi gjorde dagen till vår egen och hade en så lugn och trivsam vardag.
Nu vet jag ju inte om Nicolina skulle ha betett sig annorlunda ifall hon varit på dagis när hon var mindre, men Joline har vi märkt blivit mer aggressiv. De dagar hon varit på dagis är hon väldigt känslomässig, slår och kastar saker utan orsak och verkar allmänt irriterad. Det kan ju bero på att hon bara är trött men jag tror också det kan bero på att hon behöver mer egentid just nu.
Själv känner jag att Joline växer upp och jag hinner knappt se och lyssna på bara henne. Det är normalt när man har fler barn för båda vill ju ha uppmärksamhet, men jag tror ändå både hon och jag skulle må bra av lite egentid. När jag tänker på all tid jag haft med Nicolina kan jag inte låta bli att känna skuldkänslor för hur lite tid Joline haft ensam med mig. Så nu tror jag att jag ska ansöka om en extra dag på dagis åt Nicolina i veckan (för hon trivs där) så får Joline va hemma med mig ensam några timmar.
Det är inte ett lätt jobb att ha två barn. I många fall är det lika lätt som att ha ett, men när det gäller sånt här är det knepigt. Helst av allt skulle jag förstås vara hemma med Joline lika mycket som jag var med Nicolina, för jag gillar hela grejen med att stiga upp tidigt på morgonen, äta frukost i lugn och ro, gå ut före lunchen, äta lunch, läsa sagor eller bygga pussel, grädda våfflor till mellanmål, ja ni förstår vad jag menar. Det är så mysigt och jag bara älskar den känslan.
Förstår dina skuldkänslor och måste bara ge dig credit som mamma för att faktiskt förstå att barnen behöver dig så mycket, även fast du inte har möjlighet att vara hemma med dem. Jobbar själv på dagis o vet att barnen har det bra där, men en mamma är ändå alltid en mamma. Fint att du fått vara med dina barn så mycket som du fått före dagisstart!
JANINA SVARAR: Så sant! Jag får vara tacksam över att jag inte har ett ”viktigare” jobb som kräver att jag är borta till sena kvällen :)
Förstår dig, jag velar också mycket mellan dagis och inte dagis. Jag själv började inte på dagis förrän jag var fem år :)
JANINA SVARAR: Samma här! :)
Nicolina är så ”stor” nu så det är bra att hon är på dagis och att hon trivs. Det är också nyttigt för henne så hon hinner knyta vänskapsband tills det nalkas förskola och skola. Att ha henne en dag till i veckan tror jag också gör gott. Då missar hon inte så mycket av det som händer på dagis. Och lilla Joline behöver nog få vara med mamma och lika mycket som hon behöver det verkar det också som att du behöver det. Det är alltså i er situation till nytta för alla. Jag har själv 2 barn med 2 år emellan. Det är svårt att räcka till för båda. Jag gjorde också så att min förstfödde var 4 dagar på dagis och lillen 3. Det är att ta vara på tiden om det bara går för snart är dom på skola och intresset för föräldrarna svalnar!
Lycka till!
JANINA SVARAR: Jo, NU är det bra för Nicolina. Men då när hon var mindre tror jag inte det var så nödvändigt, trots att många påstod att det var SÅ viktigt för en 2,5 åring. Vet ingen annan unge som e så social och öppen för nya människor som hon :) Det blir nog en eller två dagar mindre för lillan, för det är nog som du säger bra för både henne och mig! De är ju bara små en gång :)
Förstår din känsla. Har sånt dåligt samvete för min dotter. Pluggar 100% och jobbar extra över de och är gravid. Min dotter trivs extremt bra på dagis och de är jätte duktiga men skyndar mig jämt hem för att ta hem henne och försöker äta frukost så ofta jag kan med henne bara vi 2. För vissa dagar måste hon åka halv 8 och äta frukost där.